Kan uppföljaren Watch Dogs 2 återupprätta ettans förlorade heder? Vi tar reda på det i vår recension!

Watch Dogs 2

Watch Dogs 2 revolutionerar inte direkt bilden av hackers

Det ursprungliga Watch Dogs markerade på många vis starten av next-gen-peppen 2013 och den stora hype-ballongen som sprack i samband med det. På E3 utlovades grym grafik på PS4 och Xbox One och avancerade spelmekanismer som i det slutgiltiga Watch Dogs inte alls var så snyggt eller sofistikerat som vi hade hoppats på. Efter det följde AAA-titel på AAA-titel som inte lyckades leverera grafik i par med (oftast PC)-demona som visades upp på spelmässor: The Witcher 3 blev ett av de stora, uppmärksammade och lika försenade spelen – men trots att det inte var så snyggt som utlovat, så var det ändå ett fantastiskt spel (2015 års bästa, faktiskt). Watch Dogs var – förutom fulare och simplare än första tjuvtitten – också ett ganska tomt och personlighetsbefriat spel, som mest emulerade vad många andra spel gjorde bättre. Men det sålde ändå helt OK och gav UBISoft chansen till upprättelse. Och vi kan väl säga att man verkligen tagit den chansen!

Watch Dogs 2 är en förbättring mot originalet på precis alla punkter. Det är snyggt, cineastisk, välberättat och roligt att spela i omväxlande miljöer som är en fröjd för ögat (de flesta i dagsljus, dessutom). Protagonisten Marcus Holloway är en cool snubbe, som är lätt att tycka om och en i raden etnifierade huvudroller vi sett under 2016. Watch Dogs 2 handlar fortfarande om hackers och just ”hackers” i visuellt berättande är svårt – nidbilden av överväxta tonårs-nördar i hoodies är svår att skaka av sig och finns verkligen återskapad här också, även om det också bjuds på överraskningar i till exempel den techno-galna karaktären Wrench. Och till skillnad från den rätt anonyma ettan så är Watch Dogs 2 fullt av liv, färger, andra färggranna karaktärer och – faktiskt, en hel del humor. Grovt förenklat skulle man kunna likna det vid ett GTA V-light med mindre vuxenkaraktär, mer tillfällen att skratta och att allt kretsar kring hackning. Det finns såklart delar där du ska sno bilar (och andra fordon), köra ifrån polisen och även skjuta på motståndare, men den som väljer Rambo-approachen till Watch Dogs 2 kommer att få en brant uppförsbacke med många omspelningar. Snutarna är dödligare än dödligast och den som skjuter hej vilt kommer snart finna sig omringad av en mycket välutrustad armé, med oddsen på sin sida.

Watch Dogs 2 San Fran

San Fransisco är vackert och omväxlande att spela i.

Till nyheterna hör att man kan skicka in drönare och mini-robotar på hjul, som kan agera mer obemärkt än du du själv kan i förbjudna zoner och exempelvis hacka låsta dörrar och rigga fällor för vakter och poliser att betas av på, en efter en. Det är riktigt kul och omväxlande att bryta sig in i kameror och planera ”stötar” i ett slags Matrix-läge där du ser både intressepunkter och vakters rörelser. AI:n är hygglig, om du är klumpig eller våldsam så är förstärkningar snabbt där – även om man ibland kan stå strategiskt placerad vid bakom en dörr och skjuta av den ena vakten efter den andra, när de rinner på efter varandra.

Till en början är Watch Dogs 2 lite lätt överväldigande med alla menyer, knappar, undermenyer och smartphones med appar och followers (där antalet du har gör att du levlar upp). Det första uppdraget, som är en slags tutorial, är varken särskilt roligt eller representativt för vad resten av spelet senare blir. Harva dig igenom det så väntar en stor, öppen och rolig värld med udda figurer, galna sidoupptåg (vad sägs om att sno en bil från en filminspelning – om hackers?) och en hel del roliga popkulturreferenser (alltifrån Google, till Anonymous, Knight Rider, Scientology och HipHop-kulturen nickas till eller skojas med). Här finns utmaningar i form av online co-op-uppdrag (á la Assassin’s Creed Unity), sidospår (hjälp polisen, hacka andra hackers) och rena lustmord på företeelser som kändisskap, livet i Kalifornien och modern politik.

Watch Dogs 2 sailing

Det finns gott om fordon att ”låna” och ta sig fram med.

Grafiken i PS4 Pro-versionen är riktigt bra, efter patch 1.04 som fixade de första bilduppdateringsproblemen (återigen en anledning till varför man inte bör förboka spel – dels för att de sällan är ”färdiga” vid release, dels för att inte köpa grisen i säcken innan recensionerna kommer). Watch Dogs 2 skiftar rätt sömlöst mellan spel och mellansekvenser och dessa är precis lagom många och långa. Röstskådespeleriet är kanon och musiken som spelas på radiokanalerna mixat med ljudeffekterna från bilar, skottlossning och helikoptrar lämnar inte mycket att önska. Kontrollerna är överlag bra – tack vare det fina flytet i grafiken så känns det som Marcus är ganska lättstyrd och så även fordonen, även om detta inte är någon klassledande fordonssimulator så är den i alla fall någorlunda i par med liknande sandlådespel. Laddningstiderna är väl godkända och spelet är relativt förlåtande i hur nära du får starta om ett misslyckat försök eller uppdrag.

Det är glädjande att konstatera att Watch Dogs 2 inte bara upprättar ettans fläckade heder – det förbättrar i princip varje aspekt. Det är roligt, underhållande, lätt att komma in i och svårt att lägga ned när man väl börjat. Mycket mer än så kräver vi inte av ett bra spel och gläder oss att konstatera att ett av årets bästa spel släpptes mot slutet av året. Väl värt att skriva upp på önskelistan till tomten!