Metro Exodus bjuder på unika upplevelser, men är tyvärr inte helt utan frustrationsmoment.

Utan att ha varit vidare storspelare av de tidigare delarna i Metro-spelserien, så var vi ändå lite hypade inför Metro Exodus. Senast förra veckan publicerade vi en cool teaser-video, baserad på en mardröm som protagonisten Artyom har. Metro Exodus är utvecklat av 4A Games, ett ukrainskt spelbolag (med bas på Malta) och bygger på den populära bokserien med samma namn av Dmitry Glukhovsky (just denna del på boken Metro 2035). Det är alltid kul och lite spännande när en, relativt okänd studio som inte är amerikansk eller japansk, ger sig på ett AAA-spel. Polska CD Project RED gjorde det och slog en home-run med Witcher 3, vilket satt dom i den högsta division inför deras nästa (Cyberpunk 2077). Hur går det då för 4A games? Jodå, rätt så bra – i alla fall för det mesta.

Metro Exodus recension

Metro Exodus delar lite vibe med Fallout, men är mycket mörkare.

Året är 2036. Det är dryga 25 år efter att ett kärnvapenkrig har lämnat jorden förstörd och öde. Befolkningen har decimerats; från sju miljarder människor, till endast 50 000 överlevande, så kämpar nu den kvarvarande mänskligheten i underjordiska tunnlar och grottor – bland annat i Moskvas tunnelbana (Metro). Ett gäng krigare – Spartan Rangers, där du tar dig an rollen som Artyom – strider mot förgiftad luft, muterade bestar och övernaturliga skräckvarelser samtidigt som man måste hålla maktbalansen med andra grupperingar människor som gör att världen står på branten av ett nytt inbördeskrig. Artyom är övertygad om att det finns liv utanför Moskvas sönderbombade och förgiftade stadsgräns och en lång resa påbörjas, som kommer att förändra alla iblandades liv storligen.

Metro Exodus är ett FPS-äventyr, som blandar inslag av action, smygande, problemlösning, crafting och survival i samma gryta. Och det fungerar för det mesta bra – men inte alltid. Ambitionen är det inget fel på; spelet är vackert rent estetiskt och designmässigt och även om bilduppdateringen är låst till 30 fps (även på Xbox One X) så är prestandan acceptabel överlag. Att se Rysslands öde slätter glida förbi från en tågvagn är smått hypnotiserande; man kan bli kvar och förundras länge. Vad som är värre med är balansen av ingredienser, parat med alla buggar. Vi körde spelet på Xbox One (X) och det var återkommande problem under veckan: figurer som leviterar i luften och inte ”går vidare” i historien, fiender som fastnar halvt i väggar och blir smått omöjliga att ha ihjäl, till regelrätta toklåsningar av hela spelet som då kräver total omstart. Nu sparar spelet relativt ofta, men det är ändå störigt att det släpps så opolerat. Dessutom lider det av valet från utvecklarnas sida att man inte kan hoppa över mellansekvenser, inte ens de man redan sett en gång förut. Mellansekvenser är egentligen fel ord, spelet tar dig aldrig ur förstapersonsperspektivet, men det är alltså scener (ofta med riklig exposition av storyn och handlingen genom NPC-dialog) där man bara är vittne och inte kan göra något (inte ens få figurerna att prata snabbare genom att trycka sig vidare). Att se det en gång är väl OK, men att tvingas sitta igenom det en gång till för att spelet låste sig precis innan nästa checkpoint är bara galet frustrerande och irriterande. Metro Exodus innehåller också duktigt långa laddningstider, uppemot tre minuter innan det drar igång, så vi hade inte pallat utan att installera det på en snabb SSD.

metro exodus

Hej sötnos!

