Sucker Punch ger oss en next-gen-uppföljare som kommer glädja fans av action-, open-world-genren och originalet, men inte riktigt räcker fram till den där absoluta ”måste-ha”-statusen.

"Flippen" är en av de coolaste anfallen i Infamous: Second Son

I framtiden kommer några människor att ha utvecklat superkrafter. Dessa mutanter, som kallas ”conduits” (ung: ledningar) av sina supporters och ”bio-terrorister” av den amerikanska staten, har övermänskliga krafter att använda till att göra ont eller gott. Du iklär dig rollen som Delsin Rowe – en upprorisk, graffitti-målande ynglig med indian-blod, som dels har sin ställföreträdande ”mamma”, dels sin bror – som också råkar vara polis, att hålla honom i balans. När en fångtransport med ”bio-terrorister” kapas, så flyr de tre fångarna och Delsin dras själv in i kriget mot myndigheterna, då han upptäcker att han också är en conduit. Situationen blir inte bättre av att Brooke Augustine – chefen för DUP, som håller conduits:en fångna, visar sig vara en av de mäktigaste bio-terroristerna av alla.

Infamous: Second Son liknar till stora delar sina två föregångare, som var omtyckta och genre-definierande på Playstation 3. Samtidigt har man nu öppnat upp världen rejält och gjort det hela mindre linjärt och mindre episodiskt och istället fokuserat på en stor virtuell sandlåda, där du kan utföra såväl huvud- som sidouppdrag i helt valfri ordning (inte helt olikt GTA-spelen, ja). Du styr Delsin, som snabbt plockar upp övernaturliga krafter såsom att skjuta eld från händerna, göra jättehopp (det finns ett nytt back-flip-hopp som skapar massförstörelse och är väldigt kul första gångerna du använder det!) och använda ventiler som genvägar, genom att gå upp i rök. Alla krafter kan sen expanderas och utvecklas i takt med att du plockar på dig skärvor av en värdefull metall, som fienderna oftast bär på. Sen – beroende på om du väljer att utvecklas till en god hjälte (Hero) eller ondskefull skurk (Infamous) kan du få tillgång till olika special-attacker, vilket alltså öppnar upp för att du med fördel kan spela igenom spelet två gånger och få ut lite olika upplevelser av det

infamous second son

Second Son är en av de första, ”stora”, PS4-exklusiva spelen att släppas till Sonys oerhört populära maskin (fyra månader efter release är det fortfarande ont om maskiner i svenska butiker). Sucker Punch har gjort ett hästjobb med att ge oss en snygg, actionfylld och någorlunda varierande spelupplevelse. Grafiken är såklart det som direkt sticker ut – vår lycka över flytet i 60 fps kan inte beskrivas med ord, även om det ibland ger ett så snabbt och smidigt flyt att man ibland har svårt att hänga med i svängarna (bisittaren blev faktiskt åksjuk, så fort går det). Texturer, färger och ljuseffekter är också mumma och Infamous: Second Son lär säkert bli ett spel man visar upp, som kommer driva ytterligare försäljning av PS4:an, bara på hur snyggt det där (även om vi tycker ansiktsmodellerna har en bit kvar till filmrealism – det är ännu lite stelt kring munnar, tänder och ögon, vilket gör att vi fortfarande befinner oss i ”The Uncanny Valley”).

Som action-plattformsspel i en öppen 3D-värld så är Infamous: Second Son bra. Roligast är nästan att glida omkring och testa Delsins krafter, klättra på hus á la Spindelmannen och bara njuta av de upphävda fysiklagarna. Det som drar ned intrycket är ett par saker, som hindrar det från att nå de högsta höjderna och den där ”bara en gång till”-känslan. Först och främst är storyn lite tunn och huvudkaraktären lite för tonårsobstinat. Sure, rebell, grafitti och fräcka utrop i all ära, men det blir lite upprepande i längden att se Delsin ”busa” sig igenom uppdrag efter uppdrag, spreja graffitti (som är lite av en gimmick du ska utföra genom att hålla handkontrollen som en sprayflaska – kul en gång, inte 10) och spela Allan mot sin brorsa och andra ”myndighetspersoner”. Det andra är att spelet skulle ha behövt en tydligare handling (vilket anknyter till story) en starkare röd tråd, som gör att man kan ta ett ”break” och utföra sidouppdrag, men där man ska drivas till att klara huvuduppdraget med mer entusiasm än vi kände. Det blir lite generiskt ”let’s go kill the bad guy”-scenario och även om 90% av alla historier handlar om det, så kan man ändå lägga in starka bi-karaktärer och sidohandlingar som höjer insatsen och angelägenheten. AI:n är heller inte top of the line, du kan i princip gå bredvid en patrullbil utan att de lyfter ett finger, men när du sköter ditt och letar sidouppdrag så blir du plötsligt beskjuten i ryggen av en hel skvadron som sett dig från 100 meters håll… Samma gäller vissa strider, där figurer mitt i allt kaos kan utropa ”I think I hear something!”. Detta är kanske småsaker, men det samlade intrycket blir att man satsat lite mer på yta, än revolutionerande speldesign och innehåll.

Whip it! Whip it good, Delsin!

Nu kanske det låter som vi tycker att Infamous: Second Son är ett dåligt spel? Det tycker vi inte, tvärtom, det är ett riktigt kul spel för dig som gillar action, öppna världar och diggade föregångarna. Det är snyggt, smidigt och relativt lätt att komma in i, men det är inte ”det där” next-gen-spelet vi väntat på, utan snarare en grafikmässigt upphottad version av ett spel som var bra redan för några år sedan. Trots skavanker och upprepning så är det en kul spelupplevelse, som framförallt gjort oss väldigt spända på vad vi kan förvänta oss av PS4-exklusiva titlar framöver.

Betyg 4 av 5 - Spel - senses.se