Sony och Santa Monica studios rebootar God of War-franchisen och ger oss en mycket annorlunda Kratos på PS4.

Obs! Denna recension kan innehålla mindre spoilers för de ursprungliga God of War-spelen.

Spelserien God of War har varit epokgörande för Sonys Playstation. Efter den kom otaliga spelserier, från konkurrerande spelstudior, som försökte kopiera det framgångsrika konceptet med blandad framgång. Vi minns än idag vårt första möte med Kratos på Playstation 2 för tretton år sen, 2005. Ett frenetiskt action-äventyr med övervåld utfört av en spartansk krigare som gick bärsärkargång i antikens Grekland, fast besluten att ta hämnd på stridsguden Ares. Vi hade aldrig sett något liknande förr: det var snyggt, det var extremt våldsamt och det fanns en naturkraft i Kratos ursinne som skapade en ny, ikonisk spelhjälte (eller antihjälte, med tanke på att han mördat sin fru i förvirrat, blint raseri). Tvåan var grym (och det allra första vi skrev om på senses, back in the day!) och trean blev kronan på skapelsen, genom den tekniskt överlägsna Playstation 3 där Kratos till slut fick ta ned hela Olympen och avrätta de grekiska gudarna, en efter en (vem minns inte hur Apollos huvud slits loss från kroppen för att sen användas som ficklampa?). Emellan de tre huvudspelen har även tre mellanspel släppts till mindre format och senare allihop i HD-version til PS3 (läs denna artikel om du vill ha koll på alla).

God of war recension

En av dom första ”minibossarna” du stöter på i God of War.

Efter trean 2010 hände dock något. Kanske var det för att historien inte kunde fortsätta när alla Olympens gudar var döda. 2013 kom God of War – Ascension, ett spel som utspelar sig mellan ettan och tvåan (kort efter att Kratos mördat sin fru) och fokuserade på multiplayer och till och med ett co-op-läge. Där blev det påtagligt hur det fantastiska konceptet från 2005 hade börjat gå i stå. Det mesta var sig likt; den fasta kameran, knapphamrandet, uppgraderingssystemet och till och med storyn (som ju efter trean måste bli prequels, eftersom det inte finns något mer att berätta). Efter denna – snällt uttryckt ljumma – del så blev det tyst om Kratos, även om skaparna Santa Monica Studios antydde att det inte var slutet. I takt med att PS4 blev officiell 2013 så började även ryktena om ett ”God of War 4” cirkulera på nätet, vilket bekräftades att det var under utveckling 2016. Vad skulle man bjuda på denna gång, på Sonys nya monstermaskin? Fem år senare, i vad vi nog kan börja betrakta som PS4:ans skymningsålder, så har vi svaret.

God of War 2018 heter, förvirrande nog, bara God of War. Alltså samma sak som ettan. Nu säljs ju inte många PS2-spel längre, så risken att köpa ”fel version” är ytterst liten, men det är ändå talande att man väljer att helt stryka siffrorna och ”börja om” på ny kula. För börja om är verkligen vad man har gjort, på väldigt många vis och God of War 2018 är både ett kärt återseende såväl som ett väldigt annorlunda spel i serien. På gott och ont.

God of war recension

Den fem år långa utvecklingstiden har verkligen burit frukt, det kan man direkt konstatera. Santa Monica Studios bjuder oss på en audiovisuell upplevelse som i produktionsvärde lätt kan matcha Naughty Dogs allra bästa spel till PS4:an. Grafiken och detaljrikedomen är enastående på PS4 Pro. Spelet bjuder i ena läget (visuals) på 2160p genom checkerboarding (som ser bättre, men inte mycket bättre ut på en 4K-tv) och i andra läget olåst 60fps (performance), som är det läge vi föredrar (se vårt test av Witcher 3 på Xbox One X för att få reda på varför). HDR:en är kanske inte lika lysande som i Horizon Zero Dawn, men kameraåkningarna spöar allt vi sett hittills och är i klass med förstklassiga Hollywood-äventyr. Perspektivet är helt ändrat, från tredjepersonsvy med fast kamera, till tight över-axeln vinkel med semi-fri-kamera (ibland kan du vrida den fritt runt din egen axel, ibland bara delvis). Detta ger oss en närmare upplevelse och innebär också att alla plattforms-inslag i princip är borta. Kratos har övergivit sina svärd-utrustade kedjor som han burit genom alla år (och blev fri från i slutet på trean), flyttat från Grekland till Norden (Norge eller Island gissar vi att Midgård ska föreställa) och nu sker all action ur hans perspektiv, inte helt olikt ett slags Gears of War, med fokus mycket på avancerade knappkombinationer och timing, hellre än frenetiskt matande på knappar.

Kratos vapen denna gång är The Leviathan Axe, en magisk yxa som han kan slunga och hugga ned fiender med, och sen magiskt återkalla till sin hand, likt Tors hammare. Det är en åldrande Kratos vi möter, en med patriarkskägg som skulle göra en söder-hipster avis och med en liten son, som han ska göra till man, då modern just gått bort (Kratos andra hustru). Samtidigt bär han på sin historia och efter första mötet med en nordisk gud, som hört om hans dräpande av sina grekiska motparter, så tvingas Kratos fly med Atreus och de blir som två främlingar i ett främmande land, de sista av sitt slag. Det är mycket Logan över det hela.

God of war recension

Fader- och sonrelationen är kärnan i God of War 2018.

