Recension: The Drifter

I The Drifter spelar vi som Mick Carter. Han är arbetslös, bostadslös och driver omkring i jakt på arbete. Nu har han återvänt till sin hemstad för att närvara vid sin mammas begravning. Redan på tåget börjar märkliga och skrämmande saker hända i hans närhet. Snart är han efterlyst för ett mord han inte begått, han ser sin sedan länge döde son och precis alla verkar vara ute efter honom. Mick befinner sig i en livsfarlig situation där verklighet, fantasi och drömmar flyter samman medan han faller djupare in i galenskapen.

Ton, influenser och presentation

The Drifter bär tydliga spår av Stephen King, Michael Crichton och John Carpenter. Det märks hur starkt deras verk har influerat utvecklarna. Berättelsen kastar oss rakt in i handlingen utan större bakgrundsinformation. Jag hade varken sett trailer eller hört talas om spelet innan, så jag var inte beredd på hur blodigt och grafiskt det faktiskt är.

Grafiken och upplägget har en härligt retrodoftande stil. Det är pixligt på rätt sätt och påminner om sent 80-tal och tidigt 90-tal, med spel som Police Quest II och de senare King’s Quest-titlarna.

Point-and-click och personliga minnen

Point-and-click var en av de första äventyrsgenrerna jag spelade, men då var de textbaserade och krävde att man skrev in varje kommando. “Look pigeon hole” är en fras jag fortfarande minns nästan 40 år senare från Police Quest på Atari 1040ST. Det lärde mig engelska, och jag minns fortfarande ruset när jag löste ett pussel och kom vidare.

Spelmekanik och kontrollschema

The Drifter använder en variant av point-and-click som jag inte stött på tidigare, tydligt anpassad för handkontroll. Du rör karaktären med vänster styrspak, och med höger styrspak öppnar du en cirkel som visar allt du kan interagera med i rummet. Beroende på objekt får du symboler för att röra, prata eller titta.

Med bumper-knapparna väljer du föremål i din inventory. Du behöver inte svepa över bilden med en muspekare och du saknar även den klassiska “fusk-knappen” som visar alla interaktionspunkter. Du måste dessutom stå nära ett objekt för att uppmärksamma det, även om det syns i bild.

Story, ljud och röstskådespel

Förutom smart spelmekanik är spelets berättelse både annorlunda och riktigt cool. Musiken är superb och alla karaktärer har inspelade röster. Mick spelas av Adrian Vaughan, som enligt min research enbart gjort röster till spel.

En snygg detalj är att döden i spelet är en del av berättelsen. Mick minns vad som hände förra gången, vilket ibland öppnar upp för hur du ska lösa nästa pussel.

Plattformar och versioner

The Drifter släpptes för ungefär ett år sedan på PC, men kommer nu till Switch och Switch 2 som de första konsolerna. Det ska även portas till Xbox och Playstation senare, men utan bekräftade datum.

Det är ingen prisskillnad mellan Switch 1 och Switch 2, och om du planerar att köpa en Switch 2 längre fram kan du ladda ner Switch 2-versionen utan extra kostnad.

Tekniska skillnader

Utifrån den information jag hittat kan The Drifter köras i 120 FPS och äkta 4K i dockat läge på Switch 2. På Switch 1 gäller 1080p och 30 FPS.

På Switch 2:s inbyggda skärm sjunker bildfrekvensen till 60 FPS och upplösningen till skärmens max på 1080p. Jag har ingen specifik info om Switch 1:s handhållna läge.

Spelbarhet och längd

Det är inga problem att se detaljer eller läsa texten på den inbyggda skärmen, så spelet fungerar lika bra dockat som bärbart. Speltiden ligger runt sex timmar om du inte fastnar, vilket är en lagom längd för den här typen av äventyr. Storyn håller intresset uppe hela vägen.

Bristen på mellansekvenser

Det finns egentligen bara en sak som stör mig rejält: avsaknaden av animerade mellansekvenser. På flera ställen där en sekvens borde visas, som i början när du flyr från ett godståg och rullar ned för en slänt, får vi istället en svart ruta medan Mick berättar vad som händer.

Först trodde jag att det var ett narrativt grepp, men det fortsätter genom hela spelet. Så fort något ska hända utan att vi styr blir skärmen svart, ibland ganska länge. Det blir till slut enerverande, särskilt eftersom vissa animerade sekvenser faktiskt finns, till exempel när du dör. Det ger känslan av att utvecklarna inte hann, kunde eller hade råd att animera allt, snarare än att det är ett medvetet stilval.

Betyget blir högt, men inte ett måste. De återkommande svart-rutorna drar ned helhetsintrycket för mycket. Vissa pussel är dessutom onödigt långsökta och kräver specifika föremål trots att du logiskt borde kunna lösa dem med det du redan har.

Men i det stora hela är The Drifter ett av de bästa point-and-click-äventyren jag har spelat, dels tack vare den smarta spelmekaniken, men framför allt för att storyn är så annorlunda och underhållande.

Powerhoof skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: The Drifter.