Jane Jensen. Namnet väcker kära minnen och tar oss tillbaka till 90-talet och spelbolaget Sierra Online (som aldrig var online…). Jane hade skrivit och designat ett av våra absoluta favoritäventyr, Gabriel Knight: The Sins of the Fathers som sen blev en trilogi med både FMV-spel och beröringspunkter med (framtida) Da Vinci-koden. Just Gabriel Knight (ettan) håller på att få en upphottad 20-års-remake (som vi skrivit om tidigare) men tills den släpps så har hon ett annat äventyr för oss att sätta tänderna i – Moebius: Empire Rising, en ”metafysisk thriller”.

moebius

Precis som GK så introduceras Moebius av en kort graphic novel, som tyvärr inte är lika pregnant som GK, men som ändå sätter tonen. Malachi Rector (årets namn) växer upp med traumat att ha fått se sin mor mördad av ett vilt lejon. Som vuxen försörjer han sig kungligt som en slags konsthandlare med ESP. Han har en fenomenal förmåga att notera detaljer och hamnar ofta i knipa när han utvärderar ”ovärderliga” föremål åt kunder – som sen visar sig inneha värdelösa förfalskningar. När spelet börjar så har Malachi precis fått en förfrågan från en mycket rik och mycket hemlighetsfull man vid namn Amble Dexter. Denne ber honom att resa till Venedig och utreda ett mord på en societetsdam, vars liv kan ha haft väldigt starka paralleller till en historisk figur. Snart är Malachi indragen i en djup komplott, som innehåller både spänning, fara och övernaturliga element.

Som premiss och story är Moebius ett lovande koncept. Jane Jensen skriver bra och hennes fascination för det mörka, mystiska och lite lätt övernaturliga gör henne till en slags peka-och-klicka-äventyrens Dan Brown. Det är i genomförandet som Moebius tyvärr faller platt på näsan och behöver sys och pysslas om ordentligt.

Moebius är en bra story - som kanske borde ha varit en graphic novel istället?

Det hela började som ett Kickstarter-projekt och spelet finns nu ute på Steam till Mac och PC. För 24$ så är det alltså ett fullprisspel och det känns tyvärr inte alls som det. Nu var förvisso versionen som pressen fick en beta, men det är så mycket som känns ofärdigt med spelet att jag tvivlar på att det kommer att kännas markant annorlunda idag, på releasedagen.

Grafiken är… knappt godkänd. Vissa bakgrunder och effekter är riktigt snygga, men man distraheras av de extremt stela och enkla figurerna, som förvisso är högupplösta, men verkligen hör hemma i ”The Uncanny Valley”. Svåra grafik-buggar gjorde också att huvuden sjönk upp och ned i halsgropen medan figurer rörde sig (saaaakta…) men också ansiktsmodeller som blåser ut munnar till att visa figurer som rena monster. Det är mer högupplöst, tidigt 2000-tal över Moebius, än senaste grafik 2014.

Moebius känns inte som ett spel till en modern PC/Mac 2014. Titta på händerna t ex

Ljudet består av ett helt OK musikspår, som påminner om 90-talets Sierra-spel och, givetvis, samplat tal. Röstskådisarna gör väl ett skapligt jobb, Malachi är smått irriterande brittisk i kvadrat, men i synk med den något förenklade grafiken och karaktärsmodellerna så känns det ändå inte helt genomarbetat. En idé hade varit en slags mer celshadad, serietidningsgrafik á la nya Broken Sword 5 som spelar i lite samma genre.

Halvtafflig grafik och OK ljud är dock inte Moebius stora problem. Problemet är rytmen och hur oerhört segt och långsamt det känns. Karaktären kryper ibland fram över skärmen, känns det som, och även om man ofta kan dubbelklicka och ”hoppa” fram i ett klipp, så dras spelet ständigt ned av en seghet i animationer och onödiga bildutsnittsändringar som känns på tok för sega för sitt eget bästa. Spelet är också klassiskt peka och klicka och det blir ibland att man klickar på allt (tack och lov finns en highlight-knapp för att snabbt visa intressepunkter) men det är så besvärligt gjort att man inte kan plocka upp ett visst objekt – ex en oljedunker som sticker ut som en orange handske i skogen, innan Malachi bekräftar att han behöver den – genom t ex att stöta på ett problem, såsom något som måste smörjas. Nähä?! Sen består analys-delen av spelet också av en slags gammal spelmekanik á la Myst, där man ska läsa sig till alternativ och prova dem tillsammans i olika kombinationer. Denna tanke är inte helt utan meriter, men den är inte fantasifullt eller tekniskt väl genomförd utan bidrar ytterligare till att sakta ned det redan långsamma tempot.

Klassiskt peka-å-klicka. Bakgrunderna - yay. Figurerna - neej!

Trots allt detta ville vi spela vidare i Moebius för att uppleva mer av historien. Men det fanns minst två ställen som spelet buggade ur och hindrade oss att fortsätta. Detta kan som sagt var fixat tills det har premiär idag, men om det inte är det är det rent bedrövligt dåligt att släppa en sån här – faktiskt ofärdig – produkt till fullpris.

Slutomdömet måste bli att Moebius är ett missat tillfälle på Jane Jensens berättar-talang. Läser gärna en graphic novel av hela historien istället för att klicka mig igenom denna gammaldags kola till peka-o-klicka äventyr. Det finns bra saker med Moebius och spännande grepp, men risken är att man gett upp för länge sen på vägen att få uppleva dom. Ett missat tillfälle och inget vi kan rekommendera i nuvarande form, till nuvarande pris. Tyvärr. Vi får hoppas på Gabriel Knight-remaken istället.