Tonen i spelet är moderniserad och märkbart ändrad. Kratos är mer allvarligt surmulen, melankolisk och fåordig än han är arg – han får Geralt of Rivia i Witcher 3 att framstå som en lättsam humorist. Istället är det sonen som måste lära sig hantera sin ilska och lära sig överlevnad i den grymma, mytologiska världen. De barnförbjudna inslagen lever i allra högsta grad kvar – God of War är fortfarande extremt våldsamt, blodigt och grymt (i ordets sanna bemärkelse). Det är ett anslag att skapa emotionella band likt The Last of Us, där något mänskligt och känslomässigt drabbande står på spel, i en fantasivärld som ändå ska kännas realistisk.

Mycket är sig samtidigt likt. Kratos kan uppgradera sina färdigheter och vapen, plocka gröna kristaller som boostar hälsan och krossa kistor som innehåller bonusar (samt tunnor, vaser och mycket annat). Och så fienderna såklart – de dyker upp här och där; antingen i riklig mängd som yxkött eller i medel- och mega-storlek som mellan- och slutbossar. Kartan är mer öppen denna gång, men inte riktigt så öppen att du kan göra precis vad du vill och förflytta dig hursomhelst, likt ett Metroidvania-spel. God of War 2018 är en nästan fascinerande amalgamering av gammalt och nytt.

God of war recension

Och för det mesta funkar det ypperligt. Striderna har ändrats mycket – på ytan är det fortfarande pareringar och väl-timade lätta respektive tunga attacker som gäller. Men snart lär du märka att du behöver vara betydligt skickligare än förut, eller åtminstone ställa om strategin på grund av det nya perspektivet. Det blir också lätt överväldigande när skärmen fylls av olika slags fiender, som alla kräver egna tillvägagångssätt och spelet kan i vissa stunder kännas både rörigt och onödigt svåröverskådligt i striderna. Svårighetsnivån kan ställas ned till att spelet i princip blir en enda lång, interaktiv långfilm, men gör du det berövas du en ansenlig del av upplevelsen. Samtidigt är detta på så många vis ett så annorlunda spel att det i långa perioder bara är skalet som känns som ett God of War – resten är något helt annat. En sammanblandning av senaste årens mest framgångsrika action-äventyr – Rise of The Tomb Raider, The Last of Us, Fallen och så många fler att det kunde ha kallats något helt annat om vi inte såg och visste att det är Kratos vi styr. God of War 2018 springer dock cirklar kring alla sina förlagor i fråga om grafik och orkestrerat soundtrack (signerat Bear McCreary, Walking Dead, Battlestar Galactica)

Samspelet mellan Kratos och hans son Atreus (en nick till Atreyo från Den Oändliga Historien?) är hela upplevelsens kitt, såväl berättarmässigt som spelmekaniskt. Atreus resa från förtvivlat barn till ung krigare kantas av utmaningar och kriser som till slut leder till utveckling. Snart blir han din vapendragare, som med sin pilbåge drar fienders uppmärksamhet till sig och även kan läsa runskrift (något Kratos inte verkar behärska). Det känns nytt och fräscht och ändrar spelseriens fokus avsevärt, i pussel-utmaningarna är det en till och med en ton av Uncharteds samarbete via datorstyrd partner.

God of war recension

Summering: Det har varit såväl kul som utmanande svårt att bedöma God of War. Här finns mycket som är bekant och samtidigt massor som är helt annorlunda. Produktionsvärdet är fantastiskt och detta lär bli ytterligare en systemsäljare för Sony, som radar upp hitsen till PS4:an. Och även om PS4 Pro ligger snäppet efter Xbox One X i prestanda, så råder inget tvivel om att maskinen är ytterst kompetent i rätt utvecklares händer och att unika titlar lätt trumfar prestanda, alla dagar i veckan (och två gånger på söndagar). För alla Naughty Dog-diggare, som vill ha ett häftigt och utmanande action-äventyr så är God of War-rebooten ett riktigt intressant spelval. Samtidigt kan man ställa sig lite frågande till om hard-core God of War-fansen – och de är miljontals – kommer att känna igen sig tillräckligt mycket för att ta Kratos modell 2018 till sina hjärtan? Oddsen är att de flesta kommer att göra det, men vi skulle inte bli förvånade om spelet också möts av kritik och backlash över att Santa Monica kanske ändra lite för mycket på konceptet. Det är som att man låtit Quentin Tarantino göra en God of War-tolkning, där han mästerligt lånar från alla de bästa för att göra sin egna, unika, men ironiskt nog ändå tämligen välbekanta mosaik. Och samtidigt är frågan om man egentligen kunde gjort på annat vis, då God of War: Ascension tydligen visade på att det gamla konceptet hade nått vägs ände, eftersom det inte fanns mer att hämta i varken spelmekanik eller story?

Därför är vi ändå glada över att ta emot Kratos och Atreus med öppna armar och hoppas härmed få se en ny serie God of War-spel växa fram, med dem i huvudrollerna (tänk bara alla möjligheter med nya mytologin och en växande Atreus som en dag tar över den gamla stridsyxan?). ”Allt som inte är utveckling, är avveckling” säger man i företagsvärlden. Därför är vi tacksamma över utvecklingen av God of War, även om den inte är felfri eller perfekt genomförd och att vi får följa Kratos äventyr ett par år till innan det är dags att låta den gamle spartanen gå till den sista vilan.