PS4-exklusiva Bloodborne har mycket hype att leva upp till. Vi tar reda på hur väl det lyckas och försöker utröna vad som satt så många kritiker i brand.

bloodborne-ps4

Hidetaka Miyazaki (inget släktskap med animatören Hayao Miyazaki), har gjort sig ett namn som lite av spelvärldens Markis De Sade. Hans tidigare spel, Demon’s Souls och Dark Souls I och II byggde en trogen fan-base genom att vara oförlåtande svåra och räkna antalet game over-skärmar i miljoner. Bloodborne är mer av samma vara, så den goda nyheten är att om du älskar Miyazakis tidigare alster så kommer du att älska detta. Och om inte så … troligtvis inte.

Bloodborne är alltså ett slags action-rollspel i tredjepersonvy, där du iklär dig rollen som jägare, i ett mörkt, gotiskt rike vid namn Yharnam. Du kan anpassa din karaktärs utseende innan du börjar, men sen är det ganska straight forward ”sök igenom banor och besegra fiender”-stuk. Storyn i Bloodborne känns fragmenterad och onödigt tillkrånglad, i grund och botten är det ett övernaturligt äventyr där du ska samla blod (som blir som en slags pengar/valuta) att uppgradera din figur med, medan du besegrar boss för boss spelet igenom. Uppgraderingar kommer du verkligen att behöva. Bloodborne tar dig som spelare och kastar dig ut till vargarna direkt – bokstavligen. Den första best du möter är en enorm varg, som gör processen kort med dig om du inte vet hur du ska göra. Och det vet du inte, men du tar reda på det genom att testa olika ingångar och dö – ofta och om och om igen. Spelet är uppbyggt av banor och du kan resa mellan dessa och ”The Hunter’s Dream”, en slags spelarhub där du kan andas ut, köpa utrustning, uppgraderingar och som öppnas upp, bit för bit medan du spelar och ger dig bitar av spelets pussel till historia.

bloodborne-werewolf

Precis som Miyazakis tidigare spel så är Bloodborne ett oförlåtande och svårt spel, uttänkt och gjort så med flit. Det finns som en slags masochistisk morot i att dö gång på gång och sakta ta sig framåt – och när du dör så förlorar du alla samlade blodspengar och måste leta rätt på besten som dödade dig, för att få chans att utkräva hämnd och ta allt tillbaka. Att känna att varje del man lär sig bemästra blir som en stor vinst, en framgång likt ett halt, brant berg man klättrat uppför centimeter för centimeter, halkat ned, klättrat igen och slutligen nått toppen av. Vi fattar. Men ärligt talat så förstår vi inte fascinationen med Bloodborne överdrivna svårighetsgrad. Spelkritiker försöker klå varandra med superlativ i hur djävulskt väl uttänkt detta är, hur den toksvåra utmaningen, knappt utan checkpoints, gör segerns sötma än större. Och visst, klart det är så. Det är som när man varvade Super Mario Bros första gången efter att ha nött det till perfektion, eller gick från att ha spelat Castlevania om och om i veckor till att lära sig varje rörelse, fiendes position, anfall och pixel tills man går igenom det på 15 minuter från början till slut. Det handlar helt enkelt om långsamt, upprepande grind:ande – att spela sekvenser om och om igen tills man bemästrar dem i sömnen. Fast hur det skulle vara briljant spelmekanik förstår vi inte alls – snarare känns det som en tillbakagång till retrotiden på fel sätt, nästan omodernt. Absolut är det så att för många moderna spel idag är för enkla och håller spelaren alltför hårt i handen (hrm, The Order). Men det är skillnad på när man var 10 år gammal och hade ett spel, till en konsol, som man satt med från morgon till kväll i flera månader och hur man har det idag; tre stora konsoler med mängder av toppspel man vill hinna med. Ett spel kan vara utmanande och belönande (se suveräna Ori and the Blind Forest), men att göra saker onödigt svåra och upprepande känns bara som ett mindre kreativt sätt att göra spelen längre.

Och känslan av retro genomsyrar faktiskt hela spelet. Vi ska ge Bloodborne att det har väldigt snygg design och scenografi, de större bossarna är otroligt coola och hela spelet är fantasifullt och gotiskt fräckt. Men i sig är detta ingen bravad i next-gen-grafik och stillbilderna är snyggare än spelet som helhet. På sätt och vis påminner Bloodborne om en mer stilistisk och mer upppiffad version av flera japanska action-rollspel vi spelat förut. Ljudet är sparsmakat, dialog finns och är helt OK inläst, men överlag är det ganska tyst och ljudeffekter och musik är inget som blir kvar hos en särskilt länge. Frame rate:n är bra och spelet flyter på fint på PS4, kontrollen känns tight och det är glädjande att man verkligen prioriterat bra flyt över högsta upplösning.

Bossarna i Bloodborne är riktigt coola

Bossarna i Bloodborne är riktigt coola

Slutklämmen blir följande – Bloodborne är ett bra, och väldigt svårt, action-rollspel som har sina belöningar för den tålmodige. Men vad det verkligen inte är: det ingen klassiker eller jordens åttonde underverk, som mainstream spelmedia gärna vill få det till. Det är lite som med Andrei Tarkovskys filmer – de är bra hantverk och fack-människor och kritiker hyllar honom till skyarna, medan den stora publiken kanske ställer sig lite frågande till vad det hela egentligen handlar om. Det finns en känsla av kejsarens nya kläder här – den stora tillfredsställelsen kommer av den höga svårighetsgraden och det lätt deja-vu-istiska upplägget. Och det är fine, om du vet vad du ger dig in på. Den goda nyheten är att om du gillar svåra och utmanande action-spel, så kommer du verkligen att älska Bloodborne. Den dåliga nyheten är att om du inte gör det och letar efter en modern action-rollspelsupplevelse, så tycker vi nog att du bör testa först, eller kanske leta vidare.