Recension: Assassin’s Creed Valhalla

Personligen har jag varit med sedan det allra första Assassin’s Creed-spelet och räknar mig som ett massivt fan av spelserien. Jag tycker dock att franchisen tappat mycket av sin status efter det utmärkta Assassin’s Creed Unity. Kan Assassin’s Creed Valhalla återta sin plats på tronen bland open world-spel?

Jag börjar min resa med att följa protagonisten Eivor in i 800-talets, fornnordiska Norge. Det absolut första jag slås av är hur otroligt vackra scenerierna faktiskt är, från dalarna till bergen, vädret, himlen, havet och allt där emellan är otroligt välgjort. Bara de små detaljerna som att jag lämnar spår i den djupa snön när jag går i den till att vattnet ändrar riktning när en fisk kommer upp för att till ytan gör en gigantisk skillnad och fyller mig med en härlig känsla. Jag spenderade 60 minuter bara med att fri-klättra upp för ett vattenfall, bara för att jag tyckte att det var så otroligt vackert…

Spelmekaniskt så har Ubisoft verkligen steppat upp sitt game, allting är förbättrat: klättringen, gången, striderna, ritten och så vidare flyter på mycket bättre än vad det gjort förr, vilket gör att upplevelsen än mer realistisk än förut. Och på tal om att höja nivån på spelet så har man fått tillbaka möjligheten att smälta in i folkmassorna där man normalt inte är välkommen, men ändå kunna befinna sig där utan att bli upptäckt. Denna typ av smygande är något jag verkligen saknat i Origins och Oddysey.

Om vi ska hoppa över till några skavanker så tycker jag att prologen i spelet känns väldigt lång – nästan lite för lång, för det händer egentligen inte jättemycket innan man sätter segel mot England. Väl i England så kommer nästa smolk i mjödbägaren – den är i och för sig bara visuell, men ändå: den grekisk/romerska arkitekturen på städerna gör sig lite för påmind så att jag nästan känner att jag är tillbaka i föregångaren AC: Odyssey. Som nämnt i vår Xbox Series X-recension så lägger man märket till att här är några mindre buggar, men inget som egentligen som stör spelupplevelsen och något Ubisoft lär patcha rätt omgående.  

Precis som i Odyssey så får man välja mellan en manlig och en kvinnlig Eivor – men, det som är helt nytt för spelet i år är att du kan byta DNA-sträng från manlig till kvinnlig när du vill, och om du redan i början väljer att spelet skall välja åt dig så kommer du alternera som båda under historiens gång. Det kan uppfattas som stökigt, men det är en väldigt rolig idé enligt mig. En annan sak som är ny är att färdighetsträdet är uppbyggt på ett helt annat sätt än innan, där du kan välja mellan tre olika spelstilar (Warrior, Stealth & Dexterity) eller balansera mellan dom så att man blir hyfsat bra på allt men kanske inte mästare på något.

Om jag nu ska försöka summera alla intryck så måste jag först börja med att väga skavankerna mot allt positivt. Och det positiva väger vida över, enligt mig, till den grad att jag knappt stördes av det negativa. Spelmekaniken är grym, visuellt så är Assassin’s Creed Valhalla en fröjd för ögat, oavsett om man är i skitiga England eller i fantastiskt vackra Norge och storyn är riktigt spännande (bortsett från några genanta dialoger i de animerade sekvenserna). Så, har då Assassin’s Creed Valhalla återtagit tronen inom genren, vilket var frågeställningen redan i början?

Jag måste konstatera att svaret är: JA, det har det! Ubisoft har verkligen tagit åt sig av konsumenternas kritik, omvandlat dom till handling och på så sätt också gett ut ett fantastiskt roligt, utmanande och fängslande spel. Med allt det sagt så måste jag också konstatera, så här mot slutet av året, att detta är helt klart det bästa spelet jag har spelat i år. Och om det konstaterandet inte blir ett måste att ha i samlingen, så vet jag inte vad som är det.

This post is also available in English: Review: Assassin’s Creed Valhalla.