Alla som rör sig med kämpande konstnärer vet ganska snart vilka hak man får mest för pengarna på. Vare sig det är starköl för 19:- eller gratis “after work”-buffe mellan kl 16-20, så kan du räkna med att hitta en stor andel musiker, studenter och allmänna bohem på dessa ställen (som tyvärr tenderar att bli kortlivade). På södermannagatan 27, mellan Medis och Skanstull, låg ett hak som hette Hakkamui. Helt OK asiatisk mat, med det ständiga dragplåstret “99:- för tre små rätter och en stor stark”. Inte illa. Tyvärr gick det i kånken, precis som nyligen nedlagda sunkhaks-klassikern Söderport (vid Liljeholmsbron). I Hakkamuis ställe har ett nytt steakhouse öppnat som kallar sig för Zula Bar. “Zula” ska enligt deras hemsida vara ett grekiskt/turkiskt (!) ord och betyda “gömställe” eller “hemlig plats”. Och ägarna till Zula Bar har varit ganska hemliga med sina rykande heta öppningserbjudanden.

Första veckorna slog de på stort med trerättersmiddag inklusive starköl/vin för 179:- (japp, du läste rätt). Detta skulle ha gällt hela våren, men har redan förändrats till “tvårättersmiddag söndag-torsdag för 125:-” (vilket också är en mycket bra deal). Men mest oslagbart av allt är deras luncherbjudande – 50 (femtio!) kronor för riktigt schyssta portioner fisk (lax), fläsk (noisette, biff) och vegetariska alternativ. Har vi någon som är gammal nog att minnas när lunchen i Sverige kostade 50 kr? Själv minns jag bara att jag inte var särskilt gammal…

Maten i sig är bra, om än inte spektakulär så i alla fall väldigt prisvärd. Mozzarellasticksen smakar bra (men är för få – bara två stycken!), den friterade scampin på en brödbit är kanske bästa förrättsvalet. I trerättersmiddagen ingick nachos med dipp och det smakade som det brukar i bättre barer (går ju inte att göra SÅ stora variationer på ämnet. Plus för att guacamolen känns fräsch och “hemlagad”). På varmrättsfronen är det mesta väl godkänt, ryggbiffen var saftig och precis lagom stekt, svärdfisken smakade härligt grillad “kötttfisk” (med minuset för att det kändes lite snålt tilltaget) och även den örtmarinerade kyckligen är ett säkert kort om du ska satsa på erbjudandemenyn. Personligen är jag ingen diggare av glass men vaniljglassen med chockladsås gick ned helt utan bekymmer.

Så är Zula Bar en kulinarisk upplevelse? Nja, det är kanske att sträcka sig lite långt att säga det. Gondolen och Texas Longhorn är det för mig. Men det är tämligen ohotat när det gäller värde för pengarna. Så här bra och mättande mat får du inte någon annan stans för samma pris på söder iaf. Kvällens öl på flaska, Budweiser, är inget öl jag sätter på min topp 20 men det duger till käket (30 kr/flaskan) och är du törstigare finns Falcon på 50cl tapp för 39:-, vilket också måste ses som humant.

Jag har en stark känsla av att det kan bli ett gäng luncher på Zula framöver. Frågan är bara när (för det är en fråga om när) de höjer priserna – kan de stå sig kvar i konkurrensen?

Jag hade glädjen att under mitt juluppehåll vara en sväng nere i Vietnam. Hade hört mycket om detta sydostasiatiska resmål, som sägs kunna bli arvtagare till svenskens-favvodestination, Thailand.

Efter att ha landat i Saigon (numera Ho Chi Minh City, som någon i check-in-kön trodde var “en by utanför stan”) så bar det av med buss till Phan Thiet och den södra kustens pärla, Mui Ne. Stället är i princip en fiskeby med lång strand. Längs stranden/kusten går en väg som blir som samhällets egna “The Strip”, där hotell, restauranger och barer löser av varandra (á la Las Vegas). Just restauranger är det väldigt gott om, medan hotellen för tillfället går på full kapacitet pga underetablering. Men nya poppar upp som svampar efter regnet och det är inga små, ödmjuka gästhus vi talar om, utan ofta fyrstjärniga resorts för 500 gäster, som inte sällan tilltalar (och ägs av) ryssar. Räkna alltså med att den idag ganska ödsliga strandpromenaden i Mui Ne komme att krylla med turiser om något år eller två.

