Recension: One Last Breath

I One Last Breath får vi möta Gaia, som är född ur Moder Naturs sista andetag. Gaias uppgift är att försöka återställa balansen och därmed rädda jorden. Mänskligheten har dött ut och ersatts av mutanter, som gör allt för att döda Gaia och stoppa hennes framfart. Gaia möter även faror i de övergivna byggnaderna där sågverk och andra livsfarliga konstruktioner fortfarande är i drift. Led Gaia genom resterna av det som en gång kallades civilisation och återställ jorden till dess forna prakt.

När jag såg trailern till One Last Breath slogs jag av att det var visuellt väldigt likt Playdeads Inside, som är mitt absoluta favoritspel. Inside är det spel som jag har spelat igenom allra flest gånger. Jag kan ibland bara sätta mig och spela om slutet av spelet för det är så otroligt tillfredsställande och bra. Jag äger en version av Inside till faktiskt taget alla format som finns: min telefon, dator, Playstation, Xbox och Switch! Så i väntan på att Playdead släpper sitt tredje spel har jag väntat på ett spel som är lika bra, eller ännu hellre ännu bättre än Inside. Så när jag såg One Last Breath tänkte jag att det här kanske kunde vara det jag väntat på.

Problemet är bara att One Last Breath mer eller mindre bara är en lite sämre kopia av Inside. Visuellt är det slående, miljöerna är välgjorda och stämningen är fin, men färgskalan och looken är väldigt likt danskarnas spelklassiker. Precis som i Inside kan du hoppa och aktivera saker och därmed dra fram lådor för att nå upp till en annan nivå. Du hittar dörrar som är blockerade med fastspikade brädor som du sliter loss på samma sätt som i, ja ni gissade det, Inside. När jag gick åt ett annat håll och fann en bonussektion där Gaia hittar en lysande manick och sedan rycker ur en lysande tingest exakt på samma vis som i Inside, började jag gå från smått irriterad till riktigt irriterad. Det är en viss skillnad mellan att vara inspirerad av och att ta rakt av från ett annat spel.

One Last Breath har givetvis olikheter med Inside och det är att du kan manipulera trädrötter så att du kan öppna olika utrymmen eller bygga broar, och du kan även svinga dig mellan olika avsatser. Problemet är att spelmekaniken inte riktigt är så tight som jag hade önskar och därmed var det både en och två gånger som jag ramlade ned från väldigt enkla utmaningar för att det inte gick att hoppa och svinga sig samtidigt, eller att jag missade platsen där jag kunde använda kraften med en halv millimeter. Även utmaningarna och pusslen är otroligt enkla och det behövs inte mycket tankeverksamhet för att ta sig vidare

Sammanfattningsvis är One Last Breath i sig inte ett dåligt spel; det är snyggt och stämningsfullt med en egen story. Problemet för mig är att eftersom jag kan Inside utan och innan, slås jag hela tiden av hur lika spelen är och hur One Last Breath inte är i närheten av lika roligt och innovativt att spela, så betyget hamnar precis i mitten. Kanske är det annorlunda för någon som aldrig spelat Inside?

Catness Game Studios skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: One Last Breath.