Lara Crofts sista äventyr i prequel-trilogin är både väldigt vacker och väldigt välbekant.

Det är smått otroligt att det redan gått fem år sen Crystal Dynamics gjorde Tomb Raider relevant igen, i rebooten med samma namn: en fullpoängare i vår bok. För två år sen spelade vi sönder uppföljaren, Rise of The Tomb Raider – som kanske var bästa spelet att visa upp PS4 Pro och Xbox One X överlägsna specifikationer mot grundsystemen. Nu kommer Shadow of the Tomb Raider, den tredje och avslutande delen på historien om vem Lara Croft var innan hon blev Batma- förlåt, Tomb Raider.

Shadow of the Tomb Raider recension

Det tredje spelet tar nästan ett blad från Mel Gibsons suveräna, men ganska förbisedda film Apocalypto. I vanlig ordning introduceras vi till världen med stor dramatik – en flygkrasch någonstans i Amazonas, för att snabbt göra en jump cut till Dia De Los Muertos i Mexiko. Det globala, religiösa nätverket Trinity är på jakt efter en mytomspunnen, magisk låda, som ska göra att aztek-guden Kukulkan återvänder till jorden för att förinta det gamla och göra plats åt det nya. Överflödigt att påpeka så är Trinity och Laras vision om en perfekt värld inte exakt densamma och kapplöpningen är snabbt igång kring vem som ska finna apokalypsens magiska låda först. Till skillnad från den ganska jordnära filmversionen, med Alicia Vikander, så räds spelen verkligen inte att införa inslag som magi, övernaturliga händelser och äkta mytologi.

Shadow of the Tomb Raider recension

De nya Tomb Raider-spelen har alltid varit snygga och stoltserat med stort produktionsvärde och Shadow of the Tomb Raider är verkligen inget undantag. Detta är det hittills snyggaste och bäst ljudande spelet i trilogin. Redan i första scenen visar spelet på sin vackra skrud;  underbara kontraster mellan färger, ljus och mörker och så enormt många, fina, detaljer – allt i HDR, förstås. PS4 Pro får två lägen; ett för att gynna upplösning (med 30 fps låsta) och ett som sänker upplösningen något mot att ge oss upplåst frame rate (som inte alltid riktigt når 60 fps, men sällan dippar under 45). I vanlig ordning rekommenderar vi verkligen frame rate-läget, som ger spelet ett mycket skönare och mer dynamiskt flyt, med väldigt liten märkbar skillnad i upplösning. Det verkar pendla mellan 1080p 60fps och 1872p 30 fps enligt senaste patchen 1.03, men vi återkommer med exakta siffror när vi fått mäta på release-patchen, då denna tidiga version inte var 100% klar. Vi hoppas också kunna återkomma med intryck av Xbox One X-versionen närmare release, om den klarar äkta 2160p (4K) (texten uppdateras alltså löpande).

Shadow of the Tomb Raider recension

Ljudet bjuder på en lekfull och tidvis riktigt dramatisk ljudläggning med många surroundeffekter som skapar stämning och snygga, ibland väldigt subtila ljudeffekter som ger illusionen av att man verkligen är där, i Amazonas djungler. Ibland spiller det hela över i lite melodram, med upptrissad stressorkester och skumma röster, kanske för att skapa lite skräckäventyrs-känsla, men blir lite B-filmsvarning istället. Less if often more.

Shadow of the Tomb Raider recension

Kontroll och spelmekaniskt väntar inga större överraskningar. Eller faktiskt inga överraskningar alls – du som spelat de två tidigare spelen vet exakt vad du kan vänta dig. Skicklighetsträdet är lite ändrat i utseende, men fungerar på samma vis och det gäller fortfarande att jaga resurser för att bygga, förbättra och hushålla med dess effekter. Ett nytt inslag är att Lara kan tugga i sig plantor för att öka sin perception (vi har hört att man eventuellt pysslar med sådant i delar av Sydamerika), en kul grej men inte banbrytande för spelupplägget. Då är möjligheten att gömma sig från strider som påbörjat mer intressant, men ändå inget som i botten ändrar spelet nämnvärt. Man följer huvudstory, löser pussel i speciella gravar och hittar gömda förmågor i Challange Tombs – precis som förra gången, alltså. Samtidigt är de nya Tomb Raider-spelen så väldesignade och genomtänka att det blir svårt för utvecklarna att ”fixa” något som är ganska fullkomligt från början. Men det hindrar ju inte att man tänker lite nytt?

Shadow of the Tomb Raider håller, likt sina föregångare, hög kvalitet rakt igenom. Det är enkla att plocka upp, medryckande, välspelat, audiovisuellt läckert och spännande att spela vidare på. Men likt två andra, suveräna spelserier – Uncharted och God of War (innan rebooten) så börjar det hela bli lite för välbekant och den där överraskningen och wow-känslan uteblir tyvärr denna gång. Missförstå oss inte, Shadow of the Tomb Raider är verkligen inget dåligt spel – tvärtom, det är riktigt bra och rekommenderas varmt till älskare av action-äventyr (vilket betyget också reflekterar). Men precis som tristessen smått började krypa in under skinnet på oss i Uncharted 4 och då vi insåg att God of War gått klart sin cykel i Ascension, likaså känns Shadow of the Tomb Raider som ytterligare en välsmakande tårtbit på den utsökta tårta man just ätit. Samma riktigt fina, väl utmejslade action-äventyr, men ändå mest som en återanvändning och hopkok av gamla idéer, spelutmaningar och inspiration (många från just Uncharted-spelen).

Det är dags att reboota rebooten och låta oss följa Lara Croft som Tomb Raider. Hur det kommer att se ut vet vi inte, men vi är väldigt hoppfulla att det kan bli något i stil med Sony Santa Monicas God of War-reboot. Tack Lara, tack Crystal Dynamics för en skön trilogi – vi är redo för nästa rätt nu, något nytt att kittla våra sinnen ännu en gång.