Låt mig ta död på ett par myter direkt: Vietnam är INTE 10 år efter Thailand, som en del hävdar. Frågan är om det egentligen är så mycket efter alls. Det ser ungefär ut som man förväntar sig att sydostasien ska se ut. Möjligtvis märks det på att det bitvis är lite mer slitet (inte minst transporterna, åkte bl a en jeep som kan ha varit från kriget – andra världskriget, alltså) men är man på något turistanpassat ställe eller storstad (som Saigon) så märker man praktiskt taget ingen skillnad. Nivån på engelskan är lika bra (läs: dålig) som den i genomsnittligt är i Thailand och priserna på lokala ställen är riktigt, riktigt trevliga. Eller vad sägs om varmrätter för 17 kr stycket? Eller lokal öl (BaBaBa, 333, export) för 5 kr burken? Handlar man utländska märken (ex alkohol) så sticker dock priserna blixtsnabbt iväg och egentligen är skillnaden marginell mot priset i Sverige (en 33cl flaska Corona kan kosta uppemot 40 kr, en flaska utländsk sprit på nattklubb kostar mellan 500-1000 kr).

Vietnamesisk mat har mycket influens från asien, främst Kina som dominerat landet i tusen år, men också av fransk matlagning, så räkna med en kulinarisk upplevelse som känns mer mångfacetterad än Thailand. Ett bra ställe för lokala specialiteter och färsk sea food i Mui Ne är Lam Tong och i Saigon är Quan An Ngon helt oslagbart i fråga om pris och tillgänglighet (gå runt och kika på mat som lagas, peka ut vad du vill ha och ät och drick dig proppmätt för under en hundring). Är du modig kan du dessutom smaka på i princip vad som helst – från grodlår, krokodil, sköldpadda och orm till ank-embryon och hund (!). Den populära läsken Bird’s Nest är ett avkok av svalbon, som är sötad. Vet du inte vad svalor bygger sina bon på kan jag tala om att det bl a är egna spyor. Läsken i sig är helt OK i smak… tills man stöter på klumparna, då utmanar jag dig att dricka vidare.

Servicen och vänligheten är överlag mycket hög i Vietnam. Visserligen finns det enstaka individer som försöker lura av turister pengar (de finns ju överallt), men de allra flesta vietnameser är glada och entusiastiska över att se oss (vill du göra någon extra glad så fota dig med dem – they love it!). Det är också lätt att skapa kontakt med människor, trots knagglig engelska så lär man snabbt känna personalen på hotellet och ibland kan det sluta som i vårt fall med att man blir medbjuden på bröllop (där vi dessutom sjöng och fick dricks efteråt – overkligt).

Vietnam har sen några år tillbaka börjat småputtra med turist-aktivitet. Populära resmål som Phu Quoc, Nha Trang och Mui Ne (Phan Thiet) börjar redan sjuda och bokstavligen hundratals nya hotell är på gång. Inom ett par år kan Vietnam mycket väl vara det nya resmålet alla åker till på vintern. Förvisso har landet funnits som charterresmål en längre tid (ca 10 år) men det är först nu det känns som man “kommit ikapp” på byggandet av hotell, restauranger och förströelseställen. Om tio år till kan det mycket väl vara svensk invasion. Den längre flygtiden (10 timmar ned, 13 timmar hem, segt) kompenseras mycket väl av de lägre priserna och att slippa Thailands överexploaterade turistorter. Vietnam håller fortfarande på att hitta formeln för att vara det ultimata resmålet för västerlänningar – ännu är det inte riktigt anpassat på samma vis som grannlandet i väst, men samtidigt är det mycket mindre blasé och faktiskt billigare. Som turist kan du klara dig bra på 2500 kr i veckan, utan att snåla. Och det faktum att man kan läsa (om än inte förstå) skyltar och namn gör det också mer familjärt på många sätt.

Oroa dig inte för att Vietnam än idag är en “socialistisk stat” som kräver visum (som du får vid ankomst, max 15 dagar). Landet är egentligen superkapitalistiskt (på gott och ont) och allt finns att köpa som du kan önska, även om det är lika dyrt som här (hur många Vietnameser handlar egentligen på de otaliga Apple Stores jag såg i Saigon?). Det är också en ganska avslappnad stämning, även om de finare diskoteken kryllar av säkerhetsvakter så ser man exempelvis sällan polis eller annan ordningsmakt som förbjuder det ena eller det andra. Samtidigt känns landet väldigt säkert och vi kändes oss aldrig rädda för att bli rånade.

