Recension: Vi är Metal Dragon

Jag går in på pressvisningen av Vi är Metal Dragon utan några direkta förväntningar. Det låter kanske hårt, men det är sanningen. Jag har läst mycket om den här filmen i sociala medier under lång tid. Dels för att jag är obotlig filmnörd och försöker hålla koll på det mesta av intresse – och främst sånt som sticker ut – men även för att jag fått upp det i flödet i mina sociala medier med jämna mellanrum. På förhand har det sett riktigt galet och kul ut och inte minst imponeras jag över att man faktiskt spelat live på riktigt, spelat in musiken och släppt på Spotify – Det är ett gediget projekt. Ett ”passion project” som manusförfattare, regissör och producent Titus Paar uppenbarligen kämpat extremt hårt för att få ihop. Om jag förstått det rätt spelades filmen in på två veckor. Och det är uppenbart att man kallat in varenda jävel och hans morsa för att hjälpa till både bakom och framför kameran. Och sådant här älskar jag. Jag närde själv en dröm om filmskapande i tonåren. Spelade in första stop-motion-rullen som elvaåring (Den lilla röda bussen, om någon undrar), läste film och redigering på gymnasiet och spelade in ett antal kortfilmer som ingen någonsin sett (lika bra det). Med den informationen kanske det är extra lätt att förstå varför ett sånt här projekt får igång mig på alla cylindrar. Noterar även att det bara skiljer två år mellan mig och herr Paar, som faktiskt spelat in rulle i Hollywood med Steven Seagal (inte sett).

Men åter till det här med förväntningar. Jag skummade igenom trailern när den släpptes. Ville egentligen inte se. För jag ville gå in i biosalongen utan att ha svärtats av vare sig tidiga recensioner eller egenbyggda luftskepp. För sanningen är att kombon lågbudget, snabb inspelning, samma snubbe på flera stolar och vänner som ställer upp för att det är kul kan gå åt flera håll. Det kan bli så otroligt jäkla bra, det kan bli mediokert eller ett rejält haveri. Och allt däremellan. Jag tror att min farhåga är att det ska kännas som precis vad det är: Ett gäng vänner som samlats och spelat in något för att det är kul. Bära eller brista. Att det ska kännas extremt amatörmässigt. Att humorn landar platt. Att det är fult eller låter illa. VI börjar i rätt ände, för kul, det kan jag säga redan nu att det här gänget definitivt haft. Jag hade gärna velat hänga med på den inspelningen.

Innan vi går vidare till mina tankar om det faktiska resultatet så drar vi lite om handling och rollista. I Vi är Metal Dragon får vi följa ett gäng avdankade rockers. De började spela i ett garage på 80-talet och lovade att aldrig ge upp sin dröm om att bli nästa Iron Maiden. Fyrtio år senare övar de fortfarande i samma garage – och inser att den drömmen aldrig kommer att gå i uppfyllelse. De bestämmer sig för att ge sig ut på en första och sista turné där allt går snett på det mest hysteriskt roliga sättet. I huvudrollerna ser vi Andreas Rylander som Rulle The Dragon Warden, Urban Bergsten som City Cool, Mattias Silvell som Leffe och Titus Paar själv som Drägg. Det är några riktigt färgstarka karaktärer. Sköna, galna – och kompletterar varandra rent dramaturgiskt. I övriga roller skymtar en massa kända namn förbi, vissa i rollerna som sig själva. Dragomir Mrsic, Inger Nilsson, Mikkey Dee, Hasse Brontén, Joacim Cans, Agnetha Sjödin, Håkan Hemlin, Patrik Larsson, Christoffer Nordenrot, Vilhelm Blomgren, Yohanna Idha, Jenny Lampa m.fl.

I vilken ände ska vi börja? Skådespeleriet kanske. Alla, möjligen utom vissa som spelar sig själva, är erfarna skådespelare även om alla namn kanske inte är kända för den breda massan. Jag har sett varenda en av dem i minst ett par produktioner vardera. Urban har jag exempelvis sett i flera mindre roller, bland annat i Fartblinda, och det är väldigt trevligt att få se honom i en huvudroll. Hans karaktär City Cool får, delvis tillsammans med Silvells Leffe, agera bandets mognare och mer stabila medlemmar. Båda bär rollerna riktigt bra. Rylander, som har den viktigaste rollen, tycker jag också bär det bra, även om det kanske skaver lite och blir för överdrivet ibland – dock med vilje, och glimten i ögat. Han har en fin förmåga att pendla mellan känslolägen. Titus karaktär Drägg är snubben med minst tretton skruvar lösa. Han är väldigt mycket, ibland för mycket, men står ändå för några riktigt sköna skratt. Han får mig av någon anledning att tänka lite på Jack Black. Kanske är det ljudnivån och ansiktsuttrycken. Hasse Brontén spelar rollen som Hasse ”fucking” Brontén och det kanske låter pajigt, men det blir rätt kul. Dragomir Mrsic är skönt överdriven som gangsterentertainmentbossen Zoran som snabbt hittar fyra ärkefiender i rockbandet. De som dyker upp i småroller sköter sig också bra. Det blir en stor mängd cameos som pendlar mellan kul och fånigt – precis som det är menat.

