Det är ett av årets mest hypade titlar - kan The Last of Us: Part II leva upp till ettans epokgörande nivå?

Detta är en spoiler-fri recension av The Last of Us: Part II. Recensionen kan dock innehålla mindre spoilers för första spelet.

Inför The Last of Us: Part 2, så spelade vi igenom den fenomenala, första delen igen. The Last of Us satte ribban på en helt ny nivå för tv-spel. Det kan lätt vara ett av världens, genom tiderna, topp 30 spel i vår bok. Precis som tvåan, så kom spelet i slutet av en konsolgeneration (för sju år sen), till Playstation 3) och släpptes något år senare som remaster med HDR för Playstation 4. Och spelet känns, om möjligt, ännu kusligare och mer aktuellt idag, 2020, än det gjorde då. Den makalösa introduktionen; där ett okänt virus sprider sig i rekordfart (!), i ett USA som brinner, plundras och blir allt mer auktoritärt (!!). The Last of Us: Part 2 har onekligen jättestora skor att fylla. Lyckas det överträffa – eller ens nå upp till – ettans förträfflighet?

The Last Of Us part 2 seattle

Eftersom detta är världsembargo på recensionen av TLOU2 så har vi vissa restriktioner på vad vi kan och inte kan nämna. Vi är heller inte ute efter att spoila upplevelsen för någon som har den framför sig. Därför kommer vi att prata om spelet och våra upplevelser i ganska breda drag.

TLOU2 infected

Till skillnad från ettans hårresande introduktion; där Joel och hans dotter Sarah tvingas fly sitt hem en natt i Texas och slutar med att Sarah snart skjuts ihjäl av en armésoldat, som är ditskickad för att försvara dom – en av de mest adrenalinpumpande och hjärteskärande introduktionerna i spelhistorien – så börjar The Last of Us: Part 2 nästan precis tvärtom. Lugnt. Sävligt. Eftertänksamt. Med Joel ridandes över en äng mot solnedgången. Han verkar ha åldrats 15 år, trots att bara tre år förflutit. Storyn startar med att en fest i det lilla samhället Jackson i Wyoming kvällen innan blivit lite för blöt. En tjej, som var ihop med en av killarna i lägret, kysste Joels skyddsling Ellie på munnen. Ångesten. Skammen hos barägaren som använde glåpord mot dem. Du som spelat DLC:n, Left Behind, vet vad du kan vänta dig här. Detta blir Ellies historia och fokus på hennes resa, såväl inre som yttre. Och framförallt är det en hämndhistoria.

the last of us part 2 ellie tortyr

The Last of Us: Part 2 drabbades för drygt en månad sen av en stor läcka, där både bilder och storylines spreds på nätet. Huruvida dessa läckta uppgifter är sanna eller inte kan vi varken bekräfta eller dementera. Du som är nyfiken och vill riskera att få spelet spoilat får googla dem. Det är dock helt klart så att The Last of Us: Part 2 är ett, tonmässigt, ganska annorlunda spel från ettan – åtminstone till en början. Spelregissören Neil Druckmann på Naughty Dog är samhällsengagerad, och hans övertygelser är inte svåra att missa i historieberättandet. Det handlar mycket om mångfald och inkluderande, något som såklart är välkommet inom den ganska “safe:a” spelbranschen. Samtidigt är handlaget ganska tungt och lite skrivande på näsan, vilket gör att storyn inte riktigt får den fart eller blir i sin helhet inte så emotionellt drabbande, som vi tror spelskaparen avsett – även om här finns tårdrypande toppar. Det hela lyfter som sagt ett par timmar in, men början är inte helt lyckad – ett tag kändes det som ett post-apokalyptiskt Dawsons Creek-avsnitt man spelade, med kyssar på fyllan, snöbollskrig och akustiska gitarrsessioner.

