Google Stadia är utmanaren som vill - och kanske kan - ställa spelbranschen på ända. Men i nuvarande skick lär den ambitionen inte räcka långt.

Googles track record är något brokigt. På bara tre år år etablerade man sig som sökmotorn nummer ett (sedan 2001) och förpassade konkurrensen till antingen historiens fotnoter (Altavista, Yahoo) eller till att vara småspelare i marginalen (Bing, DuckDuckGo). I övrigt, på mjuk- och hårdvarusidan, har det varit berg-o-dalbana. Minst sagt. För varje topptjänst man fått fram som Gmail, YouTube, Google Docs och Google Photo har man skjutit långt över målet med hypade och snabbt nedlagda tjänster som Google+ och Orkut (social media var verkligen inte Googles grej), Wave (kunde ha blivit Slack) och Google Glass, som försvann lika snabbt som hypen kring Googles “kontroversiella”, uppkopplade glasögon (känner du någon person som använder dem idag?). Likaså har Pixel-telefonerna inte varit någon större hit utanför den amerikanska mobilmarknaden (trots att det är en habil smartphone, bättre än Nexus som i princip bara kom och gick). Andra produkter har i grunden varit bra idéer som aldrig fick något riktigt fokus, ordentlig satsning och följaktligen inget kritiskt användarantal. Bump var kul (slå ihop telefoner för att byta kontaktuppgifter) och Chromecast Audio – en dosa för att bara streama ljud, men till samma pris som vanliga Chromecast (HD) som klarar både bild och ljud. Givetvis blev den senare det självklara valet då.

Google Stadia – för lite, för tidigt

Google Stadia känns just nu som den ligger i den sistnämnda kategorin. Mycket inom teknik handlar om timing. Hård- och mjukvara som “slår igenom” störst är sällan först. Spotify uppfann inte streaming för musik, utan man förfinade ett efterfrågat koncept (att strömma all världens musik) och hade den samtidigt den tekniska infrastrukturen och affärsmodellen som visade sig bli en gyllene kombo. Windows uppfann inte peka-och-klick-operativsystemet (det gjorde faktiskt Apple), med det var (och är) onekligen Microsofts OS som är störst. Google ger sig nu in i den extremt lukrativa, men också extremt trånga, spelbranschen – närmare bestämt streaming-branschen av spel.

Med ett något oklart “games as service”-koncept (mer om det nedan) är målet att erbjuda “den bästa spelupplevelsen” genom strömmande spel från sina egna super-servrar (dessa pressar 10,7 TFLOPS, nästan dubbelt så mycket som närmaste konkurrenten Xbox One X, som presterar 6 TFLOPS). Spel utan installationskrav och laddningstider, som du kan plocka upp och spela “varsomhelst, närsomhelst” (om du har tillräcklig uppkoppling). Det låter väl bra? Games as service innebär i korthet att du betalar en månadsavgift för en tjänst som du har rätt att nyttja. Det är onekligen en framtid som i längden lär bli oundviklig – inte minst för att den är så lukrativ för tjänsteleverantörerna. Tänk dig ett slags Netflix eller Spotify för spel; att få del av ett bibliotek som byts ut med jämna mellanrum (och precis som på film- och tv-sidan lär en enda tjänst inte räcka för att man ska kunna spela “allt”). Men Google Stadia är inte en sån tjänst – i alla fall inte i dagsläget. Istället är det en strömmande tjänst du ska prenumerera på som ger dig tillgång till två “nya” spel i månaden så länge du betalar för Pro-abonnemanget (något som krävs för 4K, HDR, 60fps och 5.1-ljud). Men merparten spel måste du köpa till fullpris för att kunna spela via Stadia. Låter det rörigt? Vi har bara börjat.

Google Chromecast Ultra + Stadia controller
En Chromecast Ultra (4K) och en – förvisso skön – Wi-Fi-kontroller är vad du får för 1 400 kr.

“Vad fan får jag för pengarna?”

