Jag minns det nästan som igår. Sommaren 1992. Jag var 14 år och på språkresa i Bournemouth tillsammans med syrran och våra bästisar. Jag och Alex spenderade stor del av vår tid – och våra pengar, på spelhallen som låg vid stranden (japp, det fanns sådana på den tiden). Den arkadmaskin som nog svalde flest av våra hårt förvärvade mynt var Capcoms Street Fighter II. Sån enorm spelglädje det var att välja ut sin favoritfigur (min var Blanka) och spöa på arkadmotståndet, eller ännu heller – någon annan arkadspelare som hängde kring maskinen. Det var hårda och svettiga matcher, som man sällan kunde vinna på tur. Det är ett av mina starkaste spelminnen från det året (tillsammans med Monkey Island II: LeChuck’s Revenge, som jag längtat efter att få spela så länge på min dåvarande Amiga 500).

Street Fighter II (1992)

Efter den sommaren (och efter att ha spelat SF2 till Amiga då det slutligen konverterades till maskinen) så liksom gled jag ifrån Street Fighter-serien. Jag minns att det kom ett par versioner till av tvåan (Remix, Turbo osv) och ett antal inkarnationer av trean (bl a Alpha, som jag hörde gott om på Dreamcast) men jag tog mig inte riktigt tid att sätta mig in i dem. Andra fightingspel hade fångat mitt intresse, inte minst Tekken på Playstation och senare Dead or Alive på Dreamcast (och Xbox).

Det har gått 17 år (!) sen den där sommaren i Bournemouth och mitt första Street Fighter-minne. Och Capcom har bestämt sig att återta kronan som fighternas mästare med releasen av Street Fighter IV. Flera medier har höjt det till skyarna och redan utnämnt det till 2009 års bästa spel.

Street Fighter IV går en fin balansgång – man har lyckats fånga i princip alla de gamla moves:en, men samtidigt också hottat upp grafik och lagt till fler moves, figurer och platser. Några gamla combos satt faktiskt kvar i fingrarna och det var ljuvlig nostalgi, samtidigt som jag också snabbt insåg att om jag ska komma nånvart på någon högre nivå så måste jag verkligen träna. SFIV är, precis som sin föregångare, inte något spel man vinner på knapp-hamrande. Inlärningskurvan för de mest förödande kombinationerna kräver övning, men när du väl lagt tiden och tagit dig över tröskeln så blir spelet allt mer givande.

Nyheter i fyran är, förutom den otroligt vackra celshading-grafiken, också ett online-läge där andra spelare kan komma in från nätet och utmana dig. Det är oändligt mycket roligare att spela mot mänskligt motstånd än mot datorn (såklart) och allra roligast är om du drar ihop ett gäng polare som är någorlunda jämna i nivå och spelar på liv och kniv.

Street Fighter IVs stora ess är också något av dess akilleshäl – det är ett spel som ser ut som ett 2009-årsspel, men känns lite som ett nittiotalsspel. Puritaner lär väl mailbomba mig nu, men personligen tilltalas jag fortfarande mer av “friheten” som Tekken och DOA erbjuder, även om jag absolut kan uppskatta arkadkänslan och finessen i detta. Ett roligt, snyggt och givande fightingspel är det verkligen. Föga kunde vi ha anat 1992 att tv-spel en dag skulle se så här bra ut (så mycket bättre än arkad-versionerna vi spelade då).  (4/5)

Jag hade glädjen att under mitt juluppehåll vara en sväng nere i Vietnam. Hade hört mycket om detta sydostasiatiska resmål, som sägs kunna bli arvtagare till svenskens-favvodestination, Thailand.

Efter att ha landat i Saigon (numera Ho Chi Minh City, som någon i check-in-kön trodde var “en by utanför stan”) så bar det av med buss till Phan Thiet och den södra kustens pärla, Mui Ne. Stället är i princip en fiskeby med lång strand. Längs stranden/kusten går en väg som blir som samhällets egna “The Strip”, där hotell, restauranger och barer löser av varandra (á la Las Vegas). Just restauranger är det väldigt gott om, medan hotellen för tillfället går på full kapacitet pga underetablering. Men nya poppar upp som svampar efter regnet och det är inga små, ödmjuka gästhus vi talar om, utan ofta fyrstjärniga resorts för 500 gäster, som inte sällan tilltalar (och ägs av) ryssar. Räkna alltså med att den idag ganska ödsliga strandpromenaden i Mui Ne komme att krylla med turiser om något år eller två.

