Quentin Tarantinos kärleksbrev till filmindustrin är ett episkt mästerverk.

Regissören och manusförfattaren Quentin Tarantino har alltid älskat film. Innan han började göra egna filmer så stod han i en liten videobutik som hette Video Archives och låg på Manhattan Beach i Kalifornien. 1984 skrev och regisserade han sin första film. Den skulle egentligen bli en långfilm med namnet My Best Friends Birthday, men labbet brann ner och av de 70 minuterna färdigklippt film så överlevde endast 36. Filmen finns att se på Youtube och här visar en tjugoett år gammal Tarantino redan upp flera av de drag som han sedan skulle bli världsberömd för – som till exempel sina dialogscener. Efter problemen med första filmen så fortsatte Tarantio i videobutiken, men med siktet mot något större. Han skrev flera manus och precis i början av 90-talet så hände allt på en gång.

Once Upon A Time In Hollywood - Copyright Sony - screenshot.

Manuset till True Romance – som var en omskrivning av My best Friend Birthday – såldes för 50.000 dollar och blev sedermera en väldigt bra film regisserad av Tony Scott (1944-2012). Natural Born Killers-manuset såldes för 10.000 dollar och blev en våldsorgie regisserad av Oliver Stone. Den sistnämnda är inte en favoritfilm hos Tarantino, utan han blev väldigt missnöjd med resultatet, framförallt över att slutet ändrades drastiskt. Oavsett så var Tarantino nu lite av ett namn och vid sidan om detta så jobbade han på ett eget projekt, som han skulle filma med sina vänner i svartvitt. Filmen var De Hänsynslösa (Reservoir Dogs) men av en ren slump hamnade manuset i skådespelaren Harvey Keitels knä och resten är, som man säger, historia.

Efter De Hänsynslösa följde Tarantino upp med en modern klassiker av stora mått; Pulp Fiction (1994). En film som inte bara återförde John Travolta till rampljuset igen utan även skapade en film som nog kan räknas som en av världens bästa filmer. Allt från manus, till skådespel till regi är perfekt och det är svårt att hitta skavanker. Filmen efter den däremot är inte en av mina favoriter, men när jag såg om den nyligen så var den bra mycket bättre än vad jag minns den och det är Jackie Brown. Kill Bill skulle från början vara en långfilm, men studion tyckte att den var alldeles för lång så de klippte isär filmen och därmed kunde de även tjäna en extra slant på det hela. Regissören Robert Rodriguez (Alita: Battle Angel) och Quentin Tarantino hade vid det här laget jobbat ihop många år sen de gjorde From Dusk till Dawn tillsammans och nu skapar de ett nytt projekt; Grindhouse. Rodriguez gör den helt klart bättre filmen Planet Terror och Tarantino gör enligt mig (och han själv) sin sämsta film i och med Death Proof.

Once Upon A Time In Hollywood - Copyright Sony - screenshot.

Nu är vi framme vid en annan av mina absoluta favoriter av Tarantinos filmer och det är Inglourious Basterds. Skådespelaren Christoph Walz får via denna en mega-karriär och Tarantino följer upp med – den i min mening något sämre – men fortfarande vansinnigt bra; Django Unchained. Därefter utannonserades att hans nya film The Hateful Eight inte skulle göras då manuset hade läckt ut online. Så det var en period den filmen hängde i limbo, men det hela löste sig och 2015 hade den premiär. Det är många som tycker att denna är en av hans svagaste filmer, men det håller jag inte med om. Visst den är lång och den utspelar sig mer eller mindre på ett och samma ställe, men det är en tät film och spännande och jag för min personliga del tycker den är en av hans bästa.

Nu är vi nästan framme vid dagens betraktelse som är Once Upon A Time In Hollywood. Det finns en liten knorr till i historien. I samband med #metoo så kom det fram att producenten Harvey Weinstein var en rövhatt av stora mått och då han och hans bror Bob hade producerat alla Tarantinos filmer sen starten så stod han nu utan producent. Hans lojalitet med bröderna Weinstein var över. Helt plötsligt var Tarantino fri och kunde välja och vraka bland studios som ville locka över honom till sig. Så ett budgivningskrig utbröt och segrande ur striden kom Sony med dealen; 100 miljoner dollar och att att han fick final cut. Så med sin största budget någonsin – och ingen som kan lägga sig i hur filmen skall klippas – gav sig Quentin Tarantino ut och filmade sin Hollywood skröna.

Once Upon A Time In Hollywood - Copyright Sony - screenshot.

Skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) hankar sig fram i Hollywood. Rick har inte haft några större roller sen hans tv-serie Bounty Law lades ner, åtta år tidigare och Cliff är numera hans chaufför och allt-i-allo. I huset bredvid har den kända regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och hans vackra fru Sharon Tate (Margot Robbie) flyttat in och en dag knackar en artig – men ganska otäck – man på deras dörr och frågar efter en manager som bodde i huset förut. Året är 1969, snart är oskuldens tid förbi och världen kommer förändras för alltid.

När jag hörde talas om den här filmen så började jag undra hur ända in i helsike Quentin Tarantino tänkte då han försöker sig på att göra en film om det bestialiska mordet på Sharon Tate (1943-1969) och hennes vänner. Det kändes till en början väldigt osmakligt och det blev ju inte bättre när man inser att Sharon Tate (spelad till perfektion av Margot Robbie) dessutom har en ganska stor roll i filmen. Så det var med en viss puls som jag såg filmen på bio och undrade in i det sista hur han skulle hantera det. Jag kan säga så här; jag bannade mig själv för att jag någonsin hade misstrott Tarantino: för han löser det hela med bravur. Jag ska inte berätta hur, jag ska inte ens ge någon ledtråd men jag kan avslöja att jag inte blev besviken.