Google ska “under 2020” lansera en gratis-version av Stadia, som lär vara reklamfinansierad (lite som Spotify Free, som blir alltmer omöjligt att använda “gratis”) och dessutom varken erbjuder 4K, HDR, 60fps eller 5.1-ljud utan 720p med förmodat stereoljud och 30fps. Och så givetvis inga spel heller. Paketet du kan köpa idag, om du inte var en Founder som vi (ännu en tveksam produkt på vår stödlista, efter dunderfiaskot OUYA), är Premier Edition, som kostar 1 400 kr och ger dig en Stadia-spelkontroll som kopplar upp sig via Wi-Fi och en Chromecast Ultra-puck (som stöder 4K-streaming med HDR och 5.1, värde cirka 800 kr) samt tre månaders förbetalt abonnemang Pro (som därefter kostar 99 kr i månaden). I teorin behöver du egentligen ingen hårdvara, konsol eller gaming-dator längre, då Google ansvarar för att deras egna hårdvara är uppgraderad, i top-notch-konfiguration och kan leverera bästa upplevelse, om bara ditt bredband är bra nog. Kravet för att kunna köra Stadia med 4K, HDR, 60fps och 5.1 är på pappret tämligen modesta 35 Mbps, en hastighet 99% av Sveriges uppkopplade befolkning borde klara, även via 4G. 10 Mbps är lägsta hastighet för att överhuvudtaget kunna använda tjänsten. Vi på senses.se använder oss alltid av den senaste hårdvaran och på vårt kontor har vi 1 Gbps fiber-uppkopplong (1 000 Mbit). Detta borde gå som en dans….

Affärsmodellen Google Stadia försöker sälja på oss är att vi slipper köpa och uppgradera vår hårdvara för spel. Och det låter ju rätt nice, eller hur? Konsoler kostar cirka 3 000-6 000 kronor och börjar kännas aningen gamla och trötta efter ett par, tre år. En PC kostar många gånger mer och behöver uppdateras ännu oftare, beroende på ambitionsnivå. Då kan du istället betala av Googles hårdvara med 100 kr i månaden och slippa bry dig… inte sant? Problemet är att den dagen du säger upp abonnemanget äger du ingenting. 1 200 kronor per år innebär att du betalar av en genomsnittlig konsol på tre år, eller att du skulle kunnat uppgradera din fysiska konsol med samma mellanrum. Och då äger du hårdvaran, slipper bry dig om uppkopplingar och Googles kapacitet (som visar sig vara allt annat än stabil). En annan, pikant aspekt är att spelen du köpt för fullpris (vissa till hiskeliga överpriser, såsom Rage 2 som går loss på häpnadsväckande fräcka 750 kr (!!!) och ingår idag i Xbox Game Pass) också blir något du inte kan använda eller sälja vidare till någon annan. Köpta spel sparas förvisso på ditt konto, men om du inte längre vill använda Stadia – eller om tjänsten i framtiden skulle läggas ned – så blir det fråga om ren kapitalförstörelse.

google stadia demo
Spel på “alla skärmar” dröjer.

Spelen: Ett lätt oanständigt förslag

Google säljer alltså in en tjänst som i praktiken innebär en “hyr-in-dig-på-hårdvara-på-distans”, med två spel i månaden att sockra dealen. Detta har funkat bra för Microsoft och Sonys Xbox Live Gold respektive PS Plus-abonnemang, som olika månader haft lite olika nivå men överlag ändå gett oss habila titlar – runt tio ordentliga, aktuella stortitlar per år. Google Stadia har bara funnits två månader vid detta tests skrivande, och så här långt har vi bjudits på Destiny 2: The Collection (som är riktigt bra, men från 2017), Samurai Shodown (2019) (i grund och botten en retro-arkad-klassiker du kan köpa för några tior på PSN eller Xbox Store, men “upphottad för konsol 2019” och då till fullpris) och i december fick vi den riktigt fina – men sju år gamla – Tomb Raider-rebooten från 2013 och Farming Simulator 2019, som är det nyaste spelet än så länge och åtminstone inte kräver så tunga strömmar data. En helt OK samling spel, men inget som skriker angelägenhet eller “upplev mig på bästa hårdvaran”. Assassins Creed: Odyssey (2018) hade varit en klockren introduktion till formatet och är förmodligen Stadias snyggaste spel. Men det får du vackert köpa, till ett svidande högt pris – 700 kronor – samtidigt som du kan få det till PS4 (Pro) för under 200 kr. Detta gäller även de andra 21 spelen som finns att välja på. Ja, du läste rätt – Stadia har i dagsläget 22 spel. Totalt.

