David Cage fortsätter att ge oss indragande, fascinerande och tänkvärda interaktiva historier med Detroit: Become Human.

Franske spelskaparen David Cage gjorde sig ett namn med Fahrenheit (eller Indigo Prophecy, som det hette i vissa territorier) och slöt sen ett exklusivt avtal med Sony där de kommande spelen Heavy Rain (kanske hans bästa!) och Beyond: Two Souls (gratis denna månad på PS Plus!) drev det cineastiska berättandet steg för steg närmare Hollywood (inte minst tack vare kända skådisar). Med Detroit: Become Human tar han steget till next-gen – hans ”nya spel” har surrats om ända sedan PS4:an introducerades 2013 och kommer nu äntligen och ironiskt nog, i PS4:ans officiella ”slutfas”. Det är vackert, det är medryckande, berörande och djupt. Men ingen revolution egentligen, utan bara mer av det vi kommit att förvänta oss av de interaktiva filmberättelsernas okrönte mästare.

detroit become human recension

Detroit: Become Human utspelar sig ganska exakt 20 år fram i tiden. 2038 är Detroit den officiella ”Android-staden” och androider (robotar som ser ut som människor) finns i varje skrå och i princip varje hem; som leksaker, hemhjälp eller olika typer av sällskap. USA satsar stort på utbyggnad av dessa robotar: försvaret ska bestå av tiotusentals bioniska soldater och därför byggs större och större tillverkningsfabriker. Men med ökad tillgång och förbättrad A.I. (artificiell intelligens) så kommer också de oundvikliga problemen: vad händer när robotarna inser att behandlas som prylar och vägrar behandlas som ägodelar av sina mänskliga ägare? Och varför har en stor andel androider börjat bete sig våldsamt och avvikande de senaste nio månaderna?

Temat i Detroit: Become Human är långt ifrån unikt. Vi har brottats med ångesten över dagen då vår teknik blir lika (eller mer) intelligent som vi under många, många decennier. Replikanterna i Blade Runner (1982 och 2017), Spielberg och Kubricks A.I. (2001), Ex Machina (2014), Terminator I & II (84 och 92) och så vidare och så vidare. Men till skillnad från det glada 80-talet, då detta verkligen var lika science-fiction som teleportering, så är det något som nu faktiskt närmar sig – och 20 år fram i tiden är nog en hyfsat kvalificerad gissning, även om tekniska framsteg tenderar att ta mycket längre tid än man tror (Terminator 2: Judgement Day trodde ju att 1997 skulle vara året då den ultimata AI:n, Skynet, skulle förklara krig mot mänskligheten…). Spel har också rört vid problematiken med människor vs förbättrade människor / androider (Deus Ex till exempel). Vad Cage gör i Detroit: Become Human är därför inte så mycket banbrytande som det är fördjupning på känslonivå, på ett vis vi inte riktigt sett tidigare.

detroit become human recension

Kara

I spelet följer man tre parallella historier, alla med en android i huvudrollen. Connor är en spjutsspetsmodell som ska höjda polisen lösa brott där androider är inblandade. Kara (som ni kanske minns från PS3-demot?) är hushållerskan som lever under ständigt hot från den våldsamme och drogmissbrukande, ensamstående pappan, som ofta tar ut sin frustration på sin lilla dotter. Och så har vi Markus, androiden som hjälper sin ägare – en känd konstnär – klara av vardagen som rullstolsburen men har en roll att spela som är mycket större än så. Det sägs att manuset till Detroit: Become Human tog tre år att skriva och är cirka 3 000 sidor långt. Här finns ett i princip oändligt träd med grenar av möjligheter och riktningar som spelet kan ta, baserat på dina val. Dör en (eller flera) av nyckelkaraktärerna så kan spelet ändå gå vidare och du inser snabbt hur duktigt många omspel som denna historia tål (som även kan spelas i ”casual” mode, där ingen avgörande figur kan dö). Spelet har också möjlighet att man går tillbaka till vägskäl och provar en annan approach – något vi inte rekommenderar under första genomspelningen, då du ska uppleva historien som den utvecklas. David Cage skrev ca 6 000 lappar med avstickare som historien kunde ta och kallade processen för en ”rubiks kub i spelform”.

