Invasionen av Amerikas förenta stater, eller hur nationen faller samman inifrån. Vi har sett det förut i spel som Freedom Fighters, valda delar av Call of Duty-serien och Turning Point. Hur världens mäktigaste nation när det gäller militär styrka plötsligt och oväntat behöver försvara sitt eget land istället för att uträtta både det ena och det andra, så att säga, utomlands. När den amerikanska supermakten inte längre står stadigt, när dess fötter börjar skaka… Ja, ni fattar.
Homefront: The Revolutions föregångare har också lekt med idén. Homefront släpptes redan år 2011 så den här uppföljaren har låtit vänta på sig. En delförklaring till att det har tagit så lång tid – ett halvt decennium mellan två spel är mer än brukligt för många spelserier, särskilt i FPS-genren – kanske står att finna i turbulensen kring THQ, som gav ut Homefront. Nu är det istället Deep Silver som ger ut Homefront – The Revolution. För utvecklingen står den här gången Dambuster Studios, som utgör resterna av den en gång så stolta studion Free Radical Design (TimeSplitters, ni vet), en studio som senare köptes upp av tyska CryTek och levererade konsolversioner av Crysis 2 och 3. Homefront – The Revolutions arv kan alltså spåras hela vägen tillbaka till Perfect Dark och Goldeneye 007, även om många från den tiden kanske har lämnat Free Radical Designs rester och gått vidare.
Men arvet från Timesplitters gör sig påmint genom ett litet påskägg. Den som hittar en viss arkadmaskin i en byggnad kan genom den spela några nivåer från TimeSplitters 2. Och märka hur tiden har gått. Grafiken i Homefront är nämligen förstås på en helt annan nivå än i det cirka 15 år gamla TimeSplitters 2. Och spelets väldetaljerade miljöer är onekligen en av de styrkor som Dambuster Studios kan vara nöjda med.
Vi befinner oss i spelets inledning på Philadelphias ödelagda och dekadenta gator, i en nedgången stad härjad av krig. Fyra år har gått sedan Nordkorea först tog steg på amerikansk mark. I svallvågorna efter en stor ekonomisk kollapsen bjöd USA in ett alternativt superrikt Nordkorea (vars ekonomiska framgångar byggt på export av högteknologi – det nordkoreanska företaget Apex prylar fanns i varje amerikanskt hem långt innan kollapsen) för att hjälpa till med humanitärt bistånd. Nordkorea växte till en supermakt, och deras teknologi spreds och nästlade sig in i amerikansk militärutrustning. Med ett knapptryck slogs stora delar av den amerikanska militären ut på ett sätt som fick de amerikanska frontlinjerna att braka samman. Med tiden sattes den amerikanska friheten ur spel, och de civila upploppen i den ekonomiska kollapsens spår förvandlade den amerikanska idyllen (nåja…) till en sargad och grå värld fylld av miljöer som vi förknippar med raserade samhällen .
Bland krossade fönsterrutor och utbrända bilar i övergivna kvarter rasar gerillastriderna vidare för de tappra få som ännu gör motstånd, med de medel som står till buds. Istället för industriellt tillverkade granater kastas brinnande molotovcocktails mot ett övermäktigt och tämligen ansiktslöst motstånd.
I skyarna härskar övervakningsdrönare som minutiöst övervakar de fickor av motstånd och deras användande av den tillstymmelse till modern teknologi som finns kvar. En auktoritär polisstat håller medborgarna ständigt i schack. På gatorna patrullerar bepansrade fordon som står beredda att kväva den minsta låga till uppror, innan den fattar eld och blir gnistan till en fullskalig revolution. Motstånd krossas kvickt med brutalt, oproportionellt våld. Och kända landmärken har förvandlats och förvanskats, blivit till center för indoktrinering (”Re-education centers” kallas de i spelet) som ska få den nya överheten att bli mer omtyckt av dess nya undersåtar.
I ett regnigt gathörn står en mager kvinna med slitna kläder som inte täcker hennes bleka hud och tunna armar ordentligt. Läpparna ser spruckna ut och ögonen saknar glöd, istället finns något sorgset i blicken. Ansiktet ser vindpinat ut. Trots det skickar hon ut märkliga inviter. Men det finns ingenting lockande eller trovärdigt med dem. Leendet är väldigt ansträngt, blicken håglös. För ett kort ögonblick framstår det som absurt att kvinnan mitt i eländet försöker ragga på mig trots att hon ser så sliten ut och trots att hennes rösts tonläge förmedlar ett helt annat budskap än de ord som tränger fram ur hennes spruckna läppar. Hon låter inte särskilt lycklig, snarare uppgiven och väldigt trött.