Google har köpt upp spelstudior som är tänkta att ge Stadia exklusiva spel i framtiden. Det enda, exklusiva spel som erbjuds vid release heter Gylt, det kostar 300 kr och är ett helt OK charmigt stealth-skräckspel som visar sig vara rätt tunt på både stealth och skräck. THQ Nordic släpper också sitt senaste Darksiders: Genesis först på Stadia, men det är ju ingen exklusiv titel.

Gylt Stadia
Gylt är Stadias enda exklusiva spel i vid lansering. Vill du spela det måste du köpa det.

Ubisoft var den enda spelstudio som kunde ge oss koder inför detta test – kudos till dem. Förutom AC: Oddyssey släpper man Just Dance 2020, som dock kräver att loggar in (eller skaffar) Ubisoft-konto, eftersom det också erbjuder en prenumerationstjänst. Du behöver ha din smartphone till hands som poäng.enhet och ladda ned en Just Dance-app. OK då, men det äter in en hel del på den där “installationstiden” du sägs spara. Appen hittar vår PS4, men inte Stadian (Chromecasten). Efter manuell inmatning av parkopplingskoden är vi äntligen igång. Det visar sig att smartphonen krävs för att Just Dance ska kunna läsa av dina killer moves – Stadia-kontrollen funkar alltså inte till det.

Precis som många tidigare delar i serien, är Just Dance 2020 fartfyllt, roligt och ger dig både fysisk träning och schyssta dans-moves. En bra blandning äldre och nya låtar (vissa så nya som ur Frost 2) och avläsningen med smartphone i hand funkar bra (se bara till så du inte tappar den bara!). Men 500 kr för att spela spelet på Google Stadia tillför inget till upplevelsen. Då finns det andra konsolformat du kanske redan äger, där du lika gärna kan spela det (varför inte Nintendo Switch, som har så smidiga rörelsekontroller?). Vill du låsa upp alla låtar i Just Dance 2020 behöver du dessutom prenumerera på spelets egna Unlimited-tjänst, så det plockar snabbt till mycket pengar över ett år, om du är stor-dansare.

just dance 2020
Just Dance 2020 är kul, men Stadia tillför inget till upplevelsen (du måste ändå styra det med din smartphone).

Trials Rising är ett befriande, härligt galet spel (från 2018) där du kör motorcykel i minst sagt halsbrytande uppsättningar banor med ramper, brinnande ringar och benbrotts-skapande fall. På Stadia flyter detta som en dröm, även om det inte är något extremt avancerat spel i fråga om miljöer, överdrivet många objekt eller ljus- och partikel-effekter. Men kontrollen känns bra och priset på 250 kr känns rimligt. Uppskalade grafiken och 5.1-ljudet funkar fint, men överlag är ljudnivån generellt sett väldigt låg, vilket gäller detta och många andra Stadia-spel vi testat.

trials rising

Det är svårt att skaka av sig känslan att Stadias affärsmodell är ett stort feltänk från början. Få lär vilja betala månadsvis för att få två spel som man kan spela i liknande versioner, till klart lägre pris, på tjänster som PS Now eller Xbox Game Pass – där man även får ett stort bibliotek andra spel att välja mellan. Google måste omgående tänka om och ge oss en liknande lösning; vem blir glad för ett Netflix eller Spotify där två produkter i månaden ingår, medan resten kostar pengar? Ja, spel är dyrare än musik, men det är film också – kan Netflix knäcka den nöten så ska Google kunna lösa det också. Titta som sagt bara på konkurrensen. Google Stadia må vara nytt, men ingen tvingade teknikjätten att lansera just nu – förväntar man sig att folk ska betala, så måste man rimligtvis tåla att jämföras mot befintliga alternativ.

Stadias unika säljargument är inte tydliga nog i dagsläget. Förutom att du “slipper” hårdvaran, så ska spel ladda ögonblickligen och prestera i 4K med 5.1-ljud och 60fps. Så är inte alltid fallet och även när det fungerar så är skillnaden i verkligheten rätt liten mot vad du får på en Xbox One X eller PS4 Pro idag med en vettig SSD inkopplad. Ja, du slipper den initiala installationen – men det är engångsgrej som är över på runt 20 minuter idag med modern uppkoppling. Google Stadia laddar spelen relativt snabbt förvisso, men det är inte frågan om någon instant-gaming-upplevelse á la 90-talets cartridge-spel, utan här finns både laddningstider och externa spelservrar hos Activision och Ubisoft att invänta svar från.

Roulette, mina damer och herrar?

