Precis som Michael Bays filmer så har Transformersspelen gått upp och ned genom åren, i olika inkarnationer. Kan Transformers: Devastation på next-gen vända trenden och i så fall – hur?

transformers-devastation-sideswipe

Det är långt ifrån alla våra läsare som är gamla nog idag att minnas det gyllene 80-talet. Gyllene för att det var årtiondet många i redaktionen hade sin barndom, men också för att det var på många sätt en enklare värld, en mindre cynisk och exploaterande sådan. Ironisk, post-modernistisk humor och svärta hade inte introducerats i berättandet på så bred front som idag. Spelen kunde inte luta sig tillbaka på enorma produktionsvärden utan behövde leva på sin spelbarhet – ett kultspel som Super Mario Bros spelas än idag i inofficiella-flash/browser-versioner av kids vars föräldrar själva var småbarn när spelet kom. Och det är inte för grafiken eller det fläskiga ljudet.

Transformers var en så stor del av mångas barndom att det är konstigt att konceptet inte är större idag. Robotarna från planeten Cybertron, uppdelade i fraktionerna Autobots (de goda, som förvandlar sig till i huvudsak bilar) och Decepticons (de onda, förvandlas till flygfarkoster och vapen) hamnar de på vår jord och forsätter sin strid. Ledda av den formidabla Optimus Prime, vars röst är ikonisk och ekar än idag, så strider man mot högljudda fiender, ledda av den genomonde Megatron. Man kan inte beskylla Transformers för att ha varit extremt avancerat berättande, men istället var det extremt välgjord, handritad japansk animation, från landets guldålder. Och i vissa delar av världen på Netflix finns den tecknade serien att se i sin helhet och där kan man uppleva än idag varför den attraherade så många. För trots till synes enkel premiss så utvecklas den till förvånansvärt mänskligt drama och med tiden introduceras nya generationers Transformers som tar serien vidare.

Transformers-devastation-bumblebee

Bumble Bee – the original and best

Michael Bays filmer är väl den referens mainstreamkulturen har idag och kallats av vissa på redaktionen för Tramsformers, eftersom de överlag inte alls gjort den tecknade kultserien rättvisa. Sure, vi roades av åkturen i Transformers 3: Dark of The Moon, men tvåan och fyran var smärre katastrofer och missade totalt poängen med vad som gör den tecknade serien så suverän. Kurragömma i trädgården? Kom igen. Detta har istället Activision tagit fasta på i sitt senaste spel, Transformers: Devastation. Man har anlitat japans kanske främsta fighting- och actionexperter, Platinum Games och låtit dem skapa ett actionspel som är så nära en spelbar version av tecknade serien som vi någonsin kunnat drömma om!

Storyn i Devastation är att Megatron och hans hedjukar – Starscream, Soundwave och Devastator bland andra kommit på ett nytt sätt att återuppbygga sin förlorade hemvärld, Cybertron, på jorden. Detta innebär såklart att människorna måste bort och det är inget våra Autobots – Optimus Prime, Sideswipe och Bumble Bee (till att börja med) – är beredda att låta gå för sig. Du som spelare tar kontrollen över Autobotsen och i början blir du introducerad till var och en, för att senare kunna välja fritt (och även låsa upp nya, spelbara figurer). Transformers: Devastation är i mångt och mycket ett klassiskt Platinum Games-spel, ett tredjepersons actionspel / brawler med tillägget att du här kan styra även fordon (och förvandla dig fritt till dom). För er som njutit och älskar spel som Devil May Cry och Bayonetta 2 så kommer Transformers: Devastation kännas helt intuitivt och snabbt att bara plocka upp och börja spela. Precis som tidigare spel så läggs fokus på intensiva fighter och att lära sig bemästra blockering/dodge med R1-knappen i helt rätt stund. Då går spelet in i slow-motion ett par sekunder (precis som Bayonettas Witch-time alltså) och du får ett par värdefulla extraslag. Nytt för Transformers: Devastation är att du kan avsluta kombinationer av slag med att förvandla dig till din bilform och trycka till fienden en extra gång med en slags avslutningsrörelse (om du time:ar rätt). Varje robot har också sin egen special-move som skapar ordentlig förödelse, men måste ges tid att återhämta sig mellan varven. Du finner power ups, ny energi och och ammunition till dina skjutvapen samt mängder med nya vapen som du sen kan förbättra och amalgamera för bättre versioner (i Autobots ”Arken”).