Låt mig ta död på ett par myter direkt: Vietnam är INTE 10 år efter Thailand, som en del hävdar. Frågan är om det egentligen är så mycket efter alls. Det ser ungefär ut som man förväntar sig att sydostasien ska se ut. Möjligtvis märks det på att det bitvis är lite mer slitet (inte minst transporterna, åkte bl a en jeep som kan ha varit från kriget – andra världskriget, alltså) men är man på något turistanpassat ställe eller storstad (som Saigon) så märker man praktiskt taget ingen skillnad. Nivån på engelskan är lika bra (läs: dålig) som den i genomsnittligt är i Thailand och priserna på lokala ställen är riktigt, riktigt trevliga. Eller vad sägs om varmrätter för 17 kr stycket? Eller lokal öl (BaBaBa, 333, export) för 5 kr burken? Handlar man utländska märken (ex alkohol) så sticker dock priserna blixtsnabbt iväg och egentligen är skillnaden marginell mot priset i Sverige (en 33cl flaska Corona kan kosta uppemot 40 kr, en flaska utländsk sprit på nattklubb kostar mellan 500-1000 kr).

Vietnamesisk mat har mycket influens från asien, främst Kina som dominerat landet i tusen år, men också av fransk matlagning, så räkna med en kulinarisk upplevelse som känns mer mångfacetterad än Thailand. Ett bra ställe för lokala specialiteter och färsk sea food i Mui Ne är Lam Tong och i Saigon är Quan An Ngon helt oslagbart i fråga om pris och tillgänglighet (gå runt och kika på mat som lagas, peka ut vad du vill ha och ät och drick dig proppmätt för under en hundring). Är du modig kan du dessutom smaka på i princip vad som helst – från grodlår, krokodil, sköldpadda och orm till ank-embryon och hund (!). Den populära läsken Bird’s Nest är ett avkok av svalbon, som är sötad. Vet du inte vad svalor bygger sina bon på kan jag tala om att det bl a är egna spyor. Läsken i sig är helt OK i smak… tills man stöter på klumparna, då utmanar jag dig att dricka vidare.

Servicen och vänligheten är överlag mycket hög i Vietnam. Visserligen finns det enstaka individer som försöker lura av turister pengar (de finns ju överallt), men de allra flesta vietnameser är glada och entusiastiska över att se oss (vill du göra någon extra glad så fota dig med dem – they love it!). Det är också lätt att skapa kontakt med människor, trots knagglig engelska så lär man snabbt känna personalen på hotellet och ibland kan det sluta som i vårt fall med att man blir medbjuden på bröllop (där vi dessutom sjöng och fick dricks efteråt – overkligt).

Vietnam har sen några år tillbaka börjat småputtra med turist-aktivitet. Populära resmål som Phu Quoc, Nha Trang och Mui Ne (Phan Thiet) börjar redan sjuda och bokstavligen hundratals nya hotell är på gång. Inom ett par år kan Vietnam mycket väl vara det nya resmålet alla åker till på vintern. Förvisso har landet funnits som charterresmål en längre tid (ca 10 år) men det är först nu det känns som man “kommit ikapp” på byggandet av hotell, restauranger och förströelseställen. Om tio år till kan det mycket väl vara svensk invasion. Den längre flygtiden (10 timmar ned, 13 timmar hem, segt) kompenseras mycket väl av de lägre priserna och att slippa Thailands överexploaterade turistorter. Vietnam håller fortfarande på att hitta formeln för att vara det ultimata resmålet för västerlänningar – ännu är det inte riktigt anpassat på samma vis som grannlandet i väst, men samtidigt är det mycket mindre blasé och faktiskt billigare. Som turist kan du klara dig bra på 2500 kr i veckan, utan att snåla. Och det faktum att man kan läsa (om än inte förstå) skyltar och namn gör det också mer familjärt på många sätt.

Oroa dig inte för att Vietnam än idag är en “socialistisk stat” som kräver visum (som du får vid ankomst, max 15 dagar). Landet är egentligen superkapitalistiskt (på gott och ont) och allt finns att köpa som du kan önska, även om det är lika dyrt som här (hur många Vietnameser handlar egentligen på de otaliga Apple Stores jag såg i Saigon?). Det är också en ganska avslappnad stämning, även om de finare diskoteken kryllar av säkerhetsvakter så ser man exempelvis sällan polis eller annan ordningsmakt som förbjuder det ena eller det andra. Samtidigt känns landet väldigt säkert och vi kändes oss aldrig rädda för att bli rånade.