Sedan slår det mig att hon inte alls saknar självinsikt, att det hon håller på med inte är något vulgärt raggningsförsök. Hon saknar istället pengar och är desperat. Hennes enda sätt att få tag på några få stackars devalverade amerikanska dollar i eländet är att sälja den enda ”tjänst” av värde som hon fortfarande kan utföra i eländets Philadelphia. Kanske var hon innan krisen något helt annat. Banktjänsteperson, säljare i klädbutik eller butikschef på en bensinmack? Arbeten som ingen längre behöver oroa sig över att utföra i ett land som helt brutit samman.
Nu är hon misären personifierad, en ensam och utsatt person i gatuhörnet där regnet inte vill sluta pina hennes trötta anlete. Märken på hennes armar skvallrar om att hon kanske inte ens är ute efter pengar till mat, utan till något annat som får gå före.
Hon håller tårarna tillbaka och fortsätter desperat kämpa för att få min huvudpersons uppmärksamhet. Men min huvudperson hade nog däremot fällt en tår, om han hade kunnat gråta. Den hade varit som en droppe i havet i det piskande regnet.
Istället vandrar han vidare och håller en låg profil. Han, och jag söker efter blåmålade föremål eller väggar. För blå är nämligen motståndsrörelsens färg. Motståndsrörelsen, som har tagit sin tillflykt till särskilda utrymmen under jorden. I Philadelphias tunnelbana kan man fly undan både regnet och de övervakande, digitala ögon som drönarna och luftskeppen spanar med på den lidande civilbefolkningen. Kodfärgen för att hitta motståndsrörelsen är som sagt blått, medan Nordkoreas arméers färgkod istället skrivs ”röd”. Att soldaterna i Nordkorea inte listar ut vad de inte särskilt subtila blåa sprejade pilarna på väggar här och var betyder känns inte så trovärdigt, men den eftergiften gällande spelvärldens trovärdighet kan jag köpa eftersom det underlättar att hitta rätt i de öppna spelmiljöerna.
Bland motståndsrörelsen är tongångarna något ljusare. Här finns förvisso en del inre konflikter och fortfarande knapra levnadsförhållanden att förhålla sig till, men också förnödenheter som täcker de mest grundläggande behoven, någorlunda fungerande infrastruktur och hygienfaciliteter, samt en vilja till förändring. Med enkla gerillametoder försöker små celler och grupper av hängivna människor att åsamka den övermäktiga fienden största möjliga trubbel med begränsade medel. Modifierade vapen och molotovcocktails är hemmabyggen, och genom spelets gång samlar man på sig skrot som kan utnyttjas för att uppgradera sin arsenal, men även annat av värde som kan säljas i den begränsade undergroundhandel som uppstått i ljusskygga, illegala affärer som förblivit hemliga för övermakten.
Och så ger vi oss ut på vårt första uppdrag, och våra slitna skinnjackor och spruckna tegelmurar ställs i grov kontrast mot fiendens välputsade hjälmar och rustningar, och den högblanka metallen hos deras patrullerande drönare. I det sargade industrilandskapet samsas lagerlokaler med ruiner, förstörda bangårdar och hamnmiljöer. De skinande nya, svarta baserna som nordkoreanerna har upprättat sticker ut med sina kvadratiska, tio meter höga svarta väggar. Med list och sprängämnen lyckas vårt lilla rebellgäng efter många envisa försök till slut ta oss in genom en bortsprängd ventillucka. Vid ett senare försök upptäcker vi att det fanns en bakdörr på andra sidan fortet, vid den karga kustlinjen. Lätt att vara efterklok och tänka att vi nog borde letat lite mer från början. Men att ens ta sig till basen är en pärs i sig eftersom spelet vill att man börjar om 300 meter bort varje gång som man misslyckas, vilket innebär ett antal kvarter till fots förbi diverse nordkoreanska patruller. Uppdraget har tydliga drag av stealth, och när någon upptäcker oss är förstärkningar ofta på plats inom mindre än en minut. Ett spelupplägg som gör att man gör bäst i att hålla sig osedd, vilket i sin tur tar längre tid än att rusa fram till det hårt belägrade fortet. De första gångerna finns tålamodet där, men ju fler gånger vi får börja om från rebellgruppens hemliga tillhåll, desto mer tryter tålamodet.
