Recension: Narita Boy

Ett riktigt favoritspel för mig (genom alla tider) är Another World, som släpptes för ganska exakt 30 år seda. Narita Boy påminner en del om det. Fast vid närmare eftertanke är det nog ännu mer likt Disney-filmklassikern Tron. Kämpa dig igenom programmen och lås upp hemligheterna som döljs i koden.

Till din hjälp har du ett Techno Sword som även fungerar som hagelgevär – och det kommer att behövas, då horder av Zombie-program hotar dig. Narita Boy är ett klassiskt plattformslir och med sin sköna retro-grafik och helt enorma soundtrack så blir det verkligen en riktigt kul nostalgitripp. Det är inte bara att hugga sig igenom fiender, klättra och hoppa utan du måste även hitta info och vissa nycklar för att komma vidare.

Problemet med Narita Boy är att det inte finns någon karta och jag körde därmed fast ganska tidigt. Innan jag hittade rätt väg igen hade jag sprungit fram och tillbaka över samma område, om och om igen tills jag slutligen fann det jag sökte. Det blev tyvärr ganska irriterande och därmed sjunker betyget ett snäpp. Det är okey att spel kan få vara svåra, men när jag kör fast såpass tidigt och inte ser en logisk väg ut så blir det mer irritation än avkoppling.

Kontrollerna är smidiga och lätthanterliga och man kommer snabbt in i spelet. Det är smart hur utvecklarna löst hur du går från att hugga till att skjuta med svärdet. Storyn är galen och intressant och den handgjorda animationen är pricken över i-et. Narita Boy fungerar även att avnjuta på next-gen konsolerna.

Sammanfattningsvis så är Narita Boy ett riktigt roligt, men stundvis ganska frustrerande svårt retro-lir som med sina skavanker ändå är värt en rekommendation. För hur det än är så är detta verkligen en nostalgitripp av stora mått!