Så, till sanningens ögonblick: hur bra fungerar Google Stadia? Är streaming av spel och spel som tjänst här nu? Svaret på A är “himmel och helvete” och på B “nej, inte än på ett tag”. Vi stack ut hakan och sa redan för två år sedan att streaming av spel ligger tio år fram i tiden. Vi står fortfarande för den vågade prognosen. Och vi känner oss inte direkt mindre övertygade av senaste årens försök, som streaming-upplevelsen i PS Now och prestandan i Stadia. Att de stora konsoltillverkarnas väljer att behålla den fysiska läsaren i kommande generationer av sina konsoler under 2020 (Xbox Series X (fd Scarlett) och Playstation 5), gör heller inte oddsen direkt högre för den förutspåelsen.

Destiny 2

När Stadia fungerar är det verkligen imponerande – “himmel”. Det laddar ganska omgående och spelen flyter på som en vacker dröm på en OLED storbilds-tv. Man påminns om hur jäkla bra Destiny 2 är som spel och grafik, detaljer, surroundljud och den höga upplösningen är helt enkelt strålande. Det är inte riktigt i paritet med en monster-PC, men när det fungerar blir det en liten bit över vad du får ut maximalt av PS4 Pro och Xbox One X idag. Problemet är bisatsen “när det fungerar”. För vid flera testtillfällen fungerade Stadia inte alls optimalt – även om det blev bättre ju längre tiden gått från den skakiga releasen. Vi har redan sagt att vi utesluter någon flaskhals, som föråldrad hårdvara eller för dålig internet-kapacitet på vår ända. Trots det går upplevelsen upp och ned som en jo-jo. Destiny 2 kan flyta som en porlande bäck ena stunden, för att sen plötsligt – mitt i en eldstrid – helt frysa eller tappa halva upplösningen, förmodligen i takt med att servern inte orkar pressa ut kapaciteten som krävs. Samurai Showdown led av distortion och ljud som försvann, skiftande upplösning också, särskilt i start-menyerna (spelet lirade för det mesta rätt bra). Tomb Raider fungerade allra bäst, men så har det också sju år på nacken och grafiken där blir aldrig riktigt i paritet med detaljnivån på Rise of the Tomb Raider, även om både högupplösning- och high frame rate-läget är tillfredsställande så gör de uppdaterade konsolerna ett precis lika bra jobb med det idag. Farming Simulator är liksom Farming Simulator, det funkar överlag utan skavanker men är heller inget som ropar “jag behöver spelas på en monster-maskin”.

Latens (lag) är ett annat problem. Spelet Wolfenstein: Youngblood är ett ID Software-spel som lever på sin brutala hastighet. Stadia lägger till cirka 44 ms latens på inläsningen av knapptryck. Utöver en moderns platt-tvs egna responstid på dryga 20ms så blir detta i närheten av 70ms, vilket är en påtaglig fördröjning i kontrollernas respons. Visst, man vänjer sig med tiden vid att ligga “steget före” i tanken, men då Wolfenstein: Young Blood varken presterar högre upplösning (1440p, precis samma som PS4 Pro och XBX) och bara marginellt bättre frame rate (som ändå inte är stadiga 60 fps) mot exempelvis Xbox One X, så faller mycket av meningen och idén att spela det på Stadia då du dessutom får sämre och mindre responsiva kontroller.

Wolfenstein: Youngblood
Wolfenstein: Youngblood – aningens bättre Frame rate dödas av alldeles för hög latens på Stadia (+44ms utöver din bildskärms fördröjning)

Google behöver fixa prestandan och driftsäkerheten i sina Stadia-servrar. Men man behöver också bunkra upp med fler resurs-törstande AAA-storspel som skriker efter topp-hårdvara, spel som Destiny 2, The Witcher 3, AC: Odyssey, Red Dead Redemption II (som vi inte kunnat testa) och som verkligen skall kunna visa upp Stadias förträfflighet och unika spelupplevelse.

Vad krävs för att köra Google Stadia?