När vi äntligen, efter många försök, lyckas besegra det tiotal soldater som finns inne i fortet och sabotera det märkliga kommunikationstorn som är målet för uppdraget vänder det dock till det bättre. Motståndsrörelsen tar över basen och kan sedan bit för bit vinna tilbaka terräng i det röda no go – hamndistriktet, vilket även gör transportsträckorna mellan uppdragen i den öppna spelmiljön lite mindre påfrestande eftersom vi kan röra oss mer öppet och fritt utan att behöva hålla oss undan lika ofta för luftskeppens och drönarnas scannande gröna strålar. Och när vi med hjälp av ett nyinköpt Battle Rifle med bättre sikte och starkare inzoomning lyckas slå ut några av de nordkoreanska krypskyttar som gömmer sig, ofta högt upp i fönster, i området blir området allt mindre farofyllt och något tryggare. De motorcyklar som vi tidigare oftast lämnade liggandes på marken – de är inte det mest diskreta sättet att ta sig fram på – får vi allt större användning för.
Och så börjar motståndsrörelsens kamp mot den nordkoreanska övermakten försiktigt att bli en något mer jämbördig historia, samtidigt som jag lär mig spelets taktiker och mekanik bättre och bättre. Något som gör att ett första intryck av ett alldeles för svårt och oförlåtande spel sakta luckras upp och börjar ersättas av en mer positiv helhetsbild. Gerillakrigsföringen är ofta rätt underhållande, och en mer spännande och smart utmaning än om man hade kunnat skjuta sig fram och forcera sig igenom uppdragen med rå kraft.
Merparten av spelet utspelar sig dock i ganska likartade miljöer, och variationen beträffande uppdragen är inte den bästa, det bör sägas. Det handlar nog endast om lathet från utvecklarnas sida, för vi pratar inte om ett spel med en massa exakt likadana byggnader här. Men väljer man att förlägga sitt spel till en stad med kvarter efter kvarter av bruna flerbostadshus och gråa lagerlokaler eller ännu gråare industribyggnader så blir variationen därefter. Ibland lyser dock solen även i den utpräglade arbetarstaden Philadelphias slitna kvarter, och i stadskärnan finns både fler parker och något mer ståtliga byggnader. Men ofta får man en känsla av upprepning, både vad gäller byggnaderna och uppdragsstrukturen. Hit and run är en effektiv metod för en motståndsrörelse att uppnå sina mål, men även ett effektivt recept på ett enformigt spelupplägg. ibland får man dock pröva på lite andra slags uppdrag. Att till exempel guida samt detonera en bomb som monterats på en radiostyrd liten bil är en kul och annorlunda idé.
Ju hårdare överheten agerar mot det hunsade folket, desto mer bubblar vreden under ytan. I början av spelet börjar en kokpunkt nås i de förbjudna, avgränsade, otillgängliga ghettoområdena, de röda zonerna. Och du är en av de som vill förändra. En av revolutionärerna. En del av en folkrörelse i det fördolda som vill tända en gnista som får revolutionens eld att spridas. 
Tyvärr är spelet som sådant dock långt från en revolution. Kampanjen är mycket lång med FPS-mått mätt, men sällan under de timmar som den varar inträffar det något utöver det vanliga och förväntade i genren. Den öppna spelvärlden (till skillnad från föregångarens mer linjära Call of Duty-inspirerade scriptade korridorer med osynliga väggar) är förvisso genomarbetad och för hantverket förtjänar Dambuster Studios beröm, (inte minst för små detaljer där man ser tendenser till hur naturen långsamt börjar ta tillbaka de urbana miljöerna: som små gråsstrån som trängt igenom asfalten eller huskroppar som eroderats av vädret och börjar likna ruiner) men i längden blir det lite tröttsamt att vandra runt bland de sönderblåsta, ensidigt gråa kvarteren och utmed Philadelphias slitna gator. Inte är variationen mycket bättre beträffande uppdragen heller. Att placera ut ett föremål (en bomb till exempel) som slår ut Nordkoreanernas infrastruktur följs av ett uppdrag som går ut på att istället rädda en viktig nyckelperson som sitter inne på kunskap eller kompetens som kan vara avgörande för rebellrörelsens fortsatta kamp. Och så fortsätter det.
Det blir tjatigt i längden och variationen är tyvärr inte den bästa.
Däremot är det inget större fel på eldstriderna och styrningen känns tajt och precis, (med undantag för i början, innan de hemmagjorda vapnens grepp uppgraderats) men ett habilt hantverk som inte höjer sig över det förväntade och beprövade räcker tyvärr inte för att imponera i längden. När fascinationen över de genomarbetade miljöerna har lagt sig och man finner sig i ett slags vardagslunk i den väl tilltagna kampanjen börjar spelet gå i stå. Rutin, stiltje och en viss förutsägbarhet blir vad spelet tyvärr utmynnar i under en ganska stor andel av kampanjen.