the last of us part 2 ellie spelar gitarr

Där The Last of Us: Part 2 lyfter ribban – som vanligt i Naughty Dog-sammanhang – är på den tekniska sidan och tidvis även spelmekaniskt. Nivån som sattes med 2016 års Uncharted 4 förfinas ytterligare här och återigen visar utvecklarna hur mycket man kan pressa ur Sonys nuvarande konsol-generation. Animationer (kolla in vattnet!), ljushanteringen (genom HDR) och detaljer överlag är makalösa – och även om vi är övertygade om att vi får se en TLOU2-remaster på kommande PS5 – så håller Naughty Dog sin “sömlösa” spelvärld vid liv, ett koncept de introducerade redan i Jak & Daxter-spelen på Playstation 2. Den tekniska begränsningen i denna konsolgeneration börjar dock göra sig ordentligt påmind, och likt Halo 5 så är det uppenbart att systemet kämpar och tvingas ladda in texturer “just in time”, allteftersom du närmar dig dom (något vi också såg på Final Fantasy VI remaken, även på en PS4 Pro med SSD). Ansiktsmodellerna är övertygande, men inte riktigt lika fotorealistiska som exempelvis Death Stranding och – även om animationen är förstklassig – finns här något av en Uncanny Valley-känsla i designen, som gör att nunorna känns nästan helt äkta, men ändå datoranimerade.

The-Last-Of-Us-2 by med hästar snö

Ljudet är även det, precis som ettan, extremt välproducderat och utsökt mixat. Detta är ett spel som verkligen tigger om ett schysst surroundsystem. Att uppleva det i stereo, på tv eller i vanliga hörlurar, gör det helt enkelt inte upplevelsen rättvisa. Du kan verkligen navigera efter ljudet och allt panorerar helt perfekt när du rör dig eller vrider kameran runt din egen axel. Däremot är mixen inte lika intensiv som i ettan, där bara introduktionen fick blodet att pumpa (sekvensen där alla åker iväg i bilen är extremt bra exempel på hur man kan använda surroundljud i spel, ren referensklass).

Ett inslag som bör lyftas är också hur Naughty Dog valt att göra spelet tillgängligt för en större målgrupp spelare – i detta fall synskadade – genom att erbjuda ett läge där figurerna målas upp i tydliga, enfärgade paletter. Snyggt!

the last of us part 2 synnedsättning blinda
Ett smart sätt att göra spelupplevelsen tillgänglig för fler.

Rent spelmekaniskt kommer 95% att kännas bekant från förra spelet, även om detta spel bjuder på lite mer Uncharted-inspirerade shoot-outs, enklare plattformsinslag och även några överraskningar vi inte tänker spoila. Samtidigt är det fortfarande ett tämligen linjärt spel, där rätt håll är ganska uppenbart och allt du kan vinna ut av att utforska avkrokar är bonusmaterial (överlag känns tillgången på resurser något generösare här, på normal svårighetsnivå, än i ettan). Pussel-inslagen är tämligen simpla också och består mestadels av att hitta eller lista ut koder. En intressant spin-off vore ett Last of Us i open-world – är det möjligt att vi får det om några år, på PS5?

the last of us part 2 seattle

Naughty Dog gör oss sällan besvikna och The Last of Us: Part 2 är ytterligare en triumf för det sparsmakade bolaget. Tekniken är fantastisk, om än inte perfekt (1440p upplösning låst till 30 fps, även på PS4 Pro, borde lätt kunna bli 4K i 60 fps – eller mer – på PS5). Därför längtar vi redan nu att få återuppleva det på Playstation 5, i ännu vassare version. Det är också, i alla fall till en början, ett ton-mässigt ganska annorlunda spel från ettan och mycket av dramats effekt bygger på din befintliga relation till Joel och Ellie ifrån första spelet och Left Behind. Därför smäller Part 2 inte riktigt lika högt som originalet, i vår bok – trots en del riktigt starka och inte minst, otroligt grafiskt våldsamma scener. Det är ett grymt spel, med några helt makalöst tighta action-sekvenser du sent kommer att glömma. Men storyn känns ändå inte riktigt lika drabbande och spelupplevelsen inte lika transformativ som helhet, även om man såklart blir allt mer investerad i våra protagonister – och antagonister – ju längre spelet fortgår.

Ett varmt, rekommenderat köp för dig som gillar action och äventyr och även om början känns något haltande så ge inte upp, här finns ett av årets tekniskt och innehållsmässigt bästa spelupplevelser!