Den kom till slut, remaken på en av världens mest älskade och mest inflytelserika spel. Har väntan på Final Fantasy VII Remake varit värt det?

Ända sen Sony och Square Enix visade upp en overkligt snygg, för-rendrerad trailer på E3 2015 så har rykten och förväntningarna på en Final Fantasy VII-remake gått i vågor (och då räknar jag inte remaken av introt för PS3, som visades upp 2005…). Skulle det vara möjligt att hålla den visuella nivå man utlovade i sekvenserna? Kommer spelet någonsin att släppas? Och blir det inte en ändå en Playstation 5-titel? Svaret på frågorna är: ja, ja och nej. Final Fantasy VII Remake är här nu, äntligen, på riktigt – och resultatet är inget annat än mästerligt.

final Fantasy VII ps1 original + hd
Final Fantasy VII – originalet (till höger) mot HD-versionen (vänster). Foto: Square Enix
final Fantasy VII remake ps4
Så här ser scenen ut 23 år senare, på PS4. Foto: Square Enix

Om du inte växte upp under 80-talet så är det svårt att förklara hur banbrytande Final Fantasy VII var, då det kom 1997. Undertecknad gick filmvetenskap på Högskolan i Skövde på den tiden och mellan varven av filmtittande och djupanalys av Andrei Tarkovskys Stalker (Zonen) och Dario Argentos Suspiria (Flykten från helvetet, som den hette då), så hade jag en kursare som skrev sin specialuppsats om just Final Fantasy VII; om hur tv-spel som medium nu tog “massiva kliv mot filmens narrativ” (berättarteknik). På den tiden var Squares Final Fantasy-serie mest en lokal angelägenhet i hemlandet Japan. En spelserie av löst sammansatta delar och min kamrat hade importerat spelet från Japan (med engelsk text) för att kunna köra det på sitt Playstation, som då var exklusivt format. Han talade om story, karaktärsutveckling och filmiskt berättande med ljud- och bildutsnitt som lät väldigt spännande, men nästan som science fiction i en tid då enkla plattformsspel och gamla Tomb Raider (med jätte-tuttarna) fortfarande dominerade mainstream-spelandet. Jag ägde ingen Playstation då, utan en hyfsad Pentium-PC med bättre grafikkort (3Dfx). Så året därpå, när jag gick på teaterskola i Göteborg, så köpte jag spelet som kvällsunderhållning eftersom det även släpptes till PC. Och hur mycket jag än älskade (och fortfarande älskar) teatern, var det nästan så att jag längtade till att skoldagarna skulle ta slut för att jag skulle få fortsätta förlora mig i den underbara värld som Hironobu Sakaguchi givit oss. Och jag var inte ensam; Final Fantasy VII blev det definitiva genomslaget för japanska rollspel i västvärlden och genren J-RPG, som idag har så många underbara titlar i sin katalog (utöver FF-spelen).

final fantasy 7 remake recension

Final Fantasy VII Remake är verkligen en remake, i ordets rätta bemärkelse. Det är (förutom grundstory och karaktärer) i verkligheten ett helt nytt spel. Så samtidigt som nostalgikerna kan få en glädjetår i ögat av platser och namn man känner igen, så behövs ingen tidigare relation till spelet för att man snabbt ska komma in i det och helt bli uppslukad av upplevelsen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så extremt många detaljer från spelet jag upplevde för 22 år sedan (en evighet i spelsammanhang) utan mer enstaka, starka scener och minnen av den övergripande känslan av under som det fyllde mig med. Jag lade säkert 40 timmar på att göra allt jag kunde i spelet – en enormt lång speltid för den eran, då spel vanligtvis var mellan ett par till något tiotal timmar långa (inte som idag, där var och vartannat spel är öppen värld som kräver 50-200 timmar, beroende på din ambitionsnivå och “completionist”-ådra). Att centrala karaktärer kunde dö, var en chock och ny nivå av berättande i stil med Game of Thrones.