Du kan även låsa upp fler robotar, till exempel Dinobots och deras ledare Grimlock

Du kan även låsa upp fler robotar, till exempel Dinobots och deras ledare Grimlock

Grafiken är helt otrolig och kommer att få fans av den gamla, tecknade serien att gråta glädjetårar. Platinum Games har verkligen återskapat robotarna och världen från den tecknade 80-talsserien helt perfekt, med rörelser och detaljer som är på pricken, samtidigt som man uppgraderat vissa ljus- och explosionseffekter att kännas mer ”idag” än 30 år gammal, handritad teknik. Bilduppdateringen är för det mesta silkeslen och stadiga 60 fps, men det kan dippa ibland när striderna är som mest intensiva och man drar av en mega-kombo på en enorm boss i slow-mo. Å andra sidan är det lite av känslan och också del av den nästa serietidningsaktiga understrykningen, så det drar faktiskt inte ned upplevelsen nämnvärt. En del detaljer och miljöer upprepas kanske någon gång för mycket, vilket är spelets generella akilleshäl, men överlag är detta det stilistiskt absolut bästa och snyggaste vi sett i ett Transformersspel.

Ljudet är viktigt också – förutom de legendariska rösterna, som måste vara snarlika (vilket är svårt 30 år senare, då många skådisar förmodligen inte är med oss längre), så måste också alla ljudeffekter vara där. Rösterna är kanonbra, Prime låter precis så faderligt dånande som han ska och man känner igen Bumble Bees kaxighet på långt håll (och utseende, det är så här han ser ut – inte som i Bays filmer). Megatron låter inte helt rätt men det är nära nog och Starscream är precis så högljutt påfrestande skrikig som vi minns honom. Ljudeffekterna, när robotarna förvandlar sig till bilar och sen tillbaka till sin robotform (där ljudeffekten följaktligen spelas baklänges) är spot-on och ackompanjeras perfekt av ljudet från laserskotten man skjuter. Musiken däremot är en väldigt blandat kompott. Tidvis är det stämningsfullt och liknar serien, men i de mest intensiva striderna så vrids tempot upp av fullkomligt hysterisk och horribel j-pop, som man bara vill mute:a snabbare än kvickt. Det är väl tänkt att pumpa adrenalinet hårdare hos spelaren, men tro oss när vi säger att fighterna är spännande och intensiva nog att vi inte behöver bli promenerade på nerverna av en galen elgitarr.

transformers-devastation-devastator

Platinum Games är mästare i genren action-beat’em-up och det vore ingenting utan tighta kontroller. Den suveräna bilduppdateringen gör sitt men som helhet är kontrollerna tighta och exakta och går fort att lära sig. Att köra omkring i bilform med extra boost är lite sladdrigt, men verkligen inte omöjligt. När man väl fått in timingen att accelerera och trycka på slagknappen i precis rätt sekund för att spränga en fiendesköld eller ge den där perfekta rallarsvingen, så känns det underbart.

Spelet har sina checkpoints utspridda och ibland kan det vara en liten bit emellan (man kan inte spara när man vill), så det blir lite frustrerande när man just gjort en bonusbana och sen dör på en klantig grej som gör att man måste spela om allt – även bonusbanan. Men det är inget jätteproblem utan för det mesta så ligger sparpunkterna där de ska och man behöver aldrig göra om så där överdrivet mycket. Transformers: Devastation är kul och lätt att fastna i eftersom man ”bara vill prova den där bossen en gång till”, eller ”spela bara ett kapitel till”. Det är inte väldens mest varierade upplägg, utan i princip är det transportsträckor till olika fighter med olika konstellationer Decepticons, men bonusbanorna och vapensmidandet, kombinerat med olika banor och nya Autobots gör ändå upplevelsen kul och lätt beroendeframkallande. De som kommer att ha mest ut av Transformers: Devastation är fansen av 80-talets tecknade serie, men även seriösa actiondiggare och fans av tidigare Platinum Games-spel borde spana in det, för det är såväl snyggt som intensivt. Att det sen inte är världens mest varierande spel gör ingeting, när det är så här jäkla kul att spela.