Once Upon A Time In Hollywood - Copyright Sony - screenshot.

Det borde bli fler filmer med Brad Pitt och Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Dessa två herrar är verkligen tvåtusentalets bästa radarpar sedan Paul Newman och Burt Lancaster. Brad Pitt var jag inte så impad av när jag såg honom i Inglourious Basterds. Det var något med hans karaktär som inte riktigt funkade, tyckte jag, och hans sydstatsaccent var ganska fånig. Denna gång är han perfekt i rollen som den ultimata, coolaste karlakarlen som har prytt vita duken någonsin. Leonardo DiCaprio gör en av sina absolut bästa rolltolkningar, med den ganska patetiska och osäkra karaktären Rick Dalton. Det finns ett otroligt djup i karaktären som DiCaprio fångar med perfektion och fingertoppskänsla som gör att vi verkligen hejar på den den här snubben, som flera gånger kanske inte är värd vår kärlek. Det finns en sekvens då en flicka viskar till honom att ”det där var det bästa skådespeleri hon har sett” och DiCaprios reaktion på de orden är rent cineastiskt guld. Margot Robbie spelar Sharon Tate och då hon kanske inte får så väldigt mycket att göra i filmen, så känns det som att Tates ande är med oss hela tiden och med det oundvikliga slutet som närmar sig så känner vi verkligen en rädsla inför vad som komma skall.

En uppsjö av skådespelare dyker upp i mindre roller, för att nämna några favoriter: Kurt Russel som stuntkoordinator, Nicholas Hammond (Spider-man från 70-talet!) som regissör och Luke Perry (1966-2019) gör här sin sista roll. Sen få man inte glömma Al Pachino och Bruce Dern, som gör två minnesvärda biroller också. Bruce Dern spelar mannen som äger ranchen där Charles Manson och hans tjejer bodde innan morden. Den rollen skulle från början spelas av Burt Reynolds (1936-2018), men han avled tyvärr innan inspelningen hann börja. Margaret Qualley är duktig i rollen som en av hippie tjejerna Pussy Cat, Lena Dunham (Girls) blinkar förbi i en kort roll och Dakota Fanning är creepy i sin roll som Squeaky. Regissören Kevin Smiths dotter Harley dyker även upp som en av tjejerna. Sist men inte minst vill jag nämna Austin Butler som spelar en av Tates mördare Tex. Butler gör ett väldigt bra porträtt av en riktigt vidrig människa.

Att få återuppleva Once Upon A Time In Hollywood i 4K upplösning och HDR är en fröjd för ögat och själen – för den ser faktisk bättre ut hemma än vad den gjorde när jag såg den på bio! Färgerna och djupet i bilden är bättre än all 3D i världen. Fotografen Robert Richardson är en mästare på djup och färgsättning och får 1969 års Hollywood att se helt magiskt ut. De som ställs framför kameran har aldrig sett bättre ut och det är nästan så du känner sommarhettan i vardagsrummet när du ser filmen. Ljudet i 7.1 DTS-HD är helt fullgott, men jag saknar ändå ett Atmos-spår som har snäppet högre kvalitét. Nu är det här absolut inte en effekttung film, men det är lite extra oumpf och rymd i ljudet, som inte återfinns riktigt i DTS-HD spåret.

Ett helt gäng med bortklippta sekvenser finns med på skivan och däribland är det bara två stycken som är från själva filmen. Resten är förlängda och extrascener från de olika ”filmerna i filmen” samt diverse reklamfilmer. Vi känner verkligen hur mycket Tarantino har älskat att få göra den här rullen, där han verkligen kan gotta ner sig i sin favoritera i Hollywood.

Once Upon A Time In Hollywood - Copyright Sony - screenshot.

Med tanke på betyget jag har gett så finns det väl inga skavanker med filmen tänker ni kanske nu? Svaret på den frågan är både ja och nej. För – som jag nämnde i ovan – så fick Tarantino final cut på filmen och därmed så har han ingen som kan säga åt honom att korta eller ta bort något. Vilket resulterar i att lite för mycket är med. Det blir lite för mycket av det goda helt enkelt. När jag såg filmen första gången så ramlade jag ur historien lite när man spenderar flera minuter i de olika filmerna Rick Dalton är med i och en sekvens då de ser ett avsnitt av FBI tillsammans blir nästan lite komiskt, då det helt plötsligt blir att våra huvudrollskaraktärer gör kommentarspår på avsnittet de ser på. Ett annat exempel är när det är en två minuter lång sekvens med hur Cliff Booth åker hem från Rick Dalton till sin husvagn. En bilkörar-sekvens på två minuter i en annan film skulle symbolisera att de åker i flera timmar och här ska det kanske föreställa att han åker i en halvtimme kanske. Allt är snyggt och intressant, men till slut så blir det ändå att man vill komma tillbaka till storyn.

Sammanfattningsvis så kan jag ingenting annat än att ge Once Upon A Time In Hollywood full pott för det här är en kärlekshistoria till filmindustrin utan dess like. För alla er som någonsin närt en dröm att bli skådespelare och för alla andra som bara gillar film så är detta närmare tre timmar underhållning som saknar jämförelse. Visst, vissa saker dras ut lite för långt här och var men på det stora hela så är det värt det. Det är synd Tarantino inte gör uppföljare på sina filmer, för jag hade verkligen velat veta vad som skulle ske här näst för Rick och Cliff. Eller vänta nu? Var det inte något rykte om Kill Bill 3? Förresten, hur var det med Tarantinos Star Trek film? Vem vet? Vad som helst kan nog hända, så länge en av världens mest intressanta regissörer fortsätter göra film.