Devil May Cry 4 kommer till next-gen med upphottad grafik och fler spelbara karaktärer, men räcker det för att återskapa succén och känslan?

devil-may-cry-4

Det är lite lätt hisnande när man tänker på det, men det är alltså sju år sen vi snackade oss tokiga om Devil May Cry 4 på PS3 och Xbox 360 och förärade det med vårt toppbetyg. 2008 stod en av Capcoms bästa, interna studios för ett av de vildaste, snabbaste och mest imponerande actionspel vi dittills spelat, dessutom i början av PS3:ans livscykel (eller faktiskt nästan exakt lika långt in som detta nu kommer, till PS4). Långt innan epos som God of War III och långt innan den cyberpunk-doftande Devil May Cry/DMC re-booten vi fick se häromåret från Ninja Theory. Nu har Capcom valt att återutge klassikern DMC 4 på next-gen i specialutgåva. Man har putsat upp grafiken och höjt upplösningen till 1080p, man lovar stadiga 60fps och fler spelbara karaktärer. Frågan är bara hur själva spelupplevelsen står sig idag?

Storyn i Devil May Cry 4, som på sätt och vis är den tredje delen i DMC-historien eftersom DMC 3 var en prequel, involverar ett mörkt prästerskap, en mystisk Dante och en hel del stora monster-bossar. Förr kunde du bara spela som Dante och den kaxige, nästan klonade Nero. Nu kan du även spela som den samuraj-inspirerade Vergil, eller som de kvinnliga demonjägarna Lady och Trish. Alla tre spelfigurer har lite olika spelsätt och vilken som passar dig bäst är lite av en fråga om smak och spelstil. Vergil känns mest mångsidig, med sina tre olika svärd som var och en har sin för- och nackdel och snabbt kan växlas emellan. Samtidigt är Ladys bazooka (!) och Neros dubbla pickor en bra röjjarmaskin också. En dum miss är att DMC 4 SE inte stöder flera sparfiler, så du om du vill ändra figur så måste du ta bort din nuvarande sparfil och börja om. Otroligt egentligen, tänk om man är fler som spelar på en konsol? Ja, man kan förvisso logga in med varsitt PSN ID men alla moderna spel ska ha mer än en sparfil, tre slottar känns som ett absolut minimum, särskilt i ett spel som erbjuder tre olika karaktärer.

dm4-se

DMC 4 SE ges ut som en remake av en spelklassiker och inte som ett fullprisspel, vilket är värt att ha i åtanke när man bedömer det. Det kan inte, realistiskt sett, mäta sig med allt som hänt sen dess och istället erbjuder man här en upphottad retro-klassiker till det facila priset av 229 kr, vilket får ses som överkomligt. Man har också lagt med Legendary Knight Mode, ett läge som först introducerades i PC-versionen och som i princip är ett hard core röj-så-många-fiender-du-kan-läge och påminner mycket om Dynasty Warriors-spelen. I detta läget får tydligen Xbox One-versionen problem att hålla helt stabila 60 fps, meddelar våra kollegor från England som testat den versionen.

Grafiken undrar ni säkert om. DMC 4 var snygg på tiden det begav sig och givetvis är PS4:ans enorma resurser rena julafton här. Man har putsat här och där i bästa Resident Evil-remake-anda, men då DMC 4 såg bra ut redan på PS3 så är skillnaden inte lika enorm som i Resident Evil, som ju kom på PS One-tiden. Istället är den stora behållningen den silkeslena bilduppdateringen, som ligger på stadiga 60 frames per sekund och känns som ett japansk arkadspel på sterioder. Har du en modern monster-PC med senaste grafikkortet kan du slå på ännu mer ögongodis i form av anti-aliasing och NSAA. De ”enorma” bossarna har dock inte så mycket att komma med längre, när vi idag har spel som redan nämnda God of War 3 och Bayonetta 2. Likaså är bossarnas design och detaljer lite i underkant, något som stryks under av horden generiska fiender som kastas mot en på varje bana. Lite mer variation hade verkligen inte skadat.

DMC4SE_Lady

Ljudet är samma som originalljudet, med ljudeffektssamplingar och japansk hårdrock (sjungen på engelska). Det är röjjigt och ofta stressande, men det är också lite av charmen och en del av de japanska actionspelen med arkadbetoning, som DMC 4 SE i allra högst grad är del av.

Kontrollerna är en blandad historia. Spelet kombinerar en slags fast kameravinkel med fri rörlighet i 3D (friheten förekommer oftast under större strider, vilket är välkommet) men ibland blir det kortslutning i hjärnan när man försöker följa kartan, samtidigt som spelet byter vinkel hej vilt. Det är otroligt förvirrande att orientera sig och uppleva att man går åt ett håll, in i ett rum och då kameran byter går man ut ur samma rum, åt motsatt håll. Hänger ni med? Nej, inte vi heller. Här märks lite av spelets föråldrade design och vissa sekvenser som kräver nötande precision, och i sig kanske inte är så svåra, blir onödigt krångliga på grund av den inte helt logiska kameran och de tidvis frustrerande, fasta vinklarna. Bossfighterna funkar dock fortfarande bra och även om de som sagt inte är lika imponerande idag som de var 2008, så är det ändå bra arkad-action och utmaning för knapp-virtuosen som väntar.

DMC4-Special-Edition

Det finns en slags old-school charm i DMC 4 SE, lite som att återuppleva japansk arkad-action från en svunnen tid. Samtidigt är nostalgi en svår sak, precis som med gamla filmer man älskade som barn/ung, men man inte riktigt roas av på samma sätt längre, annat än att de blir ett angenämnt återseende. Somliga upplevelser åldras också mer än andra, därför känns för oss många bra 70-talsfilmer modernare än många bra 80-talsfilmer, ironiskt nog. Devil May Cry 4: Special Edition hamnar någonstans mittemellan – här finns kvaliteter och underhållning som är intakt ifrån originalet, som hänförde oss så 2008. Å andra sidan har mycket åldrats och det är tveksamt om DMC 4 SE kommer att få någon enorm, ny publik som sätter sig in i det, utan lär tilltala de som spelat och älskat ”originalet”. En helt OK remake, till ett helt OK pris, som förbättrar originalet på nästan varje punkt. Tyvärr kan det inte göra så mycket åt delarna av DNA:n som känns ordentligt last-gen. Och då talar vi inte grafik och ljud, utan speldesign och kontroll. Referensramarna är helt enkelt annorlunda nu mot vad de var för sju år sen.