Ännu en gammal Playstation-klassiker återuppstår från de döda. Har MediEvil någon given plats 21 år senare på PS4?

Jag spelade inte jättemycket MediEvil när det begav sig på Playstation 1998. Visst fanns det en slags nördig charm i benranglet Sir Daniel Fortesques galna äventyr och den torra, brittiska tonen i humorn – men trots två uppföljare så fastnade jag aldrig riktigt för spelet. Även om det tillhör en av mina absoluta favorit-genrer – plattforms-action-äventyr – som gjorts till perfektion av spel som Ratchet & Clank (som, till skillnad från detta fått en remaster som snudd på remake-nivå).

MediEvil PS4 remaster
Presentationen är mäkta förbättrad, se jämförelse nedan.
Originalet på Playstation.

När Fortesque nu återuppstår från de döda (ursäkta ordvitsen), ganska exakt 21 år efter premiären på Sonys första konsol, gör han det i bländande 4K och med 60 fps (på PS4 Pro), samtidigt som utvecklarna Other Ocean Emeryville passat på att spela in ny dialog och fixat till en del spelmekaniska inslag som var rätt usla förr. Men bara en del, tyvärr. MediEvil bibehåller sin rustika charm, men också de småfrustrerande, oslipade kanterna.

Äventyret utspelar sig i tredjepersons-vy och du måste slå, hoppa och tidvis tänka dig fram. Det hela är inget under av speldesign eller djup, utan relativt rak och enkel underhållning där man ofta drar på mungiporna åt alla fåniga ordvitsar. Svårighetsgraden är ganska lagom, man kan nöta banor och fylla upp all sin energi genom att spela om förstanivån (Dan’s Crypt) så ofta man vill. MediEvil på PS4 har också ett gäng sköna troféer att låsa upp.

MediEvil boss 2019

Presentationen är, som väntat, otroligt förbättrad: ljudet har jag redan nämnt, men även grafiken är nästan som från ett helt annat spel. Ibland tänkte jag att det påminner om en spelbar version av The Nightmare Before Christmas i estetiken. 4K-upplösningen (PS4 Pro) är knivskarp, miljöerna mycket snyggare och mer färgglatt levande. Antagonisterna är denna gång mer skrämmande och moderna. Fast det är ju också förväntat 21 år och tre konsolgenerationer senare. 60 fps klaras för det mesta, men spelet tappar rejält med frames under mer påfrestande banor med många rörliga objekt, till exempel Scarecrow Fields.

Förbättringar som står ut är det smarta – och fullkomligt logiska – beslutet att snabbt kunna byta mellan två huvudvapen med hjälp av ett knapptryck (en mardröm förr, då man var tvungen att gå in i menyn stup i kvarten under vissa bossfighter) samt rent spel-tekniska saker som att specialbanan med Myrdrottningen nu både är vettigt ljussatt och har en bättre slutbosstrid. Problemet är – som så oftast med remasters hellre än remakes – att man för att behålla originalets …*hrm* “unika charm”, även sparat fettklumpar. Kameran och stridandet känns inte riktigt så tighta och tillfredsställande som man kunde önska av ett spel i denna underbara genre. Plattformshoppandet är egentligen inte svårt men blir onödigt bökigt och striderna får ibland något ryckigt och slumpartat över sig. Det svårt att känna att man har exakt kontroll på slag och framförallt blockeringar med skölden.

MediEvil giant mushrooms
Just plattformshoppandet och striderna är inte riktigt så tighta som man skulle kunna önska.

Men men, trots skavanker lär MediEvil vara ett kärt återseende för fans av originalet och den lägre prislappen känns därför rimlig. Det känns troligt att vi får se tvåan och MediEvil: Resurrection också framöver till PS4. För fans av genren (såsom jag själv) så är det värt det trots skavanker, även om du inte spelat det (eller varför inte ladda ned demot?). Alla andra kan gott vänta in det på PS Plus eller PS Now.