Nintendos mutiplayer-shooter är lika charmig som den är färgglad, men bristen på innehåll och val av styrning håller den tillbaka från absoluta toppnivån.

Splatoon

Det var ganska exakt ett år sen idag E3 gick av stapeln i LA och alla var super-peppade på Nintendos nya… eh, ”Nintendo-shooter”, Splatoon (kul ordlek med ”Splat” och ”Platoon”). Ett tredjepersons actionspel, där ungar i roliga utstyrslar sprutar ned varandra, fiender och ballonger i färg á la en paintball-turnering på steroider. Nu är spelet här till Wii U och vi på redaktionen har jublat såväl som svurit en och annan gång.

Upplägget i Splatoon är lika enkelt som det är genialt – du väljer om du vill spela en tjej eller kille, hudfärgston på denna, och sen drar du iväg med ditt färgarvapen och får lära dig grunderna. Du styr din figur på skärmen i tredjepersonvy (dvs du ser den hela tiden, till skillnad från ett FPS till exempel) och siktar med hjälp av Gamepaden, som du rör korshåret med på skärmen. L-spaken låter dig rotera och titta kring din egen axel och du kan, förutom att skjuta, förvandla dig till en bläckfisk och suga upp mer färg när din egen tagit slut, samt smyga upp på fiender och andra spelare obemärkt.

splatoon-track

Vid första anblick verkar Splatoon väldigt simpelt, nästan lite omärkvärdigt. Men så fort man börjar spela det och känner flytet och börjar se detaljerna i det så kommer den där känslan – och med risk för att låta fånig nu, men bättre ord finns inte – av Nintendo. Allt den japanska speljätten släpper är så himla genomarbetat, så polerat och optimerat att man aldrig förundras, men samtidigt undrar hur Nintendo kan få ut så här färdiga spel och många andra inte kan? Frame-raten är silkeslen, nu är förvisso grafiken inte världens mest avancerade, men ändå glänser den med sina sköna skuggor och en livlighet i blänket av färgen och platsdetaljerna som gör att det hela verkligen får en tilltalande estetik, trots avsaknad av jätteavancerade objekt, fiender och mega-banor. Ljudet är en blandad påse, effekterna är perfekta och man kan riktigt känna hur färgen stänker mot ballonger och fiender (den sköna animationen bidrar till att göra detta äkta). Men musiken är fullkomligt horribel, lyckligtvis är den nedtonat större delen av spelet.

Så kommer vi till kontrollerna då. Wii U har ju en helt egen grej med sin GamePad, som fungerar både som klassisk kontroller med knappar och spakar, pekskärm och rörelsekänsligt styrdon. I ärlighetens namn har den kombinationen nog aldrig varit 100% lyckad i spel. Vi älskar hur spel som Dark Siders II fick en bonus-karta som man slipper pausa och ta fram hela tiden (vilket man fick på de andra formaten), men vi känner nog ärligt talat ingen, som verkligen spelar för att vinna, som använder rörelsekontroller i Mario Kart 8 istället för spakar och knappar. Det blir helt enkelt inte helt stabilt och pålitligt när du har en avläsning som är beroende dels av ljus såväl som hur du installerat din mottagare vid/på TV:n. Man får ständigt nollställa siktet då avläsningen ändras peu en peu och i stridens hetta är detta det sista man vill att hålla på att fippla med, när man jagar den där sista poängen i en multiplayermatch. I 1-mot-1 läge i soffan kan den andra spelaren spela med Wii U Controller Pro – varför detta alternativ inte ges i enspelarläget förstår vi inte? Sure, man missar lite kartinfo i GamePad:ens pekskärmsdel, men den ökade precisionen kunde ibland vara värt det. Nu ska sägas att kontrollerna ändå funkar bra, precis som i Mario Kart 8 och ju mer du spelar desto bättre kommer du att bli på dem. Men det hade varit nice att få välja själv (några kreativa själar på nätet har löst ”problemet genom att tejpa fast en Wii U motion controller till sin Pro :))

splatoon-roller

Det finns ett enspelarläge och en slags story, där du kan samla valuta att köpa bättre vapen och kläder/utrustning för, men spelets stora dragplåster är multiplayerläget. Här är det 4-mot-4 matcher som gäller och man har fnulat ut ett riktigt fyndigt uppgraderingssystem, i form av ett level-system där modigt och pro-aktivt spelande belönas och dåligt eller fegt, passivt ”campande” bestraffas (ja, du kan till och med nedgraderas i level). Detta gör flerspelarläget intensivt och tvingar alla att köra på och göra sitt bästa, vilket är underbart för upplevelsen. Tyvärr har multiplayerläget varit skakigt för oss här på redaktionen (även i slutversionen av spelet) och till och från har vi haft problem att koppla upp oss. En annan smolk i bägaren är att banorna är lite för enformiga i detta läge och vi hoppas på nya banor i form av DLC lite längre fram (vi har ju redan fått ett coolt vapen som gratis DLC sen spelet släpptes).

splatoon-cu

Splatoon är ett charmigt och fartfyllt spel som passar hela familjen. Det är föredömligt billigt att köpa på eShop (369:-) och även som hard copy ligger det väldigt mycket mer attraktivt i pris än genomsnittliga fullprisspel. Sånt spelar roll i vår bedömning. TV-spel är dyra och det är rimligt att ett spel som kostar nästan hälften mot ett annat spel i season pass-utgåva inte innehåller lika mycket som det dyrare spelet. Om sommaren blir som den verkar ha börjat så tror vi många leenden ändå kan spricka fram när man dränker varandra i massa färg. För, att få skjuta en massa färg och bada i en fullkomligt galen värld av bläck, ballonger, bonusar och samlingsprylar gör att vi får fram de bästa barnkänslorna igen. Och det är verkligen ingen dålig känsla!