Rafflande, rappt och ruffigt realistiskt – Vi dör i natt är svensk genrefilm när den är som bäst.
Att erkänna att man haft John Carpenters genreklassiker Attack mot polisstation 13 (1976) som inspirationskälla – och i samma andetag även nämna filmer som The Warriors – krigarna (1979), Siege (1983) och Belägringen (1998) – är förstås riskabelt. Då är det upplagt för besvikelser och brutala sågningar.
Att som svenska filmskapare på eget bevåg och helt utanför systemet dessutom göra en lågbudgetthriller i samma anda är verkligen att på allvar sticka ut hakan.
Det här handlar ju om en typ av filmer (om man frågar Svenska Filminstitutet) som vi inte ska göra i Sverige och (om man frågar kritikerna) vi inte kan göra i det här landet. Därför blir alla vi som älskar genrefilm överlyckliga varje gång någon ger fingret åt etablissemanget, högaktningsfullt skiter i konventionerna och faktiskt orkar, vågar och går iland med sådana här uppkäftiga projekt.
Ännu lyckligare blir vi förstås när rebelliska frifräsare också lyckas leverera och visa att stöddiga budgetar inte alltid är en garanti för en bra film och att man – precis som Carpenter under sina glansdagar – kan göra riktigt bra genrefilm för en billig peng. När man saknar de stora resurserna får man i ännu större utsträckning vända på slantarna och utmana fantasin, kreativiteten och skaparglädjen till sitt allra yttersta. Då kan det också bli riktigt bra – som med välgjorda, bioaktuella Vi dör i natt.
Sen är det kanske också en förutsättning för att lyckas att man som det nystartade Rock Hammer Films AB består av ett gäng rutinerade, filmälskande yrkesrävar med gedigna CV:n i bagaget – Richard Holm (Avgrunden), Christian Magdu (Gåsmamman), Henric Brandt (Vilsen), Andreas Wessberg (Ett sista race) och manusförfattarna Christin Magdu (Ute & cyklar) och Robin Sherlock Holm (Avgrunden.)
En perfekt premiss
När Rock Hammer-kollektivet bestämde sig för att göra film hade man bara två regler – filmen ska inte vara längre än 90 minuter och det får aldrig bli tråkigt.
Det låter som en perfekt premiss och något som fler filmskapare borde ta till sig. Men det är förstås också en utmaning, och inte alldeles självklart, att faktiskt lyckas med en sådan ambition – särskilt inte när storyn i Vi dör inatt i sig är rätt tunn och utspelar sig på ett begränsat utrymme.
Men det är kul att se att det verkligen fungerar.
Christin Magdu och Robin Sherlock Holm har snickrat ihop ett tätt och trovärdigt manus, snyggt spetsat med subtil och galghumoristiskt vass humor. Det är verkligen befriande med en dialog som känns improviserad och fullständigt äkta för att man vågar låta skådespelarna prata och skrika i mun på varandra – precis som folk gör i verkliga livet, inte minst i pressade situationer. Karaktärerna övertygar också, så klart mycket tack vare ett koppel skickliga skådisar som ger dem själ och hjärta.
Christian Magdu hittar något varmt och vilset sympatiskt i den kärlekskranke, men annars rätt moraliskt dubiöse Francki som tagit jobb i den ödsligt belägna lågprisladan Nisses bara för att komma nära kollegan Ellie (Amanda Lindh).
Kaos uppstår en kväll när en kvinna (Emilia Roosman) tillsammans med en knivhuggen man (Kamjar Rezaei) störtar in i butiken med ett blodtörstigt gangstergäng hack i häl.
Polisen är långt borta och personalen (Clara Christiansson Drake, Jonathan Fredriksson och Ia Langhammer) får tillsammans med den mystiske alkisen Conny (Kristoffer Joner) barrikadera sig för att stå emot de maskerade förföljarna som gör allt för att ta sig in.
Som regissör vet Richard Holm hur en slipsten ska dras när det gäller genrefilm.
Hans berättarstil är rak, distinkt och effektiv. Klippningen likaså.
Tempot är föredömligt högt och håller spänningen vid liv, utan att man för den skull tummar på nyanserna i relationsdramat mellan de ofrivilligt hopfösta kombatanterna eller fastnar i onödigt krystade scener som inte tillför annat än att tänja på handlingen.
Här finns också flera små, eleganta hyllningar till 80-talsfavoriterna för alla som kan genren och har ögonen med sig.
Våldet är förvånansvärt brutalt – nackar knäcks, folk blir skjutna, överkörda, uppbrända och får skallen inslagen med hammare och spikspetsade bollträn. Effektfullt och plågsamt närgånget, utan att det blir överdrivet spekulativt.
Sen är det väl bara jag som är så förstörd av allt bisarrt videovåld som min hjärna matas med genom decennier och som i tankarna såg en helt annan och betydligt mer chockerande slutscen.
Men Vi dör inatt imponerar och är svensk genrefilm när den är som bäst.
Det är rafflande, rappt och ruffigt realistiskt – och en rulle som understryker att vi visst kan (och måste) göra (mer) genrefilm i det här landet.
This post is also available in English: Review: Vi dör i natt.
Så här sätter vi betyg på Senses