Ett resmål jag gärna återvänder till när jag kan. Till dess har vi en nyöppnad, vietnamesisk restaurang i Stockholm på Åsögatan 90 (Nem Nem Quán), som jag gärna besöker när längtan pockar på. Sann, vietnamesisk kokkonst för lunchpriset 85 kr. Smaskens!

FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Det har varit en ganska busy vecka på fronten, så istället för att skriva om en sak och hoppa allt annat pga realistiska tidsramar, så skriver jag lite kort och höjd- och lågpunkterna:

SPEL

Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?

För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5

FILM

Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5

Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5

Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.

Om du säger till en taxichaufför att du vill till Malmskillnadsgatan en kväll så kanske du får en lustig blick. Å andra sidan finns det mer på gatan än vad den är känd för. Om inte annat så hippa “baren”, KGB, med sina något udda mix av drinkar, öl, stand-up och idolbilder på gamla kommunist-diktatorer.

En bit bort, vid nummer 60, finner du den italienska restaurangen La Tentazione (Frestelsen). Vid första anblick verkar det vara en mysig, liten restaurang/”kvarterskrog” med priser i mellanklassen (runt 200 för en varmrätt och runt hundringen för en förrätt/efterrätt). Menyn består bara av italienska maträtter, som är skrivna med originalnamn och under detta en utförlig förklaring av innehållet, på svenska.

Jag körde igång med Musselsoppan (Zuppa di cozze e vongole, 135 kr) som var helt OK, om än lite för salt och något för “krämig”. Har ätit bättre, faktiskt i närheten, på Glenn Miller (där musikvalet inte föll lika mycket på läppen, dock). Kyparen på La Tentazione (som liksom resten av de anställda jag såg, inte var italienare) rekommenderade ett bra vitt vin till soppan och lät mig smaka av flera sorter innan jag bestämde mig. Med soppan beställde vi också in Grillat lantbröd med olivolja och vitlök (Panini all’ aglio alla griglia), som smakade alldeles underbart (20 kr). Till varmrätt föll mitt val på Grillad gödkalventecote, med citron- och chilismör samt krämig Karl-johansvamprisotto (Entrecote di vitello servito con risotto al porcini con burro condito marinata al limone, 240 kr). Köttet smakade bra, hyfsat saftigt även om det gärna fått utgöra en större del av hela rätten. Risotton var inget uppseendeväckande i sig självt, men fungerade som helhet bra med maten och det glas Amarone som rekommenderades till. Efterrätten fick stryka på foten då tanken kändes väldigt välfylld efter huvudrätten.

Som helhetsintryck gillade jag La Tentazione: maten var god – om än inte i världsklass, servicen väl godkänd, med en kunnig dock lite överarbetad kypare som rekommenderade bra viner och priset inte alltför blodigt i slutändan. Någonstans känns det dock att La Tentazione inte riktigt är en “riktig” italienare och där det spelar roll är när det kommer till maten, som inte är riktigt når de sanna, italienska höjderna. Men ett bra och hyfsat prisvärt, italienskt alternativ är det ändå om du är i krokarna. Litet plus att det ligger något avsides från de stora gågatorna. Det ökar markant chansen till bord vid spontana infall att äta och hindrar också horder av folk att strömma in och ut.

Fick tipset av min käre far, som precis som jag är rödvinsälskare, att Systemet säljer ett rött vin från Chile vid namn Montgras, för det facila priset av 59 kr per flaska och att det ska vara outstandig i prisklassen. Och mycket riktigt så är det chilenska Carmenère-Shiraz-vinet otroligt fint, egentligen uppseendeväckande bra för sitt pris. Till kostnaden av ett glas, medelmåttigt, husets vin på valfri Stockholmsrestaurang så får du här en fullfjädrad flaska rött, mjukt och faktiskt lite sötaktigt vin (men inte sött på Portvins-vis, utan behagligt till mat).

Tipsa nu inte alla rödvinsälskare du känner, för då är det väl bara en tidsfråga innan Bolaget inser att de säljer Montgras alldeles för billigt.