Nytt år och ny höst. Ny höst och nytt Call of Duty. Det känner vi igen och har vant oss vid. Så har det varit ända sedan Call of Duty 2 släpptes, som ett av de första stora spelen till Xbox 360 (även till PC). Call of Duty-seriens riktigt stora genombrott, som tog den från stor till störst, kom dock två år senare i och med Infinity Wards Call of Duty 4 – Modern Warfare. Tre år senare var det Treyarchs tur att glänsa. Efter deras två tidigare försök med Call of Duty 3 (2006) och Call of Duty – World at War (2008) blev Call of Duty – Black Ops genombrottet. Kanske för att de för första gången inte endast vandrade i de upptrampade Andra Världskrigsfotspår som Infinity Ward vandrat i förut, utan istället gjorde någonting ännu mer eget och satte en större personlig prägel på sitt Call of Duty. Två år senare följde de upp med Black Ops 2 och nu, ytterligare tre år senare, är det så dags för del tre. Just den här hösten är konkurrensen dock ovanligt hård. Svenska Dice och Electronic Arts släpper Star Wars: Battlefront (som de räknar med att sälja en bra bit över 10 miljoner exemplar av) nästan exakt samtidigt som Call of Duty – Black Ops 3 lanseras. Att kraften är med Dice står redan klart, liksom att Treyarch redan för flera år sedan gick över till den mörka sidan. Men är den mörka sidan starkare?

Black Ops 3 bild 2

Mörkt, det är precis vad Black Ops III är. Mörkt, skitigt och dystopiskt. Med termen ”Black Ops” menas ju operationer i det tysta som inte är officiellt santkionerade, ofta även bakom fiendens linjer. Så även i Black Ops III, men insatserna är högre än tidigare. Ett nytt, kallt krig har blossat upp och världen några årtionden från nu är ingen trevlig plats, särskilt inte för en soldat. I centrum för handlingen står bland annat jakten på försvunna bröder och uppnystandet av hur saker och ting verkligen ligger till.

Black Ops III berör även teman om mänsklighet och teknologi. I jakten på den perfekta soldaten har gränserna mellan människa och maskin mer och mer suddats ut. Förbättringar för att ge soldater skarpare syn, göra dem mer skärpta och alerta eller starkare har gjort dem till högpresterande krigsmaskiner – men vad går förlorat i den processen? Det är frågor som Black Ops III tangerar vid under dess kampanj. Vi har sett det förut, i spelserier som Metal Gear Solid och Deus Ex, men Black Ops III förankrar temat i en mer jordnära och grundläggande berättelse, utan att ta ut svängarna eller skämta till det lika mycket som Hideo Kojima, eller skildra en ganska avlägsen och segregerad framtid likt Deus Ex. Temat är onekligen intressant, och det medför en del nyheter i hur själva eldstriderna utförs, men det skulle kunnat göras mer när det gäller historieberättandet. Nu blir det mest något som finns där i bakgrunden, spelet går inte in på djupet i vad det medför att vara människa och de dilemman som teknik som förändrar människans sinnen kan medföra. Åtminstone inte i den mån som man hade kunnat.

Black Ops 3 bild 3

Om spelet gör ett tidsmässigt språng många år in i framtiden så är stegen för kampanjen som sådan mer beskedliga. Black Ops III spinner vidare på fjolårets Advanced Warfare vad gäller rörlighet. Möjligheterna att springa på väggar, använda jetpack för att ta sig högre och över längre klyftor samt att glida snabbt utmed marken känns dock inte som tillräckligt stora nyheter i praktiken för att få Call of Dutys kampanj att kännas som en frisk fläkt. I grund och botten är huvudformeln densamma. Det är många skriptade sekvenser av det mer påkostade slaget och väldigt linjära och regisserade nivåer för det mesta. Variationen av tempot är bra, med nivåer som skiftar mellan försiktigt smygande och mer öppna eldstrider med många soldater inblandade. Det är verkligen inget hafsverk på något sätt. Men det känns vid det här laget så väldigt gjort, ett antal gånger förut av Activisions spelstudios. Den utökade rörligheten känns ibland dessutom lite påklistrad och som tagen från spel som Respawns Titanfall. Fast med den skillnaden att Black Ops III sällan bryter av tillräckligt från dess traditionella nivådesign. Om banorna haft ännu mer vertikala inslag eller om det verkligen känts som en motiverad del av helheten (och givit fördelar i strid) att kunna springa snabbt på väggar, istället för en kul och häftig grej, så skulle de här funktionerna känts mindre påklistrade. Nu blir intrycket ibland att Treyarch snarare lånar – både från fjolårets Call of Duty-titel från Sledgehammer och från andra utvecklare – för att hitta något nytt att berätta om än att de förnyar sig själva för att göra en bra grund ännu bättre.

Ett av de stora utropstecknen med kampanjen är möjligheten att spela igenom den flera personer tillsammans och det är en funktion som många spelare lär uppskatta. Även här känns det dock som att det skulle kunna finnas mer potential att utvinna. Att spela igenom kampanjen med ett par andra spelare skiljer sig inte överdrivet mycket från de uppdrag i tidigare delar av serien där spelaren opererat tillsammans med andra i samma team. Fler inslag i stil med att spelarna har helt olika roller eller spelar igenom delar av banorna helt på egen hand för att utföra olika uppdrag och sedan mötas upp hade varit exempel på sådant som kunnat göra co-opläget till någonting större. Det som Treyarch bjuder på nu är dock nog så gott. Att tillsammans kunna spela igenom en genomarbetad och välregisserad kampanj i Call of Duty räcker långt.

