Death Stranding påminner mig och årets – för mig- hittills bästa film på bio, Once upon a Time in Hollywood. Cineast-favoriten Quentin Tarantinos senaste epos delade verkligen kritiker och fans i två läger: de som fullkomligt hatade den (och känns som de hörs mest – som vanligt), som tyckte den var nära tre timmar av ”ingenting” och de som fullkomligt älskade den och lyfte den till skyarna som en omedelbar filmklassiker. Jag hör till det senare lägret. För mig var upplevelsen och hela resan som filmen tog oss på helt fantastisk – på två timmar och fyrtio minuter hade jag knappt tråkigt en enda minut (eller jo, ungefär två – när det blev för mycket voice over). Men det är ingen Kill Bill eller Pulp Fiction. Mytomspunne producenten och spelskaparen Hideo Kojimas första, egna spel sen uppbrottet från Konami – där han skapade Metal Gear-serien för över 30 år sedan – är precis så. En unik, audio-visuell spelupplevelse. Ett spel som av icke-fans kommer att dömas ut som utdraget, tidvis händelselöst och troligtvis pretentiöst.
Att sammanfattat, tydligt och kort försöka sig på att förklara handlingen i Death Stranding är ingen lätt uppgift. I princip är detta en episk historia (i ordets sanna bemärkelse) som utspelar sig i en dystopisk framtid, där Amerikas förenta stater verkar upplösas och mänskligheten ställs inför övernaturliga hot som ett regn som gör att man åldras blixtsnabbt och utomjordiska varelser som hotar alla och förvandlar döda kroppar till livsfarliga demoner (om kropparna inte bränns i tid). Det handlar också om mänsklighetens överlevnad, att bära sin egen bebis i en futuristisk kuvös (kallad BB, lustigt nog), om att (bokstavligen) födas på nytt och på nytt – och så handlar det om att gå. Mycket, ofta och länge. I form av Sam Porter Bridges (gestaltad av Walking Deads Norman Reedus) som är vårt alter-ego, så ska vi täcka vida landskap med tung last på ryggen. Lasten kan bestå av allt ifrån tunga förnödenheter till mänskliga kroppar som behöver kremeras med hast. På resan möter vi ett stort persongalleri av mystiska individer vi först inte vet vilken sida de står på (gestaltade bland annat av Mads Mikkelsen, regissörerna Guillermo Del Toro, Nicolas Winding Refn och den eviga spel-skådisen Troy Baker).
Kronan på verket av en era som går i graven
Låt oss gå rakt på sak – Death Stranding är förmodligen Playstation 4:s Magnum Opus (särskilt på PS4 Pro). Precis som The Last of Us på något vis krönte PS3:ans sju fantastiska år, så kommer Death Stranding göra detsamma nu i PS4:ans sista levnadsår som huvudformat för Sony. Det sätter, åtminstone presentations-mässigt, alla andra spel i skamvrån. Byggd på holländska Guerilla Games spelmotor från magnifika Horizon Zero Dawn, så har Kojima och hans team förfinat den ytterligare och ger oss grafik och ljud i absoluta världsklass – särskilt om du har en PS4 Pro. Ja, God of War var ett grymt spel med makalöst produktionsvärde förra året. Men Death Stranding höjer ribban ytterligare. Ansiktsmodeller och ögon – som är brutalt svåra att få till bra digitalt – är banne mig nästan där nu. Ja, man ser fortfarande att det är grafik man tittar på (inte minst på upplösningen, som tidvis dippar och ger oss sågtandsmönster), men nu är vi bra nära vad Hollywood gör med Andy Serkis figurer som man animerar ovanpå hans skådespeleri (tänk Caesar i Apornas Planet-rebooten). Världen är också öppen, detaljerad och helt magiskt inbjudande. Det räcker att du tittar på den senaste trailern för spelet för att du ska få en hum om vad du kan förvänta dig.
Ljudet är tillika imponerande och genomarbetat. Skådespeleriet är mästerligt, aktörerna gör sina roller rättvisa och Kojima har valt ut dem med omsorg, samtidigt som han kanske fått tips av de begåvade regissörerna han använder som biroller? Ljudläggningen är sublim och svenske Ludvig Forsell – som gjorde musiken till det lysande Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (Kojimas sista spel för Konami) – står som ansvarig även denna gång. Hans filmiska ådra, parat med skaparnas känsla för att välja sånger ger oss det närmaste interaktiv film vi kommit på mycket länge. Eller kanske någonsin. Längtar redan att få återuppleva sångerna på Spotify.
Death Stranding: En personlig resa
Death Stranding är som sagt en spelupplevelse, snarare än ett regelrätt spelmekansikt, klassiskt uppbyggt spel. Det är stort som The Witcher 3, men saknar det spelets omedelbara action-betonade äventyr. Det här utvecklas sakta och stora delar handlar om att verkligen ta sig tid att uppleva hur historien nystar upp sig, samtidigt som man styr Sam genom det karga, men melankoliskt vackra landskapet. Inslaget att man måste hjälpa honom hålla balansen med R2- och L2-knapparna – något som blir svårare ju mer last och utmanande terräng han tar sig an – är inte precis vad alla kommer tycka är ”rolig” spelmekanik. Detta är heller inget direkt action-spel eller äventyr på så vis att Sam är rätt utsatt; du kan förvisso försvara dig (typ), men likt Metal Gear Solid är stealth-smygande och flykt ofta bästa försvar.
Death Stranding är också långt. Jättelångt. Kokar man ned det till bara det mest essentiella att göra är det kanske 20-30 timmar bara det. Ska du inte stressa eller kapa kanter på sidouppdrag, så är spelet lätt närmare 60. Det är hiskeligt mycket tid – som ändå aldrig känns bortkastad. Men av action-äventyr-älskare kan kännas lite för tomt och händelselös för det stora åtagandet. Vill du snabbt komma in i historien och börja lira action-sekvenser gör du bättre i att välja det lika briljanta Spider-man, som kom förra året.
För mig är Death Stranding en audio-visuell triumf av en spelskapare som av vissa lär ses som en pretentiös historieberättare med hemliga regidrömmar i Hollywood, men i verkligheten är så mycket mer. Kojima är redan en bra och ”riktig” regissör och det finns en anledning till varför fler och fler skådisar och filmskapare i Hollywood dras till att jobba med spel, som är den överlägset största underhållningsformen idag med sina 43 miljarder dollar i omsättning (2018). Nästa generation kan gränsen mellan spel och film/tv helt suddas ut. Inte på så vis att de två är lika, tvärtom är dessa två diametralt olika underhållningformer (den ena aktiv och den andra passiv), utan för att bra historier och berättare är bra oavsett vilket format de underhåller oss på.
Konami, som numera mest verkar leva på gamla (men väldigt fina) meriter, torde gråta blod över att ha förlorat en lagmedlem som Hideo Kojima. Han kommer kanske aldrig bli lika stor och folkligt bred som Nintendos magiker Shigeru Miyamoto, men med Death Stranding visar han – ännu en gång – att han är en av de allra största och mest intressanta spelskaparna i vår samtid. Om hans alster sen är din kopp té eller inte är en annan fråga. Prova så får du svaret. Själv vet jag vart jag står.
Så här sätter vi betyg på Senses