Produktionsvärdet är som vanligt helt lysande. Cage har castat skådisar i flera år och fått fram riktigt bra kandidater, som sen lästs in med den senaste motion-capture-tekniken. Den mest kända torde vara Lance Henriksen (Alien, Millennium) men majoriteten är, för den breda massan, okända, oskrivna blad, vilket är mycket bra för inlevelsen. Musiken är suverän (en kompositör till varje historia) och lägger soundtracket till berättelsen, som greppar tag i en från första bildrutan och sen håller en fast, som en Dan Brown i sitt esse. Grafiken imponerar, särskilt på PS4 Pro där man får 4K och resurserna används verkligen till sitt yttersta. Det är fortfarande lite uncanny-valley över det hela, men animationer, detaljer och ansiktsuttryck har aldrig varit så realistiska som de är nu (och tänk bara på hur bra de kommer att se ut i Cages nästa spel, på PS5). Det går inte att säga annat än att David Cage återigen får full pott i fråga om grafik, ljud och tekniskt genomförande.

detroit become human recension

Kontrollerna känns naturliga och intuitiva. Du styr figurerna ur ett trejdepersonsperspektiv och med R2-triggern stannar du tiden och scannar av omgivningen. Hittar du intressepunkter kan du undersöka och analysera dessa närmare, en förutsättning för att låsa upp nya möjligheter och – ofta – de bästa utgångarna och dialogalternativen. Det är ofta tidspress när du ska välja svar och väg och manuset är galet skickligt på att ständigt skapa känslan av ”men OM jag hade gjort så…”. Karaktärer kan dö (och gör det ofta) och vissa påverkar hela spelets utveckling, påtagligt. Det skapar en nerv, en närvaro och gör insatserna skyhöga. Men allt vore bara ploj och QTE-inslag (quick-time event) om det inte förankrades i djup, emotionell grund. Cage är en mästare på att manipulera känslor – det händer massor, hela tiden, men här väcks också stora, filosofiska frågor om vem som är mänsklig, vad mänsklighet och medvetande är och om vi eller androider egentligen är de sköraste skapelserna.

Detroit: Become Human revolutionerar som sagt varken frågeställning kring A.I. eller spelgenren, som David Cage i princip varit fanbärare för de senaste två decennierna, utan ger oss bara mer av mannens talang för att berätta en spelbar, filmisk historia. För berätta en historia, det kan David Cage verkligen (även om vissa teman och grepp återkommer, gång på gång). Man kan kanske ifrågasätta hur ”spelbart” Detroit: Become Human är i klassisk mening – visst kan man påverka utgången i allra högsta grad, men det går inte att komma ifrån att det är storyn och din emotionella investering i karaktärerna som är spelets sanna kärna och värde. Du som letar action, knapp-kombinationer och avancerade uppgraderingssystem parat med öppna världar har inget alls att hämta här. Men du som söker en interaktiv historia, som lär stanna hos dig långt efter att sluttexterna rullat kan knappast finna ett bättre spel. David Cage är en mästerlig manusförfattare och historieberättare och vi hoppas se många flera spel ifrån honom framöver (även om det verkar begränsa sig till ett spel per konsolgeneration). Chris Roberts, som skapade cineastiskt guld i Wing Commander-spelen lockades av Hollywood-glansen där han mest förmådde mediokra alster på vita duken. Interaktiv spelfilm och spelfilm är inte samma sak och vi hoppas David Cage håller fast vid sin talang och sin publik och inte faller för frestelsen att bli konventionell filmskapare istället.