Black Ops 3 bild 4

Kampanjen är förstås inte den enda behållningen med en av spelvärldens stora multiplayertitlar. Det går att spendera många timmar i Black Ops III:s multiplayer i jakten på nya förmågor (perks) och klasser att låsa upp. Tempot är som vanligt högt och det går att dra nytta av den utökade rörligheten på kartorna på mer eller mindre självklara sätt. Den utökade rörligheten hamnar mer till sin rätt här än i kampanjen, även om det inte riktigt kan mäta sig med Titanfall (nog är det lite lustigt att se hur utbrytarna på Respawn nu blir härmade av det företag som de en gång slet sig loss ifrån. Kopiering är också en form av beröm.) Att springa på väggar eller på sidan av en vägg för att ta sig över en klyfta, istället för att gå runt hela byggnadskomplex i trappor ger en fördel när det gäller att förflytta sig snabbt på kartorna. Det går att spela på mer traditionella sätt också och vänta ut en motståndare, men intensiteten och rörligheten ger nya möjligheter åt den som vill gå på offensiven. Call of Dutys utveckling mot något som i speltempo och rörlighet mer och mer tar avstånd från huvudkonkurrenten Dice och deras mer storskaliga och mer fordonsbaserade multiplayerspel är tydlig. Det är förstås inte riktigt i klass med intensiva spel som Quake eller Unreal Tournement, och även Halo känns mer extremt, men nog är Call of Duty allt på väg åt det hållet.

För den som är nybörjare eller som har hållit sig borta från multiplayerläget i Call of Duty ett tag kan omställningen bli en smärre chock. Är det inte hardscopande snajpare som utan att vänta prickar en med ett headshot eller vältränade spelare med vanliga maskingevär som blir ens dråpare, så är det nya futuristiska specialvapen och manicker som cybernetiska eldflugor eller en gammal, god, hederlig Air Strike som förstör dagen. Men allt eftersom man spelar vänjer man sig vid tempot mer och mer, och poängen börjar så sakta öka, liksom ration mellan deaths och kills. Övning ger färdighet, och frags ger färdigheter i takt med att mer erfarenhetspoäng trillar in på CoD-kontot. Dessa nya färdigheter, perks, har sin givna plats i varje nytt Call of Duty, så även här. Möjligheterna att konfigurera sin soldat och välja spelstil och klasser är till en början lite svåra att överblicka. I slutändan hjälper dock inte alla tekniska prylar eller förbättringar i världen mot överlägset motstånd. Men det kan utgöra skillnaden mot ett jämbördigt motstånd i en het duell när marginalerna är små. Själva kartorna är förresten också små och trånga. Förvänta dig inte storslagna strider med öppna fält och diverse fordon eller flygfarkoster inblandade, Call of Duty: Black Ops III håller sig ganska väl till kärnan i multiplayer-FPS. Är det mer taktiska strider du är ute efter än ”skjut först och fråga sedan” – fighter så är Black Ops III inte ett givet förstahandsval. Särskilt matcher där ingen känner någon annan kan urarta till dumma ruscher rakt in i fiendeland som ofta slutar med några skott i ryggen och en respawn. Ju mer man spelar som ett lag, desto roligare blir det. Problemet är dock att det inte alltid finns något lag att spela med, vissa spelare tar för sig i rena enmansshower. I spel som Battlefield däremot så brukar lagkänslan finnas där mer naturligt. En stridsvagn eller en helikopter blir där en naturlig gemensam fiende för hela laget, kartorna innehåller målpunkter och platser som inte kan lämnas därhän utan ödesdigra konsekvenser. Det här naturliga lagspelet är svårare att hitta i Call of Duty utan att antingen kommunicera mycket eller att hitta några andra att gå samman med.

Black Ops 3 bild 1

Ett generöst utbud av spellägen finns, från klassisk team deathmatch och vanlig Free For All (där det är alla mot alla som gäller!) till Capture the Flag, Demolition eller Search & Destroy. Men grunderna är desamma, och skillnaderna är i praktiken ganska små. Även antalet spelare i en match är förhållandevis få. I vissa spellägen, som Search & Destroy, är det inte fråga om fria respawns några sekunder efter att Killcam har visat vad som just gick fel, så där blir en omgång mer som en klassisk match i Counter-Strike, där det lönar sig att ta det lite mer försiktigt istället för att rusa framåt med jetpacks och väggar som understöd i framryckningarna. Blir man skjuten så är man ute ur ronden tills den är avgjord, vilket manar till något mer eftertanke. Det uppskattas.

Call of Duty – Black Ops III känns inte marknadsledande på alla fronter. Andra spel har gått före i leden när det gäller utökad rörlighet i FPS-spel eller frestat och briljerat med ännu snyggare grafik. Det man får intryck av är att Treyarch dock låter bli med att kompromissa med spelets flyt för att kunna locka med ännu tjusigare grafik. PS4-versionen har klart bättre frame rate än Xbox One, PS4 ligger rätt stadigt kring målet om 60fps medan Xbox One kämpar kring 45 och ända ned till 28fps, vilket är betydande skillnad i prestation. Om så är fallet följer de i gammal god Call of Duty-tradition. Och Black Ops III är underhållande att spela, även om den där riktiga ”wow”-känslan, som vissa andra titlar i genren gett, ofta uteblir. Det är ett solitt bygge som förvaltar spelseriens arv och bjuder på en kampanj som är precis så välregisserad och hårt styrd som man kunnat förvänta sig. Därför är det svårt att inte rekommendera det, även om det å andra sidan inte bryter så mycket ny mark – trots all glättig ny teknologi så är grunderna i spelmekanik och struktur mycket bekanta.

Testad version: Xbox One. Notera även att versionerna till Xbox 360 och Playstation 3 skiljer sig ganska markant  från de till Xbox One, PC och Playstation 4.