Ett nytt Zelda-äventyr till Nintendo 3DS? Nja, snarare ett charmigt, men inte helt genomtänkt, multiplayer-pusselspel i Zelda-förklädnad.

zelda-triforce-heroes

Det blir alltid smärre svallvågor i spelvärlden när något nytt spel med orden ”The Legend of Zelda” i titeln utannonseras. Link och fantasiriket Hyrule har varit en stadig Nintendo-favorit sen 80-talets gyllene NES-kassetter och trots varianter på att rädda prinsessan (som ofta visar sig vara Zelda) så finns ett ständigt sug att återkomma till den gröna dalen och dess rika universum. Genom åren har flera klassiker dykt upp i Zelda-franchisen, från toppoängare som The Wind Waker till riktigt fina remaken av Majora’s Mask. Istället för det efterlängtade, nya, äventyret med öppen värld, som sagts vara på gång till Wii U nu under flera E3-presentationer, men realistiskt aldrig lär komma till formatet utan sparas till kommande NX, så får vi istället ett litet 3DS-spel med namnet The Legend of Zelda: Tri Force Heroes. 3DS, särskilt nya modellen, är en kompetent bärbar maskin och klarar uppenbarligen av kvalitetsäventyr, så detta skulle kunna vara en 3D-remake av Ocarina of Time. Men istället får vi ett gulligt, men inte särskilt Zelda-aktigt, pusselspel som är tänkt att spelas av tre personer. Vilket är bara ett av raden ogenomtänkta val.

zelda-3ds-triforce-heroes

I korthet går Tri Force Heroes ut på att tre Heroes of Time (Links), av olika färg, ska lösa banor med hinder och fiender, genom att samarbeta. Man kan lyfta upp en, eller två Links, kasta (en eller två) och skjuta pilbåge och slå med svärd i olika höjd, beroende på hur hög den mänskliga pyramiden är. På så vis är Tri Force Heroes konceptmässigt likt klassiska spel som Trolls och Lost Vikings, där man var tvungen att använda tre figurer med olika egenskaper för att klara varje bana. I Tri Force Heroes är de tre Linkarna helt identiska, enda skillnaden (förutom färgen på dräkten) är att man kan plocka upp olika sekundära vapen till dom, såsom att den ena kan ha bomber och de andra pilbåge, till exempel. När man spelar ensam så styr man alla Linkar om vart annat, genom att man har en aktiv figur och kan växla mellan de andra via pekskärmen (de inaktiva Linkarna förvandlas till livlösa dockor, som inte kan ta skada, i väntan på sin tur).

Som pusselspel i solo-läge så är Tri Force Heroes småkul och lite charmigt faktiskt. Zelda-inramningen skadar ju givetvis inte och det är roligt att återse gamla, kända fiender och plocka rupees, som man kan köpa bättre dräkter för. Bossarna är överlag fantasirika och ibland får man verkligen tänka till och vara flink i fingrarna. Det är inte på något sätt ett episkt Zelda-äventyr, men det funkar som underhållning i lagom doser.

zelda-triforce-heroes-boss

Grafiken gör det den ska, utan att vara spektakulär på något sätt. 3D-effekten gör i princip ingen skillnad alls här och ljudet är de klassiska Zelda-plingen och melodislingorna när man öppnar en kista och hittar en skatt till en välbekant fanfar. Spelet laddar snabbt och som vanligt är Nintendos spel grymt genomarbetade och behöver sällan uppdateringar och patchar för buggar. Däremot är det lite snålt med sparplatser och det borde finnas en funktion att spara efter varje bana, tycker vi. Men, totalt sett tekniskt och presentationsmässigt är detta helt OK alltså.

Multiplayerdelen är dock problematisk – inte så mycket tekniskt, som i genomförandet. Tri Force Heroes fungerar absolut bäst i lokal multiplayer, där du kan spela med två andra 3DS-användare (vare sig de har spelet eller inte) och då kan samtala er fram till lösningen, som ibland kräver en del trial-and-error. Detta blir en direkt mardröm online. Inte så att det inte funkar tekniskt, det funkar alldeles utmärkt att koppla ihop sig med andra spelare och tjäna friend points. Nej, katastrofen är att man inte har någon chat-gränssitt eller – i värsta fall – något sätt att kunna skriva ett meddelande till medspelare. Istället får man ett antal ikoner med utrop såsom, ”over here!”, ”item”, ”nooo!” osv och det hjäper föga när man försöker markera lösningen för sina icke-närvarande medspelare, som ibland verkar ha lite otur med tänkandet där hemma på kammaren. Resultatet är som ni förstår tidvis bedrövligt, med tre spelare som ibland bara drar runt som yra höns och trots att man kanske själv ser lösningen – som ofta består av att man ska stå på varandras axlar och dela upp sig i precis rätt stund, så försök förklara det för någon som inte alls fattar och springer runt och gör sin grej, oavsett hur mycket man ropar ”nooo!”, ”tumme upp”, ”vifta med cheerleader-puffar, osv. Då funkar spelet mycket bättre att spela själv.

zelda-triforce-heroes-team

Och med det faller ju lite av hela poängen med denna multiplayer-puzzler. Att man tänkt just tre spelare, istället för två, är också ett problem, för ofta har man ju en vän på besök som kan ta med sin 3DS. Hur ofta har man två vänner på plats som har varsin konsol att ta med och kan spela tillsammans, samma tid? Då blir man oftast kvar med alternativet att spela själv, vilket ändå fungerar bäst och är kul ett par banor åt gången att få gnugga geniknölarna. Behöver man hjälp kan man skippa banor med hjälp av den magiska älvan, i utbyte mot minskad bonus (lite fusk!), men detta är alltså inget rafflande äventyr man sitter fast i timme efter timme – oavsett hur många Zelda-referenser som bjuds på i varje bana.