Watch Dogs är häpnadsväckande späckat med innehåll och game play, men saknar fokus och personlighet.

Hypen har varit enorm. Förseningen har höjt förväntningarna och säljsiffrorna var Ubisofts bästa någonsin (över 4 miljoner exemplar sålda bara på förbokningar). När Watch Dogs visades upp på E3 förra året och ytterligare på Gamex förra hösten, så bubblade rummet av förväntningar. Äntligen ett ”sandlådespel”, i en så öppen värld att du kan hoppa in i andra spelares sessioner och äntligen ett spel som tar upp svåra ämnen, som den alltmer ökade övervakningen och risken med det datoriserade samhället, där vi blir sårbara för hackers. Men Watch Dogs är inte riktigt allt det, snarare är det ett imponerande fylligt GTA-syskon i ”cyberskrud”, som försöker vara lite för mycket för alla för att vara riktigt det bästa för någon.

Scanningen i Watch Dogs ger olika info av varierande intresse

Redan introt får oss att fundera. Du iklär dig rollen som Aiden Pearce, en härdad cyberbrottsling som ska hämnas på dom som skadat hans familj. Aiden är en sur jävel, med personlighet som en sten och blir tyvärr inte så mycket mer sympatisk genom spelet, vilket alltid är ett problem när vi ska identifiera oss med protagonisten. I första sekvensen du får styra uppmanar spelet dig att ”skjuta Maurice” – skurken som verkar ligga bakom attentatet mot Aidens familj. Du har inget annat val än att trycka på avtryckaren – jag siktade på benet, eftersom jag inte älskar att avrätta folk (ens i spel), men då märker man att vapnet är tomt. Aha. Lurad. Så Maurice tas till fånga av Aiden och hans kumpan Jordi, som också är lätt påfrestande med sitt tjolahopp-snack. Därefter bjuds du in till en öppen värld av bilar, sidouppdrag, massa pang-pang och en stor karta över staden Chicago (där historien utspelar sig) och nästa plot-point, ett upplägg du känner igen från spel som GTA, Sleeping Dogs och Ubisofts egna Assassin’s Creed-spel.

Aiden kan röra sig fritt genom Chicago: du kan handla vapen, nya kläder och uppiggande drycker. Du kan sno bilar precis som du vill och köra runt i, eller åka kommunalt på rälsbanan. Du kan förbättra dina tekniker och du kan scanna av din omgivning – dels hacka in dig på folks mobilsamtal, länsa deras bankkonton (helt utan konsekvens), hota butiksbiträden och delta i online-aktiviteter. Denna funktion är rätt cool, ifall du är uppkopplad, då andra spelare kan hoppa in i ditt spel och försöka hacka dig. Ditt uppdrag blir att finna och oskadliggöra dem innan det är för sent, eller tvärtom hoppa in i andras spel och försöka hacka dem, utan att bli upptäckt. Kul idé faktiskt, som man gärna fått utveckla mer.

Hackningen hade kunnat vara ännu mer spännande

För dig som gillar att grotta ned dig i sidouppdrag och skill points så är Watch Dogs en regelrätt guldgruva. Här kan du lätt sysselsätta dig i ytterligare 30 timmar efter att du spelat igenom huvudspelet (som tar ca 20 timmar, beroende på din skicklighet och hur nogrann du vill vara). Precis som GTA V så är det uppdrag som är av olika kul karaktär, men sträcker sig ifrån att styra en robot-spindel (yay!) till stealth- och jaktuppdrag (nay!).

A spider-dog, a spider-dog!

Vad som hindrar Watch Dogs från att nå de största höjderna är att spelet känns generiskt, trots sina stora ambitioner och enormt påkostade utveckling. I grunden är det något vi sett och spelat förut – ibland till och med i bättre version. Hacker-perspektivet är grymt intressant, men det blir liksom aldrig något av det. Du ”hackar” via enkla knapptryckningar och ibland via kretslopps-pussel där du ska koppla en signal till en källa genom att vända på faser. Inte direkt hisnande. Och att skanna av folk, som är kul i början, blir snart upprepande när du så lätt kan hacka dom, ta deras pengar och lyssna in på deras många gånger hotfulla eller perversa mobilsamtal. De flesta hus kan du inte gå in i och oftast leder hetsiga biljakter inte till något stort klimax, utan om du styr om trafikljus, öppnar broar och duckar undan polisen tillräckligt länge så är allt bra med det. Hackningen och övervakningen leder inte heller direkt någonvart storymässigt – vi står inför en alltmer digitaliserad värld som övervakar allt vi gör och den världen är öppen för datagenier av god och ond livsåskådning. Något annat än att hämnas, sno pengar och smygtitta på pervon måste väl ändå finnas att bygga en story på?

Grafiken i Watch Dogs på PS4 är schysst. Ljuseffekterna är riktigt bra och frame raten är precis som den ska vara, inte riktigt 60 fps men en bra bit över 30 fps, även om upplösningen inte är riktigt 1080 p (väldigt liten praktiskt skillnad mot spelets 900p dock). Ljudet är väl genomarbetat och musikurvalet i bilen pendlar mellan egenskriven hissmusik och riktigt bra låtar från etablerade hip-hop artister som NAS och rockaren Alice Cooper. Ansiktsmodellerna är fortfarande inte ”next-gen” och flera av begränsningarna i spelets frihet känns som man ändå utvecklat det på förra generationens maskiner (vilket man ju egentligen gjort eftersom spelet även kommer ut till de maskinerna och måste fungera där) och vi väntar fortfarande på ett next-gen-spel helt utvecklat helt för PS4, Xbox One och monster-PC som ger oss mer, riktig frihet att ex gå in i hus, interagera på intelligent sätt med NPC-figurer och en AI som inte bara låter oss skjuta någon i skallen på öppen gata och sen gömma oss i en minut och så är det bra med det.

Ja, Watch Dogs har väl mer än en beröringspunkt med GTA

Slutomdöme: Watch Dogs är ett ambitiöst spel, som varit lite för hypat för sitt eget bästa. Det är ett bra spel i sandlåde-genren, helt klart, men det är inte någon revolution vare sig i fråga om innehåll, story eller spelupplägg. Du som gillar genren med mycket innehåll och inte räds att gräva ned dig ordentligt, kommer att att ha många roliga timmar framför dig. Alla andra bör också prova spelet, men var beredda på att det är inte är något casual gaming spel du plockar upp i några minuter åt gången och spelar på, utan ju mer du investerar, desto mer får du ut. Och framförallt, ha realistiska förväntningar – detta är ett bra spel i genren, men det är inte next-gen-revolutionen vi väntat på (och fortsätter att vänta på).