Marsupilami 2: Salsa Palombia handlar om en katastrof som har brutit ut i Palombia. Djuren dansar vilt, miljöerna faller samman och mystiska varelser driver på kaoset med sin galna musik. För att återställa ordningen måste vi ta kontroll över Twister, Hope och Punch. Tre Marsupilamis med helt egna förmågor och spelstilar. Nu är det upp till dessa tre unga Marsupilamis att stoppa rytmen innan den slukar allt.

Marsupilami – från serietidning till spel

Min första kontakt med den mytomspunna varelsen Marsupilami var via den fransk-belgiska serietidningen Spirou, skapad av André Franquin. Serien handlade inte om Marsupilami primärt då den var med som en bifigur. Serietidningen hade premiär redan för 74 år sedan, men karaktären lever kvar. Senast förra året (2025) kom det en ny film, men inte om Spirou utan om just Marsupilami. Så vad gör den här figuren så intressant? Dess viktigaste attribut är svansen, som den kan göra alla möjliga fantastiska saker med. Den kan använda den som boxningshandske, svinga sig i den och hoppa på den som en pogostylta. Det är därmed inte svårt att se att karaktären passar i ett TV-spel.

Uppföljaren Marsupilami 2 – Salsa Palombia

Marsupilami 2: Salsa Palombia är, som titeln säger, en uppföljare till Marsupilami: Hoobadventure! som släpptes för fem år sedan. Jag har inte spelat ettan men kunde läsa mig till att även där spelar vi som tre olika karaktärer. Twister skjuter fram genom luften med snabb, kontrollerad glidning, Hope gör ett snurrhopp som ger både höjd och momentum och Punch blir till en boll, studsar fram och kan slå undan hinder och fiender. Varje bana har du tillgång till två av dem och du kan byta när du vill. Vissa moment kan inte alla figurer göra, så om du kör fast är det bara att byta till den andre och testa igen.

Grafik, kontroller och svårighetsgrad

Grafiken är underbart välgjord och kul, med massor av detaljer, och banorna är underfundiga och roliga. Kontrollerna är lätta att lära sig och till en början är banorna väldigt enkla, men sedan blir det trixigare och trixigare. Det finns tre olika svårighetsgrader. På den enklaste kan du aldrig dö förutom om du ramlar ned i ett hål. På den mittersta svårighetsgraden har du tre hjärtan och på den svåraste har du två. När du dör får du spela om från checkpointen. Du har oändligt med liv, så det enda som händer är att du får spela om från checkpoint. Mer om detta lite längre ned. Kroppens belöningssystem spelar på alla cylindrar när du spelar det här spelet, musiken, grafiken och humorn är på topp. Tiden flyger förbi och jag inser att de trettio minuter jag tänkte spela har försvunnit sedan fyra timmar tillbaka. Det är många banor och när jag trodde att jag var nära slutet hade jag inte ens låst upp hälften.

Hemligheter och extralägen

Det finns även massor av hemligheter att hitta, speciella dojos och ett salsa-läge där du får poäng så länge du kan hålla en streak utan att bli skadad eller dö. Det ger spelet ett enormt omspelningsvärde. Då jag inte har spelat det första spelet kan jag inte säga om det här är bättre eller sämre eller ganska exakt samma sak, men jag gissar utan att veta att salsa-läget är unikt för tvåan.

Influensen från andra spel

Marsupilami 2: Salsa Palombia lånar ganska hejvilt från andra spel. Du springer som Sonic, hoppar som Mario och slutet känns väldigt likt Fruit Ninja. Men även om likheterna är slående tycker jag ändå att spelskaparna har gjort det till sin egen grej. Till exempel boxbollen som Marsupilamin använder när han slåss med andra varelser är exakt hämtad från serietidningen.

Oändliga liv – en fördel eller nackdel?

Det som jag kunde känna var lite av ett problem till slut är att du har oändligt med liv. Det blir liksom aldrig ett stopp och du försöker om och om igen med en bana, och det enda naturliga slutet är när du klarar av banan eller stänger av. Nu kan du i och för sig ändra svårighetsgraden när du vill, så när jag tröttnade på en bana valde jag den enklaste och kunde därmed bli träffad hur många gånger som helst och klara mig igenom.

Musiken växer med spelet

Musik är en stor del av spelet och i en av de tidigaste banorna var musiken inte särskilt bra, men ju längre in i spelet man kommer desto bättre blir den. En låt på en snöbana är så pass bra att jag skulle vilja ha den i min spellista.

Bossfighterna – repetitiva hinder

Personligen har jag extremt svårt för repetitiv spelmekanik, och det blir det under bossfighterna, vilket är synd eftersom allt annat i spelet har ett så härligt flyt. Det är något med det som gör att jag tröttnar extremt fort.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis blev jag väldigt förvånad över hur otroligt kul jag tycker Marsupilami 2: Salsa Palombia är och det seglade snabbt upp på min lista över favoritspel. Musiken, rytmen och de finurliga banorna är hela tiden precis lagom utmanande och roliga. Kör man fast går det alltid att komma vidare genom att ändra svårighetsgraden eller helt enkelt byta karaktär. På så vis fungerar det även väldigt bra både för vuxna och för barn. Spelet är också mycket större än vad jag trodde och därmed väldigt prisvärt. Så betyget kan inte bli annat än ett måste, och jag är nu väldigt sugen på att skaffa första spelet och se om det är lika kul som uppföljaren.

Microïds skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

This post is also available in English: Review: Marsupilami 2 – Salsa Palombia.