Quantum Break är spelet som Xbox One visat upp som teaser i flera år nu. Det unika spelet som ska visa på maskinens kraft och exklusivitet (även om spelet, i vanlig Microsoft-ordning, nu även släpps till PC). Kan finska spelstudion Remedy leva upp till de upphaussade förväntningarna och sina tidigare hits som Max Payne och Alan Wake?

Ansiktsmodellerna i spelet imponerar

Ansiktsmodellerna i spelet imponerar

Det har varit mycket prat och samtidigt hysh-hysh kring detaljer rörande Remedys motsvarighet till Sonys Uncharted 4. Tidigt fick vi veta att Quantum Break skulle visa på otrolig teknisk presentation och innehålla möjligheter att manipulera tiden. Och likt ett annat stort, Microsoft-exklusivt spel – Halo 5 – så är det också stort fokus på tv. Som i tv-serie. Låt oss förklara.

Quantum Break känns som ett försök till actionspel och tv-serie cross-over. Man har scannat riktiga skådespelare (vissa som du lär känna igen, bl a från Game of Thrones) och skapat en story som du dels spelar fram, dels får ta del av i ett episodiskt tv-serie narrativ, där du tittar på 15-20 minuters avsnitt som utvecklar sig beroende på hur du spelat och hur många gömda ledtrådar du finner i själva grundspelet. Idén är intressant, men den ständiga ”kan-vi-göra-interaktiva-filmer”-frågan har ännu inte besvarats entydigt. Ett riktigt starkt narrativ (berättande) kan driva ett spel med begränsad spelbarhet (se David Cage spel, till exempel Beyond: Two Souls), men Quantum Break blir ändå ytterligare ett i raden spel som bevisar att även som tv-/dataspel nu faktiskt börjar likna verkliga tv-serier, så är det stor skillnad i upplevelsen av ett passivt, story-drivet medium (tv och film) och ett data-/tv-spel, där fokus också måste ligga på spelbarhet.

Du kan också manipulera tiden för fixa omgivningen

Du kan också manipulera tiden för fixa omgivningen

Storyn är den om Jack Joyce (spelad  av Shawn Ashman, som du kanske känner igen som Bobby/Iceman ifrån X-Men: Days of Future Past); en till synes vanlig kille som snart kommer att få sitt liv markant ändrat efter att ett tidsexperiment på det fiktiva universitetet Riverport går väldigt fel. Hans bror (Dominic Monaghan) försöker varna Jack att inte lita på vetenskapsmannen Paul Serene (Aidan Gillen, Petyr ”Littlefinger” Baelish från GOT) men innan Jack vet ut eller in så är tiden i upplösning och han själv har begåvats med kraften att manipulera självaste tidsrymden. Med denna superförmåga kan han frysa allt (utom sig själv), skapa sköldar från kulor och dra fram med ljusets hastighet. Tiden håller på att rinna ut för hela mänskligheten – bokstavligen. Kommer Jack att kunna stoppa tidens ände och ställa allt tillrätta igen, innan det är för sent?

Själva spelet Quantum Break är egentligen en tredjepersons cover-shooter med plattformsinslag. Du styr Jack och har hela tiden en pekare om vart du ska härnäst (även om det inte alltid är självklart hur du kommer dit). Stora delar av tiden ska du leta ledtrådar och fnula ut sätt att ta dig vidare till nästa destination, ofta med pauser för många och rikliga shoot-outs med fiender.

quantum-break-kill

Man måste beundra ambitionen som Remedy haft med Quantum Break. Storyn, liksom alla historier som rör tidsresande, anti-materia, tidsparadoxer och fjärde dimensionen, kräver att du är intresserad och med på sci-fi-redogörelser och teorier som för tankarna till tv-serier som både Fringe och Lost (det finns också med skådespelare från båda dessa serier – slump? Tror inte det). Samtidigt är det så teoretisk och så ”science-fiction-artat” att informationen ibland kan kännas överväldigande. Det är inte Tillbaka till Framtiden vi snackar här, utan snarare Primer om man ska ta en filmreferens. Och just film- och tv-referenserna är otaliga, inte minst för att Remedy valt att använda riktiga skådespelare och även har filmat en parallell, fullt påkostad tv-serie, som du får uppleva avsnitt för avsnitt, anpassat för dig efter hur du spelat. Idén är intressant på pappret, men i praktiken fungerar den sådär. Först och främst är storyn tidvis väldigt spretig och känns onödigt komplicerad – den försöker vara någon slags sci-fi-thriller, men med sina otaliga parallell-historier och skriven info (såsom emails du kan finna, lappar med anteckningar osv) så blir det lätt ofokuserat. Sen är frågan om man som gamer är intresserad av att se 15-20 min långa avsnitt om och kring spelvärlden du redan spelar i? För oss kändes det som onödigt avbrott vi kunde ha varit utan. Visst, man kan skippa tv-avsnitten, men då missar man också bakgrundsinfo och vad blir poängen liksom? OK om man vill göra som, numera nedlagda Halo Nightfall och köra en slags spin-off-serie till ett spel som man kan se efteråt – om man vill. Men nu stör det flowet då avsnitten känns för långa och storyn och skådisarna inte är tillräckligt fascinerande. Det känns som Microsoft Game Studios har en längtan till Hollywood, film- och tv-världen och trots att spel och film/tv på ytan kan verkar ha mycket gemensamt, så är det två vitt skilda upplevelser. Annars hade inte Super Mario Bros fortfarande varit ett av världens mest älskade spel (även i Flash-version på nätet för en generation som inte växte upp med NES).

