Äventyrsspelens första guldålder under 80-talet leddes av Sierra, med LucasArts som den starkaste utmanaren. Och i bräschen för Sierras äventyrsspel gick spelserien King´s Quest, som senare kompletterades av ett par andra spelserier med ”Quest” i titeln. En serie peka & klicka-äventyr i fantasymiljöer som sprudlade av färg, berättarglädje, värme och en många gånger nästan brutal svårighetsgrad. Sierras spel var till skillnad från LucasArts titlar ofta oförlåtande och bjöd på problemlösning av det slag som inte alltid var alldeles logiska utan snarare en smula långsökta. Tack vare, och trots, dessa egenskaper överlevde spelserien långt in på 90-talet och hann både förändras, förfinas, växa upp och släppas i totalt i åtta delar (med utsnitslade undertitlar som Absence makes the Heart go Yonder, The Land of the Green Isles eller Heir Today, Gone Tomorrow) , innan både spelserien och genren tappade luften. Men inte innan CD-Rom-tekniken och kraftigt förbättrad prestanda hos den tidens datorer gav möjligheter till serien att utvecklas med stormsteg inom en tioårsperiod, från väldigt simpel grafik och blippbloppigt ljud till vackra handmålade bakgrunder, musik med betydligt bättre ljudkvalitet och gott om inspelade repliker framträdde seriens karaktär tydligare för varje ny del. Även om den inte alltid följde en helt utstakad linje utan gjorde en del utflykter. King´s Quest VI är till exempel en ganska allvarlig historia, medan den sjunde delen (som för övrigt har en kvinnlig huvudkaraktär) snarare för tankarna till Alice i Underlandet och till och med inleds med ett tecknat musikalnummer.

King´s Quest VI

King’s Quest VI – The Land of the Green Isles

Men med tiden blev spelserien kanske lite överexponerad och hela genren alltmer marginaliserad. I takt med att datorerna blev allt starkare tog andra spelgenrer, som FPS som nu började fungera bättre och bättre, över mer av marknaden. Spel som inte behövde lika mycket eftertanke för att spelas. Det var ju mest att kuta och skjuta, eller hur? King´s Quest VIII var dessutom ett stort snedsteg och ett tramp i klaveret. Medan LucasArts i slutet av 90-talet fortfarande förvaltade Monkey Island-serien väl blev King´s Quest VIII – The Mask of Eternity, ett fult, grynigt, mörkt och pixligt äventyrsspel i 3D med dålig draw distance, stela animationer och kantiga figurer, men tyvärr helt utan den charm och färgrikedom som serien tidigare haft. Kanske ville Sierra hänga med i utvecklingen i spel som Quakes kölvatten, men resultatet blev istället att de tappade bort det som gjorde King´s Quest till något speciellt.  Både tekniskt sett och vad gäller spelets ton är det svårt att känna igen sig jämfört med den betydligt ljusare och vänligare sjuan, The Princeless Bride. Att göra ett King´s Quest i 3D visade sig vara ett dåligt drag, kanske inte på pappret men väl i praktiken.

Sedan dess har mycket hänt och tekniken har hunnit ifatt spelmakarnas idéer med råge.  De senare åren har äventyrsspelen kommit tillbaka starkt, ofta i episodform, och funnit en publik som fortfarande föredrar den gamla skolans berättande och problemlösande. Spelutvecklare som TellTale Games har visat vägen och gjort storydrivna episodspel av allt från Jurassic Park och Tillbaka till framtiden, till Game of Thrones och Borderlands. Spelserier som Monkey Island har fått nya, fräscha uppföljare. Så att turen nu har kommit till utvecklarna The Odd Gentlemen att ta sig an King´s Quest är inte märkligt. Men förstås inte desto mindre välkommet för det.