Ett resmål jag gärna återvänder till när jag kan. Till dess har vi en nyöppnad, vietnamesisk restaurang i Stockholm på Åsögatan 90 (Nem Nem Quán), som jag gärna besöker när längtan pockar på. Sann, vietnamesisk kokkonst för lunchpriset 85 kr. Smaskens!

Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).

Veckans HISS

Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.

Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!

Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.

Veckans DISS

SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)

Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).

När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?

Återigen lite försenat denna vecka, men håll till godo:

Veckans HISS

Ryan Air – Trots att “lågprisflyget” Ryan Air numera lätt ligger åtminstone i mellan(om inte normal)pris-segmentet, på avgångar i vettig tid (alltså inte såna som kommer fram mitt i natten en torsdag), så är jag imponerad av hur väl de håller tiderna. De går avgår i princip på sekunden och kommer fram ungefär likadant. I helgen var jag i London och på väg dit tjänade vi in en kvart, på vägen hem var vi en kvart sena i take off och bara tio minuter sena vid landning i Skavsta. Bra jobbat, Ryan Air! Även om de som sagt inte är särskilt billiga (med massvis av dolda avgifter, eller särskilt bekväma för den delen) så sätter man stort värde i sån självklarhet som passade tider om man har erfarenhet av andra lågprisbolag.

Veckans DISS

Jag gillar Hornstull-området (“knivsöder”) i Stockholm, men tyvärr är det ytterliggare en aktör som får klä skott där denna vecka, nämligen Cykelringen Hornstull på Hornsgatan. Efter en trafikolycka lämnade jag in min cykel där för reparation och de tog nästan 3 000 kr för att byta hjul, sadel och ställa in växlarna (vilket de gjorde på ungefär två timmar, totalt). Döm om min förvåning när de lämnat kvar en trasig ringklocka, som jag trodde vi var överens om att den också självklart skulle bytas. Jag bad dem fixa det i butiken och de skruvade på den glatt. Sen bad de mig om 25 kr till… Nu är ju 25 kr i sig inte något att direkt bråka om i fråga om reda pengar, men det är smått absurt att kräva det av en kund när man just fått ett tvåtimmars-jobb av den kunden som är värt många, många tusenlappar (särskilt många cyklar säljs nog inte heller så här i vintertid). Klockan och jobbet hade kostat Cykelringen “gratis” att fixa till och köpt dem good will, men bad-willen som inställningen gav (trots att jag dessutom påpekade det) kostar dem istället en kund och dålig reklam på nätet. Hoppas de tycker 25 kr var värt det…

Det har varit en ganska busy vecka på fronten, så istället för att skriva om en sak och hoppa allt annat pga realistiska tidsramar, så skriver jag lite kort och höjd- och lågpunkterna:

SPEL

Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?

För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5

FILM

Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5

Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5

Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.

Norwegian - billigt och du kommer dit du ska... kanske

Norska lågprisflyget Norwegian ställde nyligen till med nytt jippo i Stockholm; potentiella kunder kunde tävla om gratis resor genom att stå med händerna mot en vägg så länge som möjligt. Någon stackare vann med 47 timmars insats (med paus för mat, dricka och toa). Ett års gratis resor med bolaget. Wooow. Förmodligen var utmaningen specialutformad för att kolla att vinnaren faktiskt klarar av lång, meninglös väntan – för du får en hel del av den varan med Norwegian. På en resa till Danmark i somras var vi två timmar försenade ned – och två timmar försenade tillbaka. En resa på drygt en timme i båda riktningarna hade alltså just förvandlats till en resa på sex. 75 kr i värdecheck (endast ned, för upp tog de in oss i planet och höll oss där sista halvtimmen), sur personal och obefintliga förklaringar och ursäkter senare så känner man sig lite… tja, frustrerad.

Men det är klart, Norwegian är ju ett lågprisbolag, som den vänliga damen på “kundvård” lät mig få veta efter sex veckors behandlingstid av mitt ärende. De ersätter faktiskt förseningar genom EU direktiv-bestämda värdecheckar (vet du vad man får för 75 kr på en flygplats?) och inte förrän efter fem (5!) timmars försening kollar de på alternativa resesätt för kunderna. Man kan ju alltid välja att själv lösa ny biljett på annat bolag om man inte kan bli försenad. Otroligt snällt, här trodde jag i all min naivitet att i resans pris ingick att man kommer fram ungefär den tid som står på biljetten.

Det engelska talesättet “You get what you pay for” har aldrig känts så angeläget.