Konamis namn har möjligtvis inte samma aktning och tyngd i spelbranschen som det hade för bara 5-10 år sedan. Men några blytunga licenser sitter det japanska underhållningskonglomeratet fortfarande på och Castlevania är en av dom. Symphony of the Night är kronan på livsverket: det ultimata Castlevania-spelet, det perfekta Metroidvania-spelet och helt enkelt ett av de roligaste och tekniskt mest välgenomförda action-rollspelen någonsin. 21 år har det på nacken idag och det har släppts till i princip varje ny konsol sen den ursprungliga versionen på PSX (det första Playstation). Men det gör absolut ingenting, för det är lika roligt att återuppleva varje generation – så enormt underhållande och spelbart är det.
Castlevania: Requiem är en exklusiv PS4-samling innehållandes två Castlevania-spel. Symphony of the Night, med originalgrafik i 4:3, vilket ger kanter på en modern bredbilds-tv idag (du kan välja tema på dessa kanter, något som blivit standard på retro-återutgivningar) och har även justeringar för grafiken som lägger till scanlines (linjer som ska påminna om gamla CRT-tjocktv) eller en funktion som ska ”mjuka” upp de LEGO-bit-stora pixlarna, men som bara får bilden att se suddig ut. Interlace-läget ska återskapa flimret från gamla tv-apparater och skapar en smått epilepsiframkallande effekt på en OLED, så lämna det av. Personligen tycker vi man ska spela SOTN i originalläge, men känn dig såklart fri att testa vad som passar dig bäst efter bildkälla.
En äkta HD-remaster hade varit väldigt kul att få denna gång (först stillbilden är mycket lovande!), då det verkligen skulle blåsa nytt liv i upplevelsen. Nu är den i praktiken inte nämnvärt annorlunda från versionen du kanske redan äger på PS3 eller Xbox 360. Spelet har ett quick save-läge, som sparar oavsett vart du är och tar dig till huvudmenyn samt CD-ljudet intakt, dock med den engelska dubben som ”tvättades”, då den första utgåvan var så (ofrivilligt) komisk. Men vi saknar Draculas ”What is a man? A miserable pile of secrets!”. Det hade ändå sin charm.
Rondo of Blood (eller Dracula X / Vampire’s Kiss som SNES-konverteringen hette) är en omtalad och hypad del i Castlevania-sagan, där originalversionen bara kunnat upplevas på PC Engine (Turbografx-16, ett format som aldrig fick någon större användarbas i Sverige) om vi inte räknar den rätt förbisedda portningen till Sonys bärbara, gamla konsol PSP. Versionen vi får här har japanskt och tyskt tal och ser på pricken ut som PC Engine-versionen, som dock fanns med engelskt tal när det begav sig – varför det fattas här är oklart. Spelet har en cineastisk ton och är ännu äldre och grövre i upplösningen än Symphony of the Night (här snackar vi 25 år, hela vägen tillbaka till 1993 får man åka). Spelet är också betydligt svårare, mindre förlåtande och påminner mer om de klassiska Castlevania-spelen från NES- och SNES-tiden, då det saknar level up-rollspelsinslagen från SOTN och den enorma kartan. När du väl bemästrat tekniken och lärt dig fienders attackmönster utantill så går du dock igenom det på mindre än en timme (precis som min svåger går igenom det första Castlevania på NES på cirka 20 minuter). Roligt och engagerande är det ändå och förmodligen en ny bekantskap för de flesta Castlevania-diggare, såvida du inte hör till hard-core-skaran. Precis som i SOTN finns här ett quick save-läge och inställningar du kan justera grafiken med på samma vis, men gör bäst i att låta bli på moderna OLED-/LCD-apparater.
För de cirka 200 kronor som Konamis Castlevania-duo kostar så är det inte mycket att tänka på om du är ett fan: du måste bara ha utgåvan. Om inte annat så för Symphony of the Night, som är ett så otroligt bra och komplett spel än idag. Att man får det på PS4, med nya troféer att låsa upp är värt investeringen i sig och man slipper dessutom plocka fram gamla konsoler bara för att återuppleva det. Ett givet köp, även för dig som spelat SOTN en miljon gånger (som undertecknad) – förutsatt att du äger en PS4:a.
Så här sätter vi betyg på Senses