Kings Quest A Knight to remember

Graham är kung av riket Daventry, och sitter på sin ålders höst och berättar om sin ungdoms äventyr, innan han blev regent, för en liten flicka med namnet Gwendolyn. Förutom en mysig ramhandling åt berättelsen (och en del ordvitsar som är hellre än bra) bidrar den här formen av berättande till att kunna ge spelaren små ledtrådar – vid ett tillfälle berättar till exempel den äldre Graham om hur han inte gick runt och prövade att hugga varenda träd i skogen med en yxa som spelaren hittat. Tacksamt, eftersom man därför slipper att testa sig fram. Grahams äventyr börjar när han utforskar botten av en brunn, vilket leder fram till det första äventyret i en enorm underjordisk grotta. En magisk spegel är målet med expeditionen, men den vaktas av en sovande drake. Redan här börjar spelets humor, vimsighet och charm att framträda – för att gömma sig för draken ska man vid ett tillfälle nämligen kasta sig ner under lakanet i en säng (!) som står utplacerad, lägligt nog, i grottan.

Kings Quest A knight to remember 5

Vid sådana här tillfällen kan man misstänka att Graham som gammal kanske mytifierar sina berättelser och lägger till en och annan detalj som inte stämmer. Något som ger historien en extra krydda. Men spegeln, den står likväl där precis bredvid i hans rum på slottet. Hur den kom dit? Tja, Grahams berättelser bör kanske tas med åtminstone en liten nypa salt.

Historierna fortsätter sedan i rask takt med mera äventyrligheter. Graham försöker bli riddare och vill anmäla sig till en audition (!) (väldigt nutida för att vara i ett medeltida sagorike eller hur?) för att ta plats som riddare i den kungliga armén, men vägen dit är lång och kantas av utforskning och problemlösning. På vägen möter han bland annat en rad lustiga bifigurer som girige och lurige köpmannen, The Merchant of Miracles, och roliga riddare med diverse egenheter. Rösterna är väldigt underhållande och fick mig att fnissa flera gånger. De bidrar verkligen till att ge liv åt de egensinniga karaktärerna, med väldigt väl utmejslade och lätt överdrivna personligheter. Extra roligt är att det är samma skådespelare (Christopher Lloyd) som gör Grahams röst som gammal, som spelade den ursmarta och lätt vimsiga Doc Emmet Brown, uppfinnaren av tidsmaskinsbilen i Tillbaka till Framtiden-filmerna. Han balanserar perfekt mellan humor och allvar, något som även till stor del kan sägas om King´s Quest som helhet. Det märks att det är handlingen som är i centrum här, snarare än problemlösningen. Pusslen känns ofta underordnade att berätta en underhållande historia vars flyt inte får hållas tillbaka i för långa omgångar av att man kör fast.

Kings Quest A Knight to remember3

King´s Quest i modern tappning behåller vissa inslag och gör sig av med andra. Grafiken utgörs givetvis inte  längre av vackert tecknade tvådimensionella stillbilder. Den är ofta bländande och målar upp moderna, vältecknade fantasyvärldar, nästan i klass med tecknad film. Spelet förtjusar på samma sätt som titlar som Dragon Quest VIII – Journey of the Cursed King och The Legend of Zelda – The Wind Waker med sagolika, färggranna miljöer. Tyvärr är miljöerna även ofta ganska kantiga, om man granskar dem lite närmare. King´s Quest ligger även betydligt närmare västerländsk fantasy och amerikanskt visuellt berättande än de japanska spel som nyss nämndes. Att all dialog nu framförs av skådespelare istället för i textform, vilket ju numera är standard i genren, är inte nytt för King´s Quest även om de första delarna inte innehöll det, men replikerna är fler och håller nu en kvalitet som väl matchar det grafiska. Röstskådespeleriet är något som man har tagit till den nivå som man kan förvänta sig idag, samtidigt som det känns i linje med spelseriens charmiga humor.