Men hur går det med mina förväntningar? Vi får dela upp det lite känner jag. Vi börjar med det viktigaste: Humorn. Humor är svårt. I min roll som författare arbetar jag extremt mycket med humor, oavsett vilken genre jag skriver. Så pass att det har blivit något av ett återkommande signum. Men det är en balansgång. Än mer i film. För en komedi är ingenting om den inte bärs upp av komiska inslag som fungerar. Det är en kombination av dialog, skådespeleri, tajming och genomförande. Och det ska sägas – Ursäkta alla filmskapare jag eventuellt kliver på tårna – men det görs extremt lite komedi som funkar. Främst i Sverige upplever jag att det oftast bara blir fånigt och man vill helst köpa en lite större skämskudde att ha i soffan för varje film som kommer. Inga nämnda, inga glömda. Det finns naturligtvis exempel på bra komedier, absolut, men oftast känns det som att det helt enkelt inte lirar. Saker som på papperet borde vara kul faller platt. Däremot är Sverige, paradoxalt nog, något bättre på komedi i teveserieformat. Med det sagt. Humorn i Metal Dragon är ofta pajig och pubertal, snudd på buskis. Några gånger skrattar jag för att det nästan är pinsamt, ibland utan att veta om det är roligt eller bara fånigt. Men. Jag skrattar också – ofta – för att det är riktigt roligt. Och för att man tar ut svängarna på oväntade sätt (Furry Festival, en viss scen efter en natt i våningssäng, Jehovas-svensexan). Jag skulle faktiskt vilja dra det så långt som att säga att Metal Dragon är den absolut roligaste svenska komedi jag sett på väldigt många år. Kanske, men bara kanske, sedan Smala Sussie. Ofta just för att den vågar. Sedan kanske det säger mer om den ofta låga nivån på min humor än den faktiska klassen på skämten som levereras. Och ja. Det blir åtminstone tre prutt-och-bajsskämt för många, där det sista helt klart är det bästa.

Intrigen då? Den är enkel, men på ett bra sätt. Alla gillar en berättelse om has-beens, eller never-has-beens, som ger sig ut för en sista chans att hävda sig och följa drömmar. Jag gör det i alla fall. Sedan kanske ska sägas att filmen hade mått bra av att kapas ned åtminstone tio minuter. Några passager kan bli utdragna eller tjatiga och vissa av musiknumren (jag återkommer till dem) blir för långa. Jag gillar upplägget med att bandmedlemmarna lovar att boka in ett sista gig vardera. Det höjer liksom förväntningarna och ribban för hur jävla galet det kan bli. Och galet blir det. Från framträdande på en trodd rockklubb och jagade av hämndlysten Gago på elscooter till kraschad Jehovas-svensexa med ståkuk till gosedjur och … Ja, jag ska inte avslöja mer eller gå in djupare i detalj. Jag måste också erkänna att jag överraskas av den känslomässiga tyngden. Kanske delvis för att jag investeras i bandets utveckling och färgstarka framträdanden, men också för att de flesta karaktärer också utvecklas och visar många olika sidor. Möjligen kan jag tycka att en viss kärlekshistoria blir lite påklistrad, även om den är fin, men det funkar ändå. På samma gång finns det småsaker som skaver i det dramaturgiska, liksom dialog, men vet ni vad? Det gör det i satdyra produktioner av framstående filmskapare också. Och då innehåller de inte ens tredjedel så många skratt, eller tarmrrörelser, som Metal Dragon.

Det visuella, både rent bildmässigt och audiovisuellt, överraskar också. Jag nämnde det här med ett gäng som samlas för att spela in film för att det är kul. Jag tänker lite amatörproduktion med halvdan klippning och kameravinklar, grynig bild och halvkasst ljud. Inget av det där får vi. Metal Dragon är välgjord och snygg. Och faktiskt, en extra eloge för ljudmix. Jag störs ofta av att svenska produktioner (utländska också, för den delen) har jäkla svårt att få till balansen mellan musik, dialog och ambiens, vilket i slutändan gör att dialogen ofta är skitsvår att höra. Vilket i sin tur slutar med att jag sitter och kollar med undertexter. Fast det är svenskt tal. Metal Dragon tillhör inte en av de produktionerna. Ljudet är krispigt, kanske någon hade skrivit, det får mig att tänka på krispsallad eller tidig vintermorgon, så jag undviker det uttrycket. Ljudet är bra, helt enkelt. Och här kommer en av filmen absolut största styrkor och höjdpunkter: Musiken. Närmre besämt Metal Dragons framträdanden. Ett par av dem må vara en aning för långa, men det är här själva själen fins och hjärtat pumpar på riktigt. Det här är en av anledningarna till att det känslomässiga funkar och jag snudd på blir lite tårögd. För jävlar vad snygga musiknumren är. Ljudet (det krispiga, ni vet), musiken, kameraarbetet, klippningen. Jag får bitvis rysningar när jag ser dem. Inte ståkuk, som Jehovas-Jacob. Men nästan.

Vi är Metal Dragon är som sagt ett passion project. Det hade kunnat gå käpprätt åt helvete. Jag vet inte alls om det kommer att flyga rent kommersiellt. Jag har en stark känsla av att många kritiker kommer såga den. Kanske för att de har tråkiga liv eller torr humor. Det skaver på många sätt och många ställen. Men det var länge sedan jag hade såhär roligt åt en komedi. Jag hoppas att publiken kommer att söka sig till den. För jag älskar att man vågar. Det finns så oerhört mycket glädje bakom filmen och kärleken till det rörliga mediet – och prutthumor – fullständigt vibrerar genom duken. Det är svårt att inte dras med. Och förresten: Har ni inte sett Titus kortfilm We Hunt Giants, där grottmänniskor slåss mot dinosaurier (ja, de levde tydligen samtidigt enligt historielektionerna i Östergötland, so what?)? Gör det. Den finns på Youtube och är helt galet snygg. Andreas Rylander och Urban Bergsten är med i den också. En av dem blir uppkäkad av en T-rex. Har jag hört.

This post is also available in English: Review: Vi är Metal Dragon.