Shinji Mikami gjorde sig ett namn i spelvärlden med sitt banbrytande Resident Evil, som gett otaliga uppföljare och till och med filmatiseringar. Nu är han tillbaka med ett nytt skräckspel – The Evil Within.

Alla som spelat Resident Evil (kanske redan på PSOne) lär minnas det än idag. Alltifrån laddskärmarna  med en dörr som öppnades, som man fick se sjuttioelva miljarder gånger, till sekvensen med dobberman-hundarna som rusar in genom ett fönster, när livet i spökhuset verkar vara som lugnast. Det är inte en slump att just Resident Evil snart kommer i ny, HD-remake till next-gen – det kan sägas ha gett upphov till en slags ny spelgenre, ”Survival Horror (Överlevnad-skräck), och gjorde oförglömligt intryck på gamerkulturen. Mikamis nya skräckalster, The Evil Within, är utvecklat för den nya tidens konsoler och PC, men behåller ändå mycket av spelupplägget som introducerades för snart tjugo år sedan. På gott och ont.

The-Evil-Within

Som utredaren Sebastian Castellanos måste du överleva vad som närmast kan beskrivas som en levande mardröm. Efter att du och en mindre armé poliser övermannats under utryckningen till ett dårhus, så verkar hela världen bokstavligen rämna för Sebastian. Han vaknar upp ensam på ett mentalsjukhus och leds bara av en spöklik sköterska. En magisk spegel gör att man kan förflytta sig in i världar där man bit för bit lägger pusslet för vad som hänt (en själv) och mänskligheten. Detta under ständig närvaro av mardrömsvarelser såsom zombies och motorsågs-utrustade gimps.

The Evil Within är som sagt väldigt mycket Shinji Mikami och Survival Horror-genren personifierat. Rambo-approachen, in och skjut på allt som rör sig, funkar inte för fem öre utan du måste tänka, smyga och ta dig tid – du har alltid ont om resurser, i form av pyttelite ammunition och ännu mindre hälsa och det är inte sällan du ställs inför stressande situationer du helt enkelt måste lägga benen på ryggen för att komma ifrån. Din protagonist är dessutom i så allmänt dåligt skick och han inte heller kan springa hur långt som helst, utan behöver stanna upp och hämta andan… Allt detta gör The Evil Within till ganska old-school svårt och old-school bekant. På gott och ont.

evil-within-clown

Grafiken i PS4-versionen, som vi provade, är givetvis ett stort lyft från tidigare Survival Horror-spel. Ljuskällor och skuggor räknas ut i realtid och stämningen förhöjs av snygga texturer och detaljer som halvt skylda fönster, som du måste närma dig för att titta ut igenom… Figurer-modellerna är överlag bra, ansikten och rörelser är dock inte i klass med vad vi kommit att förvänta oss efter spel som Beyond, men det funkar till genren. Ljudet låter bra, rösterna är tydliga och välspelade och du kan orientera dig om fiendernas positioner via surroundljudet.

The Evil Within är med dagens mått mätt ett ganska svårt spel, som ställer krav på dig som spelare och ditt tålamod. Om du kommer att älska det eller inte beror till stor del på vad du gillar för spelsätt och vad du kommit att vänja dig vid. Spelet skapar nerv genom att ge dig snålt med resurser och aldrig riktigt låta dig ”slappna av”. Livet hänger på en skör tråd och du lär få se din hjälte dö av att massakreras många gånger av motorsågar, halshuggningar och att sprängas till bitar av rörelsefällor. Allt är uppdelat i sekvenser, så du måste klara en viss sekvens (som du har relativt stor valfrihet kring hur du vill göra exakt) innan du kan gå vidare. Dör du så får du börja om helt, vilket kan vara en bit meck att spela om. Detta kan bli onödigt tradigt och upprepande i vissa fall, då du på vägen ibland behöver desarmera fällor och ta hand om mindre zombies, innan huvuduppgiften som ofta är en halv-boss. Det går att ställa ned svårigheten, men inte höja den, vilket såklart gör att man inte vill ge upp i första taget.

evil-within-start

Det hör till Survival Horror-genres charm att vara ganska skriptad och utmanande. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att under den ganska snygga ytan så känns spelet och mekaniken lite föråldrad. Det är inte modernt – eller särskilt kul – att göra om sekvenser gång på gång, för att man råkar missa en liten del, eller för att en zombie dök upp där du inte förväntade dig 12:e gången. Det blir en slags tradig trial and error som bara göra spelet längre, istället för att dela upp i mindre bitar och låta oss ta del av den mystiska storyn och skrämseleffekterna. På tal om skrämseleffekter så är spelet mer slafsigt, blodigt och grafiskt våldsamt, hellre än regelrätt skrämmande. Detta är alltså ett starkt barnförbjudet spel som inte är lämpligt för känsliga individer. Här finns ”monstret-nosar-dig-i-nacken”-paniken förvisso, men för det mesta blir man inte särskilt rädd av det som händer, utan mer stressad och överväldigad av monstrens styrka och antal.

För dig som gillar de gamla RE-spelen och inte räds att kavla upp ärmarna så finns här ett skräck-äventyr som säkert kan roa och oroa i en sisådär 12-14 timmar, där en del av dessa går till omspel. Men för dig som vant dig vid lite modernare spelmekanik och att inte behöva spela om sekvenser fullt så ofta som man behövde förr, så finns risken att du kan tröttna på vägen.