Om vi går in på Quantum Breaks stora paradnummer – grafiken – så kan man snabbt konstatera att Remedy gjort ett superbt jobb. Quantum Break är lätt ett av Xbox One:s allra snyggaste spel. Man har fångat detaljer i figurerna och deras ansikten som gör att man verkligen kan tro på att de är virtuella avatarer till sina skådespelarförlagor. Ljuseffekterna är på sina håll helt magiskt snygga. Remedy har haft den goda smaken att rendrera spelet i 720p och på så vis fått ut mycket bättre frame rate, ett val vi alltid applåderar och föredrar då vi bestämt hävdar – trots tekniknördarnas protester – att ingen vanlig människa kan se skillnad på 720p och 1080p i rörelse på en TV som är mindre än 65″ och där spelaren sitter på normalt avstånd för komfort. Quantum Break blir en effektiv teknikdemo av hur kapabel Xbox One ändå är. Detaljerna är snygga, bilduppdateringen är nästan felfri och tv-sekvenserna högupplösta och kristallklara.

quantum-break-live-action

Parallellt med spelet utspelar sig en tv-serie (som du förväntas titta på)

Ljudet är inte långt efter, även om det inte är lika imponerande som grafiken. Röstskådespeleriet är klart godkänt, med tanke på att det inte är några superstjärnor vi snackar om här och ljudbilden ligger rätt bra, med ljud från vapen som klingar ut i surroundhögtalarna, samtidigt som tal och ljudeffekter rör sig rätt i förhållande till hur du står. Vi saknar lite ”oompf” och bas-tryck i vissa explosioner dock och många vapen låter väldigt mesiga för att vara exempelvis ett pumphagel. Lite mer bas i en kommande patch?

Det är när vi kommer till spelbarhet, kontroll och spelmekanik som Quantum Break inte skiner lika starkt. Kontrollen av huvudfiguren är helt OK och du kan ställa in hjälp att sikta, vilket gör spelet lättare men istället ryckigare som upplevelse. Jack hukar automatiskt när han är i närheten av skydd, vilket är en smart grej, men helhetsupplevelsen av cover-shooter-delen känns inte lika gjuten som i till exempel Uncharted: Remastered eller tok-aktuella The Division. Och eftersom stor del av spelmekaniken handlar om att skjuta på fiender och använda sig av sina tidsförändrande krafter för att ta sig ur knipan, så kan ibland banorna kännas trånga och svårspelade. Inte för att spelet i sig är så svår,t utan mer för att man ibland inte riktigt har någonstans att ta vägen och tidsskölden man kan kasta inbland ”fastnar” på fel ställe (skölden gör att man kan stanna en viss fiend/fiender och peppra dom med kulor – kul idé faktiskt). Checkpointsen är också för få. Då striderna längre fram i spelet kan bli långa och intensiva är det sjukt jobbigt att hela tiden börja om på hela striden, varje gång det dyker upp en extra gubbe man inte visste om. Man får mala på tills man kan hela sekvensen utantill och det känns som ålderdomlig och – ärligt talat – lite lat speldesign.

Känner du igen honom?

Känner du igen honom?

Spelmässigt är Quantum Break alltså inte speciellt märkvärdigt. Det är den snygga presentationen och inslaget att du påverkar en slags tv-version av din spelvärld som är det riktiga nytänkandet. Att manipulera tiden är småkul till en början, men inte alls lika häftigt som exemplevis bullet time i Max Payne, för att ta en annan Remedy-referens. Plattformsdelen, där Jack ska hoppa på lådor för att nå höjder känns OK rent styrmässigt, men samtidigt lite malplacerad. Kan ni tänka er ett liknande scenario med Geralt of Rivia i The Witcher 3 till exempel? Quantum Break gör mycket ok, eller till och med bra på sina håll, men ingenting bäst. Storyn känns tyvärr inte tillräckligt stark och emotionellt engagerande för att få en tänka ”måste bara spela vidare” och ”bara en gång till”. Idén med skådespelare förstår vi, men den känns samtidigt begränsande till vad man har för relation till just dessa skådespelare. Dominic Monaghan har haft svårt efter Sagan om Ringen och i svenskproducerade 100 Code var han rent av dålig (hela serien var rätt pajjig om man ska vara ärlig). Huvudrollen Shawn Ashmore är väl helt OK, men ingen sådär given hjälte man fascineras av. Bäst i gänget är Aidan Gillen, som är en cool snubbe som faktiskt lyfts av sin Game of Thrones-roll. Men överlag är det tyvärr lite b-känsla på persongalleriet och det känns som Remedy hellre borde ha skapat sin egna, originella och intressanta karaktärer och inte begränsas av de faktiska skådespelarnas skiftande karisma och deras intertextualitet (vad de för med sig för associationer från tidigare roller).

Så, summa summarum: Quantum Break är strålande i sin presentation och bra, men inte fantastiskt, som spel. Vi applåderar och uppmuntrar att man som spelutvecklare provar nya sätt att underhålla, men fokus måste ändå alltid ligga på riktigt bra spelmekanik och hög spelbarhet. Långa, påkostade sekvenser utan emotionell investering betyder väldigt lite. Samtidigt går action att göra häftigare och mer intensivt än så här, vilket Remedy själva bevisat med sitt banbrytande Max Payne. Nu tänker vi lira klart Alan Wake, Remedys 360-klassiker, som just fått stöd på Xbox One. Det är också ett exempel på ett spel som är grymt på att snabbt etablera en medryckande story och ändå fokusera på spel-delen.