Lägg därtill ett soundtrack som med magisk elegans levererar en känsla av nyfikenhet, upptäckarglädje och äventyrlighet. Mjuka stycken blandas med storslagna partier, och den vackra musiken lyckas i sina bästa stunder även överglänsa grafiken. Vi har provat spelet på Xbox One och PS4 och versionerna är väldigt snarlika, även om PS4-versionen nog har litet övertag med bättre flyt och mindre tearing. King´s Quest är ett bedårande vackert och mysigt spel på ytan. Världen är sagolikt tecknad med allt från porlande bergsbäckar, stigar omgivna av lövträd i höstens alla färger och små byar som befolkas av udda bybor och snikna köpmän. Karaktärsgalleriet är lite toklustigt och mycket fantasifullt.  Miljöerna, människorna och de mer sagolika väsen som uppträder hjälps åt att ge liv till The Odd Gentlemens saga . En uppsättning  bestående av allt från eldsprutande drakar och muttrande stenjättar väntar på att, tillsammans med diverse fällor, ta kål på unge Graham. Traditionsenligt finns det ett antal sätt att få Game Over på, men däremot slipper man till skillnad från de tidigaste delarna i serien ständigt spara för att slippa oroa sig över att få spela om långa partier. Att spelet sparas automatiskt och att de faror som lurar är en aning mer tydliga är väldigt välkommet, samtidigt som det fortfarande finns en del smått komiska sätt att misslyckas på.

Kings Quest A Knight to remember4

King´s Quest skulle från början släppas till hösten, men nu får vi alltså ta del av den första delen redan under sommaren. Om det har att göra med att utgivaren vill vara ute i god tid eller om man fruktar för den stenhårda konkurrensen från diverse actionstinna storproduktioner till hösten är svårt att säga, men gissningsvis handlar det om att ge spelets säsong en bra start innan de stora drakarna släpper sina starkaste satsningar. The Odd Gentlemen spelar med trygga kort i den mån de kan. Till skillnad från seriens storhetstid är inte äventyrsspelen längre självskrivna succéer ens när de levererar kvalitet. Det märks även, till viss del, på spelets innehåll.

Det är nog svårt att komma ifrån att ett King´s Quest för den nya generationen behöver bli en aning mer strömlinjeformat och förenklat än de tidigare spelen. Spelets regissör beskriver det till och med själv som ”familjevänligt”. Till viss del är det en välkommen utveckling. De ursvåra pusslen och risken att råka ut för oväntade fällor och fiender har tonats ner betydligt, vilket för det mesta är en förändring till det bättre. Att behöva spara var och varannan minut för att slippa ett oväntat ”game over” och långa omspelningar är inte särskilt rolig eller smart (om än karaktäristisk) speldesign. Men ibland saknar man lite mer tuggmotstånd och ett något vuxnare, eller åtminstone lite mindre barnsligt, berättande. King´s Quest är en spelserie som sträcker sig över ganska många titlar och tonen i dem varierade från seriös till skämtsam, men det var just blandningen, humorn i allvaret eller det där kornet av vuxenhet i det skämtsamma, var något som oftast träffade mitt i prick. Det saknas i viss utsträckning här. Samtidigt är det förståeligt, behövligt och lite uppfriskande med ett spel som inte tar sig självt på för stort allvar i dagens spelklimat.

Kings Quest A Knight to remember2

A knight to remember är ett bra, om än ibland något enkelt och linjärt äventyrsspel, vars starkaste sidor utan tvekan är dess humoristiska berättande, röstskådespelarinsatserna och musiken, dess sagolika handmålade yta och dess handling. Som helhet är det lite för kort och enkelt för att bli riktigt minnesvärt, för det är ofta de där svåra, ibland krystat ologiska pusslen som man kör fast på som man kommer ihåg. Men det går att njuta fullt ut av den här interaktiva och välberättade sagans första kapitel om unge Grahams väg mot tronen i Daventry medan det varar. För att sedan börja längta efter hur historien fortsätter att nystas upp i nästa del, där både insatser och svårighetsnivå kanske ser ut att höjas.

Fotnot: Eftersom A Knight to Remember är första kapitlet av fem kommande delar, så sätter vi inte betyg förrän alla kapitel släppts, i en helhetsbedömning.