Hem LjudHörlurar Test: Sennheiser HD-600 (open back)
Sennheiser HD-600 recension Guld

Test: Sennheiser HD-600 (open back)

av senses.se

Sennheiser har en lång serie av öppna hörlurar, något som inleddes 1968 med modellen HD-414 – ett par legendariska hörlurar, som genom sina över tio miljoner sålda exemplar gör dem till de mest sålda hörlurarna överhuvudtaget. Utvecklingen har sedan dess givit oss flera klassiker såsom HD-650 och HD-600, som vi ska titta närmare på här.

HD-600 välkomnades till världen redan 1997, men är fortfarande en aktuell hörlur för audiofiler och musikproducenter. Ett ansiktslyft gjordes 2019, men i övrigt ska HD-600 vara samma hörlur. Vi ville testa denna påstådda ”magi” och se hur HD-600 står sig mot ”nykomlingar” i samma klass. Vad är det som sticker ut? Vad är det som fortfarande drar till sig intresset, 25 år efter release? Något finns sannolikt där, och det vill vi ta reda på.

Sennheiser HD-600 hörlurar
Foto: senses.se

Övergripande Sennheiser HD-600

I boxen är det mer sparskrapat än vanligt. Allt du får är hörlurarna. Inget mer. Ingen bärpåse eller alternativ sladd, vilket vi anser är i enklaste laget. Avsaknaden gör första intrycket lite förvirrat. Att kunna byta till en kortare sladd eller transportera hörlurarna skyddat borde vara standard idag och hade lätt kunnat uppdateras i samband med design-ändringen 2019.

Den sladd som finns med har 3,5 mm kontakt som med adapter blir till en 6,3 mm, vilket är synd. Med HD-650 får du det omvända, alltså direkt 6,3 och adapter till 3,5 mm vilket är att föredra om du företrädesvis använder en DAC eller externt ljudkort. HD-600 hamnar med sin impedans på 300 ohm lite mitt i. Känsligheten ligger på 102 dB vilket gör att din mobil får kämpa medan din padda kanske får det lite lättare.

Sennheiser HD-600 öronmuffar
Foto: senses.se

Komfort

Komforten är hög; HD-600 sitter stadigt och tryggt på huvudet. Hörlurspuffarna är exemplariska och lagom stora för att undvika någon större temperaturhöjning. Passformen är något trång, men mjukar bygeln upp sig bara en gnutta finns det inte längre något att anmärka på. Hörlurarna väger 253 gram utan kabel vilket gör att de knappt märks på huvudet. HD-600 är utomordentliga bekväma och bjuder oblygt in till många, långa lyssnings-sessioner.

Sennheiser HD-600Ljudbilden

Ett av signumen för HD-600 är dess fokus på tydliga och mjuka mellanregister, till skillnad från många tillverkares överentusiasm för bas och diskant. Och visst är mellanregistret något utöver det vanliga. Men det finns mer till historien, så låt oss ta det hela lite strukturerat:

Sennheiser HD-600 kåpor
Foto: senses.se

Höga frekvenser (High-range)

HD-600 sträcker sig upp till 40,5 Khz. Alla diskanter hörs tydligt och detaljrikedomen är påtaglig, utan att bli obehagligt stickig för öronen. Agnes Obels – Familiär är fylld av artikuleringar och intima detaljer. Det blir i denna låt speciellt tydligt att balansen mellan de absolut högsta frekvenserna och ”the high-lows” är perfekt. Till och med ett ”s” får sin bredd, men behåller samtidigt sin skärpa. I introt till Alan Jacksons – Drive hörs anslagen på den akustiska gitarren med en sådan bestämdhet och tydlighet att det i sig blir en njutning. Men inte överdrivet. Bara precist.

Mellanfrekvenser (Mid-range)

Som det redan antytts är mellanregistret något speciellt. Det akustiska intrycket blir bitvis så pass överväldigande att hjärnan plötsligt kräver paus i annan pågående verksamhet. Fokuset leds helt över till musiken. Detta kombineras med en mjukhet och bredd, som gör att du bara vill fortsätta lyssna. Men inte heller här blir det överdrivet, utan mellanregistret smälter samman högt och lågt, inte på bekostnad av de andra frekvenserna. Det blir snarare en mjuk filt som får allt att smälta samman. Faktiskt blir det lite svårt att beskriva känslan. Det känns bara naturligt och smekande.

Låga frekvenser (Low-range)

HD-600 sträcker sig inte lägre än 12 Hz, vilket på pappret inte känns så imponerande jämfört med många andra hörlurar, där det inte är ovanligt att omfånget ligger på 4 eller 5 Hz. Men gör det någon hörbar skillnad? Nej, knappast. För att utmana HD-600 på riktigt drar vi igång William Orbits – Raphael. Basen är så pass lågfrekvent att den i vissa lurar nästan inte hörs alls, om du inte har duktigt med volym på. Men HD-600 levererar. För att testa kraft och punsch, växlar vi till Michael McCanns – Watchtower. Och visst, allt hörs men vi saknar en gnutta explosivitet. Trycket är inte tillräckligt för att din hjärna ska simulera trycket över magen som på en konsert, men nästan. Det är inte släpigt. När du spelar upp Alok & Alan Walkers – Headlights får du en pigg och tydlig bas, utan att sakna något.

Den samlade ljudbilden

Genom att analysera varje frekvensområde får du mer eller mindre tydliga axhugg av den totala ljudbilden. Det måste understrykas att det är i den totala ljudbilden som något händer med HD-600. Inget frekvensområde på egen hand sticker egentligen ut, men när du tar in helheten blir det helt och hållet perfekt. Hörlurarna favoriserar ingen genre, utan trivs i alla musikaliska rum. Man sugs in i musiken och vill utforska hur alla små detaljer dansar med varandra, hur vi känslomässigt följer med. Det är färgsprakande och inbjudande. Detaljrikt och brett.

Sannerligen är det något speciellt med Sennheisers HD-600.

Sennheiser HD-600 huvudband
Foto: senses.se

Sennheiser HD-600 Kontentan

Det är svårt att hamna fel med Sennheisers HD-600. Vare sig du är ute efter en referenslur eller en hörlur att avnjuta dina pärlor med, så träffar du rätt. Det finns en karaktär och charm i ljudbilden som gör HD-600 speciella. Negativa aspekterna är få: snålt med tillbehör, något trång passform och viss avsaknad av kraft och tryck. Men HD-600 är ingen extrem hörlur, den är bitvis till och med lite blygsam. Den har dock samlat nästan allt i en kraftfull symbios som gör den speciell och heltäckande. Så hatten av till denna 25-åring, som alltjämt förtjänar att göra sig uppmärksammad!

Sennheiser skickade testprodukt för denna recension. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

  • Spellista musik vid test:
    • Thomas Bergersen – Empire of Angels
    • Solar Fields – Sombrero
    • Agnes Obel – Familiär
    • Alan Jackson – Drive
    • Von Dinkelmeyer – Countach 1988
    • John Powell – Once There Were Dragons
    • Dawn Upshaw – Lorsque Vous N’Aurez Rien A Faire (ur Cherubin)
    • Christian Sandquist, Nina Fylkegård – Wanderers
    • Hans Zimmer – Buyer Beware
    • AIR – La femme d´argent
    • William Orbit – Raphael
    • Alok & Alan Walkers – Headlights

Missa inte detta

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.