final Fantasy VII remake tifa fight

Storyn är i korthet den om ex-SOLDIER-medlemmen Cloud Strife – en välstylad legosoldat som i början påminner om en surmulen Yohio – och inleds med hans inhopp att gigga för Avalanche; en av makten terrorstämplad eko-terrorist-cell som vill hindra konglomeratet Shinra från att suga ut jordens livsenergi, Mako. Efter ett sprängattentat mot en reaktor som håller igång staden Midgar; ett klassamhälle á la Mortal Engines / Alita – där överklassen bor på en platå ovanför och underklassen i en bred, teknologisk slum under dem – så nystas snart en intrikat och medryckande historia upp, där Cloud möter nya vänner och gamla kärlekar. Och inte minst smärtsamma minnen från det förflutna, i form av krigaren och super-antagonisten Sephiroth (ja, du som känner till lite om Kabbalah kan få en föraning om vad det rör sig om här).

final Fantasy VII Remake Sephiroth
Ärkerivalen Sephiroth, 2020-versionen. Foto: Square Enix

Det klassiska Final Fantasy VII etablerade en mängd, numera väldigt vedertagna, inslag i japanska rollspel. Turodningsbaserade strider, ett utvecklande EXP-system med erfarenhetspoäng (som i princip varje spel anammat idag) och inventarier där du byter utrustning och kan modifiera dina vapen och rustningar med materia-orber. Final Fantasy VII gav oss också summons: förmågan att kalla på en enormt mäktig kompanjon, som kom i form av en animation som var cool de första 5-10 gångerna man såg den och sen drev en till vansinne att tvingas se om och om igen.

Final Fantasy VII Remake behåller alla inslag som gjorde originalet till en odödlig klassiker, men utvecklar, tweakar och vänder i vissa fall på alltihop. Nu är fightingen anpassad till mer action-spelare, lite som den vi introducerades till för ett par år sedan i Final Fantasy XV. Du kan välja att göra dessa fighter till rena walk-overs (Easy) eller välja läget Classic, där attacker och blocker utförs automatiskt, du styr bara över hur dina figurer använder magier, limit-breaks (specialattacker) och summons. Det hade varit kul att ha en helt turbaserad version att leka med. Action-anpassningen funkar fint och du kommer in i det ju mer du spelar, men här finns en viss röra och förvirring i kameran och att rulla undan och blockera känns inte alltid som man har en så bra kontroll över som man hade i det mer strategibaserade turordningssystemet. Samtidigt behåller man ATB-mätaren, som måste fyllas innan man kan utföra magier eller använda inventarier, vilket gör att man får en märklig hybrid mellan actionspel och strategispel (när du ska aktivera detta fryser tiden). Denna hybrid funkar förvånansvärt bra, men är helt klockren hela tiden (varför kan man inte byta materia i strider, när man analyserat fienders svagheter?).

cloud strife fight final fantasy 7 remake ps4

Summons bör också nämnas, nu får vi bara se den långa intro-animationen en gång och sen – istället för en enda, kraftfull attack – så dyker summon-demonen upp som en gigantisk figur på slagfältet och auto-battlar, samtidigt som du kan ge denne kommandon som kan utföras, på bekostnad av teamets gemensamma ATB-mätare.