Tekniskt sett finns ingen känd hårdvara för Google Stadia – man använder Googles super-servrar som står runtom i världen. Chromecast Ultra behövs för att streama upplevelsen idag till en tv / hemmabio och handkontrollen som ingår krävs egentligen inte alls. Det går samtidigt inte att skaffa Stadia idag utan att köpa dessa två, enda sättet att prova tjänsten annars är att en Pro-vän bjuder in dig via ett Buddy Pass där du får tre månader att testa på via din en dator, som måste ha en Chrome-webbläsaren (vilket vid test funkade sådär, gav en del extra-lag för oss) eller Googles egna Pixel-telefoner (som ju är i princip obefintliga i Sverige). Fler sätt och format “ska stödjas framöver” men vi kan ju bara bedöma vad som finns tillgängligt idag och det är inte direkt jättemånga alternativ som erbjuds.

Det positiva med Google Stadia

Självklart finns ljusglimtar med Google Stadia också. Spelkontrollen ligger riktigt skönt i handen och uppkopplingen via Wi-Fi fungerar över förväntan; vi upplevde överlag låg latens (lag) med tanke på att en server ska registrera och behandla varje, blixtsnabbt knapptryck (men undantag för Wolfenstein: Youngblood, se spelsektionen). Designen känns som en slags perfekt hybrid mellan PS4:ans Dual Shock 4 och Xbox Ones Controller S, men med något mjukare trigger-knappar (R2-L2).

Google Stadia controller ps4 xbox one
Stadia-kontrollen (mitten) lånar av de bästa och gör det bra.

Det finns en bra tanke i grund och botten med Google Stadia, en tanke om att vi i framtiden ska bli helt format-neutrala och bara njuta spel på bästa sätt och inte oroa oss för om det är en konsol, dator eller – som i Stadias fall – någon server nånstans, som står för driften. Men verkligheten är inte där än. Att pausa och ta över spelet på en annan enhet fungerar, men frågan är hur ofta man kommer att använda funktionen? Stadia känns som ett utpräglat tv-spel, även om man snart tekniskt kan spela det på smartphone känns det formatet mer som ett peka-på-skärmen-format och sen har vi ju Switchen som gör ett fantastiskt jobb med att bibehålla den stationära spelupplevelsen bärbart. Här finns något för Google att bygga vidare på, men det kommer att kräva mycket mer jobb, större ekonomisk satsning och knivskarpt fokus från sökjätten. Och så givetvis en helt annan affärsmodell; försvinnande få användare kommer att vilja betala överpriser för enskilda spel till ett format som haft en skakig lansering och vars fortsatta existens just nu ifrågasätts av flera tyckonomer inom spelbranschen.

Tiden läker alla sår?

Trots att Google Stadia i dagsläget måste sägas vara något av en besvikelse – lite som väntat av de skakiga första demonstrationerna vi fick se – så vill vi ändå tro och hoppas att man har övertygelsen och viljan att rätta till alla fel. Google har onekligen resurserna. Tyvärr är tvättlistan tämligen riklig och problemen i kedjan började redan vid beställning, med flertalet felaktiga adresser på paketens rader (en känga till DHL Freight som varit enormt fyrkantiga i leveransprocessen också), uteblivna inbjudningskoder med helt absurt system för att få ut en ny där du ska läsa en oläslig kod på din kontrollers baksida (seriöst – du måste fota och förstora den i mobilen!) Google har börjat rensa ut klagotrådar men erkänner att detta inte fungerat, samtidigt som det ett tag fanns över 65 sidor med arga och besvikna inlägg i Stadias eget forum om det. Allt är särskilt förbryllande med tanke på att vi backers i juni var de första att lova pengar till Googles projekt. Ändå fick många av oss inte komma igång förrän långt efter de som köpte paket på releasedagen. Och Google kan bara “beklaga” det. Seriöst?

I dagsläget kan vi inte säga att Google Stadia levererar tillräckligt bra, tillräckligt jämnt eller tillräckligt mycket för att motivera en investering. Utan ironi så borde Google betala oss early adopters för att beta-testa deras tjänst, särskilt som de var och varannan gång frågar “fanns det några problem med denna spelsession?”. Det här är en produkt som släppts vind för våg för tidigt.

Vi hoppas verkligen att Google gör rätt för sig mot drabbade användare och storsatsar på att fixa Stadias utmaningar, utbud och prismodell. Vi måste kunna förvänta oss mer av ett av världens största tech-bolag, särskilt som de tar sig an jättar som dominerat spelbranschen i 20-40 år. Vi behåller vår hårdvara och våra fysiska spel i minst en konsolgeneration till och skulle råda dig som konsument att göra detsamma.

Upp till bevis nu, Google.