Miyazakis avslutande del i Dark Souls-trilogin är en återgång till toppformen efter svackan som var tvåan och därmed ett värdigt adjö till en serie i behov av förnyelse. 

Dark-Souls-3

Det finns en viss charm i att spela svåra spel. Och då menar vi svåra spel. Sådär som på NES-tiden-svåra. Spel du måste lära dig bemästra genom att dö gång på gång, tills du upptäcker fienders mönster och svaga punkter. Det ursprungliga Castlevania var faktiskt så. Testa att gå igenom det idag. Det kommer med stor sannolikhet att ta dig 10-15 timmar, om du inte spelat det förr. Ända tills du lär dig allt. Då kan du gå igenom hela spelet på typ 20 minuter. Bokstavligen.

Dark Souls III är inte precis så – det är givetvis mycket mer avancerat, snyggare och längre. Men det påminner mycket om spelupplevelsen och inlärningskurvan. Första minuterna får du lite pointers och tips om vilken knapp som gör vad på din kontroller. Men inom tio minuter kastas du in i din första boss-fight. Och du kommer förmodligen dö, minst en 4-5 gånger, om du inte är en van Dark Souls-spelare sen tidigare. Och då pratar vi 4-5 gånger styck på bossens respektive form…

Du lär minnas många av fighterna i Dark Souls III långt efter att spelet är över

Du lär minnas många av fighterna i Dark Souls III långt efter att spelet är över

Tredje delen i Dark Souls-sagan bjuder på otroligt fin grafik, såväl i mellansekvenser som i själva spelet. Det finns en härlig känsla av epik, dramatik och äkta, mörk fantasy och man lyckas hålla perfekt frame rate på PS4:an nästa hela vägen igenom. Här finns bossar som är stora på riktigt och vissa av dom finner du på ställen du minst anar – det blir nästan en sport att leta upp dom. Det är svulstigt, det är spektakulärt och det är svårt. Väldigt, väldigt svårt (med dagens mått mätt). Förutom lösningar och guider på nätet så finns ingen hjälp att få – du kan inte ställa ned någon svårighetsgrad eller välja att skippa en sekvens som ger dig högt blodtryck. Det är lära och göra, om och om igen. Har man inte spelat Dark Souls innan bör man vara medveten om detta – det blir svårt fort och det finns ingen ”hej-kom-och-hjälp-mig”-funktion. Detta är hardcore spel för hardcore-spelare.

Dark Souls III är seriens klart snyggaste del.

Dark Souls III är seriens klart snyggaste del.

Men som helhet är slitet värt det ändå, då Dark Souls III är både det snyggaste och kanske storymässigt bästa spelet i serien. Kontrollerna är inte perfekta, men tighta nog för att inte vara det som fäller dig och har du bara tålamodet och uthålligheten att tänka old school – betrakta, lära och testa olika strategier så finns här en liten guldgruva att utgräva. Men det är också en hel del grävande, särskilt om du inte är van vid svårighetsgraden. Och du som vet med dig att du är en ”casual” gamer, som gillar att spela mest för att uppleva historien och inte utmaningen, gör klokt i att hålla dig långt borta från Dark Souls III, Bloodborne eller Miyazakis gamla Demon Souls. Det här är för gamers som inte är rädda att kavla upp ärmarna. Men du vet vad de säger – ju svårare byte, desto sötare vinst. På minussidan däremot blir det tydligt nu att Dark Souls-serien börjar gå på repeat, även om det bara blir snyggare och mer grafiskt imponerande för varje gång och Miyazaki behöver hitta en ny idé att bygga ett spel kring nästa gång. Något säger oss att det inte lär bli enkelt nästa gång heller…