Final Fantasy VII Remake – Grafik och ljud

Final Fantasy VII tog verkligen berättandet i spel till en helt ny nivå, inte bara i fråga om manus och karaktärer som kändes tredimensionella – med brister, drömmer, psykisk ohälsa, ilska, dödlighet och längtan – man tog också det audio-visuella till ett helt annat plan. Filmiska sekvenser, snyggt komponerade bildutsnitt och ett fullskaligt orkester-soundtrack signerat Nobuo Uematsu. Final Fantasy VII Remake tar berättandet in i 2020-talet. Produktionsvärdet är makalöst. Grafiken är överlag helt fantastisk (skapad i Unreal Engine 4), särskilt på PS4 Pro som får lite extra upplösning och skjuts i detaljerna. Ansikten, ögon, ljusanvändningen (i HDR, såklart) och animationer är i nästan i klass med de allra dyraste, animerade Hollywood-filmerna (men faktiskt snyggare här är den animerade storfilmen Final Fantasy VII: Advent Children). Här finns smolk i bägaren dock i form av lite för enkla texturer på objekt och bakgrunder; stenar, säckar och vissa dörrar, som ser ut som något som smugit sig in från svunna tider eller en textur som är lågupplöst och saknar detaljer, som inte lästs in ordentligt (detta blir något bättre om du kör spelet från SSD). Samtidigt är dessa ojämnheter småskavanker på det stora hela, man nästan måste leta fel för att upptäcka dem. Så, allt som allt – ja, Final Fantasy VII Remake är i princip så snyggt som Sony och Square Enix lovade oss för fem år sen när man först teasade det. Upplösningen ligger kring 1440p på PS4 Pro och bilduppdateringen är exemplarisk, kanske att den dippar någon frame någon gång under 30 fps, men annars är den bergsfast och väl värd den extra månaden vi fick vänta. Ni som sitter på grundhårdvaran av PS4 behöver heller inte oroa er, stadiga 1080p bjuds det på och en väldigt stabil frame rate (30 fps).

final Fantasy VII Remake cut scene
Övergången mellan sekvenser och själva spelet är magnifikt sömlös.

Ljudläggningen är också förstklassig. Nobuo Uematsus soundtrack har uppdaterats och är kanske inte senaste ropet av musik-design (stridernas stressiga soundtrack blir fort tröttsamt) men överlag är röstskådespelet perfekt och mixningen helt fantastisk; detaljer och sömlös panorering rör sig mellan högtalarna utan skarvar och detta är ett spel du ska uppleva i en hemmabio, på en ljustark OLED-tv med HDR och ett fett ljudsystem. Jag ska inte använda det slitna “spelbar film”, men ändå… ja, ni fattar. Inte långt ifrån.

Final Fantasy VII Remake – en berättelse i flera delar

Final Fantasy VII Remake är ett maffigt spel, som lätt kommer att underhålla i 30 timmar, om du vill göra alla sidouppdrag (vilket jag rekommenderar, även om de sackar ned tempot lite mot slutet). Däremot måste du vara beredd på att detta bara är en del av hela Final Fantasy VII-historien. När nästa del kommer eller hur många delar det blir totalt, vet vi i dagsläget inte. En extrem lågoddsare är att nästa del blir på Playstation 5 (med en uppiffad version av denna del ett, inklusive fixade texturer, så småningom) och vi kan bara hoppas att det finns en klar och tydlig plan, så att detta inte blir ett nytt Shenmue, vars exakta resekarta förblir oklar.

final Fantasy 7 remake barrett

Så med den brasklappen; du får djupdyka i varje del av historien på ett helt annat sätt i originalet och även njuta helt nya storylines, kommer alltså till priset av att du inte kommer att få ett “riktigt” slut på historien här. Om det sen blir två, tre (mest troligt) eller fem delar till återstår att se. Samt hur länge vi måste vänta på varje, efterföljande del (förhoppningsvis maximalt ett, inte fem år till!). Men låt inte det avskräcka dig från att springa ut och köpa Final Fantasy VII Remake direkt och låta dig förföras under påsklovet av ett spel som är sådär utsökt välgjort, som japanska high-end-produkter tenderar att vara. Och även om den investerade slutsumman genom åren för hela äventyret blir aningen högre än andra, episodiska spel, så är detta något helt unikt som ger bra värde för pengarna som självständigt spel och därmed utan tvekan betingar sitt fullpris.

final Fantasy VII Remake uppgradera inventarier

Jag känner stor nostalgi över Final Fantasy VII och den glädje som det gav mig då. Men samtidigt kan jag helhjärtat rekommendera Final Fantasy VII Remake till alla, oavsett om du har en relation till spelet eller serien sen innan eller inte. Det är inte helt perfekt, men nära nog inpå. 2020 kan ha fått sitt bästa spel redan i april. Och i väntan på nästan del, varför inte spela (om) originalet i HD-version? Jag längtar redan efter mer.