En av spelets styrkor är de gula zonerna. Att röra sig i dessa är inte riktigt lika farligt som de röda zonerna där mycket av spelets standarduppdrag utspelar sig. De röda zonerna kan liknas vid övergivna krigszoner. I de gula zonerna finns fortfarande ett visst mått av civilisation kvar, men samtidigt är övervakningen där mycket hård. Kontrasten mellan hur man bör agera i de röda krigszonerna och i de gula zonerna är stor, och bidrar lite till att spelet blir mer varierat. I de gula zonerna kan man inte i början ta öppna strider eftersom motståndet är förkrossande överlägset. Här gäller det istället att inte dra till sig uppmärksamhet och att hjälpa befolkningen på olika sätt, till exempel genom att lönnmörda soldater som slår oskyldiga civila eller tvingar dem att utföra straffarbete, att sabotera nordkoreanernas propagandautrustning eller att aktivera enkla AM-radioaparater som motståndsrörelsen kan använda som en kanal för gerillaprogram som vinner över befolkningen. När fler och fler invånare knyts till revolutionens fackla istället för auktoritetens indoktrinering och avtrubbning kan befrielsen av de gula zonerna inledas med våld. även om revolutionärernas metoder kanske inte känns helt trovärdiga (i verkligheten ska det nog mer till för att få folk att våga göra uppror) och även om de både är simpla och enformiga, så utgör spelandet i de gula zonerna ett utmärkt komplement till de mer actionbetonade röda zonerna. Likheter finns med spel som Watch Dogs och Assassin´s Creed.
I en av de gula zonerna hittar jag även en annan scen som stannar kvar efter att konsolen stängts av. I en dovt belyst och gömd källarlokal har några före detta läkare upprättat en hemlig klinik där de med enkla metoder försöker hjälpa människor som inte kan få adekvat sjukvård av den inte alls särskilt hjälpsamma auktoritära nordkoreanska armén, som snarare ägnar sig åt att exploatera landet på naturtillgångar och bruka övervåld mot civila. I dagboksanteckningar som hittas här och var i spelets omgivningar kan man läsa sig till vad som sker i resten av USA, men i dem ryms också dagboksanteckningar från allt från personer som inte trivs i rollen som soldat med kriget tätt inpå kroppen, eller nordkoreanska soldater som skriver hem till sina käresta och inget hellre önskar än att få återvända till den rena luften i Pyongyang, fri från all rök som bolmar upp ur de brinnande tunnor som finns här och var i den amerikanska extremslummen. Om de röda zonerna får spelet att kännas intensivt, så lyckas de gula med att få spelvärlden att kännas levande och krigandet meningsfullt.
Sättet man vinner över befolkningen på i de gula zonerna sker ofta genom rätt enkla handlingar, som att i en medmänsklig gest skänka en slant till förnödenheter som blivit eftertraktade i slummen. Eller att aktivera en rebellradiosändning som på ett ganska onaturligt fort sätt får de intellektuellt förslavade stackars människorna att öppna sina ögon (eller snarare öron) och vända sida fortare än en kvällstidningsjournalist vänder kappan efter vinden eller en mittenväljare byter partisympatier i en SIFO-undersökning. Men känslan att gradvis få med sig befolkningen på sin egen sida är trots det ganska givande. När man märker hur de auktoritära utropen förbyts i folklig vrede och civil olydnad lyckas Homefront: The Revolution faktiskt i sina bästa stunder kännas mer som en folklig revolution än en liten grupps utsiktslösa gerillakrig.
Handlingen är inte banbrytande på något sätt, men i den ryms ändå intressanta konflikter. Bör man bete sig som nordkoreanerna vill och fogligt ställa sig i ledet för att undvika hårdare orättvisa bestraffningar som leder till ökat lidande för den civila befolkningen, som vissa föreslår? Eller är de nödvändiga uppoffringar för att i längden vinna tillbaka friheten över sitt hemland och nå ett drägligare liv? Något enkelt svar varken finns eller ges, det blir istället något som du som spelare får fundera över. Och kanske får kampen för frihet och en mindre dystopisk tillvaro i den hårt sargade framtidea Philadelphia de som spelar att inte ta den frihet som de har när de stänger av sina konsoler för given.
Homefront: The Revolution har definitivt en del brister. Vissa växer bort med tiden, eftersom man med tiden får tillgång till stadigare grepp och bättre sikten som gör kampen mot Nordkoreas arméer mer rättvis. Andra består. Variationen är knappast perfekt. Det gäller både miljöerna och uppdragen. Och jag kan absolut bli uppgiven ibland när svårighetsgraden bestämmer sig för att ta oväntade språng, snarare än försiktiga kliv. I sina sämsta stunder är Homefront: the Revolution en enformig och onödigt frustrerande upplevelse. Men i de bästa stunderna lyckas det med något jag inte hade räknat med, att kännas som en frisk fläkt i en genre där det mesta som släpps känns gjort förut.
Så här sätter vi betyg på Senses