Nu är buggar och återkommande patchar tyvärr en verklighet vi tvingats acceptera och vänja oss vid i vår värld av allt ambitiösare omfattning på spel och release-scheman, men det blir tyvärr också ett argument för att inte springa ut och köpa stora spel vid release, utan istället vänta ett par månader och låta andra genomlida de värsta problemen. Bortsett från buggarna så är Metro Exodus en engagerande, men lite ojämn spelupplevelse. Det pendlar mellan adrenalinpumpande stämning och knivskarpt berättande, till frustrerande tröghet och omständlig mekanik. När det är som bäst så sitter man på helspänn och nästan häpnar åt vissa vändningar i storyn. Samtidigt har spelet en slags ”realistisk” ton, vilket gör att FPS-delen med skjutande är långt ifrån Call of Duty eller Doom. Artyom är en vanlig, men ovanligt seglivad, rysk kille som rör sig och laddar om ett vapen ungefär som du och jag skulle göra det – relativt långsamt och noggrant. Detta, kombinerat med klen tillgång på ammunition och resurser, gör ibland fighterna onödigt utdragna. Ja, vi antar att krig inte är att man glider omkring som en vampyr på kokain och pepprar ned hundratals personer på ett oändligt magasin. Men att simulera ”verklighet” i ett spel som samtidigt innehåller vampyr-varulvar, drakar och en huvudperson som kan ta mer stryk än Hulken blir också lite onödigt anakronistiskt. Hade fiendernas AI varit vassare och spelet något mer slipat så hade det känts ännu mer medryckande, nu finns en liten seghet i tempot som gör att det känns simplare än vad det strävar efter att vara.

Ljudet förtjänar att omnämnas. Det är uppfriskande att höra brytningar, faktiskt, och dessutom äkta ryska och ukrainska sådana. Visst, skådespeleriet och manuset lär väl inte vinna några priser, men det ramar in historien väl och ger en känsla av närvaro och autenticitet. Det finns en politisk underton i Metro Exodus, som givetvis inte gått Ryssland förbi och man märker att Ukraina är ett land som har erfarenhet av såväl kommunist-socialister som nationalsocialister (nazister). Vårt alter-ego Artyom talar inte, vilket ger upphov till en del ofrivillig komik när NPC figurerna ska tolka honom genom svar som ”Va? Säger du att du stött på andra människor därute och de bor i byn nedanför berget?”. Det blir lite Dr Doolittle-känsla, som att de försöker tolka ett uttrycksfullt sällskapsdjur.

metro exodus

Metro Exodus öppnar upp världen något mot tidigare spel, som alla var väldigt linjära. Men något regelärt open-world är det inte, även om de enskilda delarna är som mini-versioner av dessa, komplett med delmål. Miljöerna skiftar snyggt mellan snö, sand och trädtoppar (!) och ett av spelets bästa inslag är att här finns en dygnscykel mellan dag och natt, som pågår uppsnabbat (á la Witcher). Du kan sova dig till natt/morgon och tackla utmaningarna annorlunda: ett fort är kanske lättare att smyga sig in i och inta på natten, men då riskerar du istället att stöta på de muterade horderna. Och så vice versa.  Balansen är återigen, för det mesta bra. Vi slipper Far Crys nedklottrade kartor med tusentals göromål men samtidigt kan spelet också kännas lite och litet, för uppstyrt och skriptat.

Likt Kingdom Hearts 3, som också lider av dålig optimering vid release (men inte direkt spelkraschande buggar) så gör sig även Metro Exodus långa utvecklingstid påmind också här, att det hela började på ett last-gen-format. Det hade varit intressant att uppleva spelet på en high-end PC med 60 fps och knivskarp grafik. På Xbox One X, som borde prestera bäst, så är spelet en hygglig, teknisk upplevelse om än lite ålderdomlig i mekaniken och tempot. Det finns något av en tröghet och släpighet i det hela, kanske för att skapa ”realism” och komma ifrån Master Chief/COD-supersoldat-känslan. Men det blir tidvis tröttande, särskilt när det kombineras med långa sektioner av prat som man inte kan påverka.

metro exodus recension

Med allt det sagt så är Metro Exodus ändå en för annorlunda, engagerande och spännande spelupplevelse för att inte rekommenderas, särskilt när du kommit igång och fått häng på alla dess menyer och inslag. Den postapokalyptiska storyn ramas in av tidvis bländade presentation och intressanta storylines och kan du bara leva med att det är lite stelt och opolerat på sina håll så är detta inget dåligt val alls för FPS-älskare som diggar Half-Life mer än Battlefield. Tråkigt bara att det är så buggigt.