Spelen om The Legend of Zelda tillhör gaming-världens allra mest älskade och populära serier. Ända sedan Shigeru Miyamatos första spel förtrollade oss på NES 8-bit på 80-talet, så har Nintendo sedan dess skapat oförglömliga uppföljare såsom A Link to The Past och The Wind Waker. Nu forsätter man att pusha konceptet under nya designern Eiji Aounuma. I Hyrule Warriors kombinerar man, det i Asien omåttligt populära Dynasty Warriors-konceptet av att röja undan tusentals fiender, med Zelda-mytologin och dess karaktärer.

hyrule warriors link

För dig som aldrig spelat ett Dynasty Warriors-spel förut så är konceptet i princip såhär: Du tar kontroll över en hjälte och spelar sen på lagom stora, öppna kartor, där enorma strider löser av varandra. Spelet ser du ur tredjepersonsperspektiv och du kan fritt vrida kameran, samtidigt som varje hjälte har sin egna special-attack och röjandet av fotsoldater blandas upp med större boss-fighter, som ofta kräver en viss strategi att besegra. Att sätta in Zelda i detta koncept är faktiskt överraskande lyckat, även om det inte är helt utan skavanker.

Storyn är den som vi alltid får, höll jag på att säga: Prinsessan Zelda njuter av sin skönhet och den lugna tillvaron, tills hennes rike en dag attackeras av en ond kraft och hon försvinner. Men en hjälte utan namn – som alltid ser likadan ut, är grönklädd och heter Link – dyker upp och ska ställa allt till rätta. Man spelar inte Zelda för storyn, utan för de underbara inslagen man kommit att älska genom åren – svärdfighterna, bomberna, grottorna och bossfighterna.

hyrule warriors fi

Detta nya Zelda fokuserar mycket på arkad-action. Du slår dig fram genom bokstavligen travar av fiender; att i slutet av varje bana ha plöjt ned 1000+ fiender är inte ovanligt. Spelmekaniken är således ganska enkel. Du har ett snabbt-, ett starkt- och ett special-anfall som laddar upp sig med tiden. Magi och ovanliga vapen finns också till ditt förfogande, som till exempel de klassiska Zelda-bomberna. På varje bana ska du i princip erövra mindre fort/borggårdar, vilket du gör genom att besegra respektive ”keep boss”. När du lyckats med det spawnas istället dina, goda soldater in i banan och kan hjälpa till att vända fighten till din fördel. Samtidigt som fighterna pågår så kommer special-event plötsligt upp – till exempel att du ska döda en förgylld Skulltula-spindel, vilket ger en bonus, eller att en av dina kompanjoner behöver hjälp med sitt krigande, annars kanske den dör.

Kartorna känns ganska lagom stora, men de är inte alltid så lätta att navigera och orientera sig på. Faktiskt så tar det ett tag tills man lärt sig varje plats och dessutom håller tungan rätt i mun när man ska tråckla sig igenom enkelriktade sektioner. Dessutom, när fighterna är intensiva och du slår vilt omkring dig, samtidigt som du kan låsa siktet på en viss fiende, så blir det snabbt rörigt deluxe. Detta är lite av ett återkommande problem-inslag i just Dynasty Warriors-spelen som koncept, och den tidvis dåliga orienteringen spiller också över på denna cross-over.

Hyrule_Warriors_Link_vs_Ghirahim

Vad Zelda gör bättre än DW är dels att man har ett fantastiskt persongalleri i form av spelbara karaktärer som Link, Impa, Sheik, Fi och även ett par spännande, överraskningskaraktärer. Mellan varje bana kan du välja huvudkaraktären du vill styra, så spelar datorn med den/dom andra. Skatter och rupees du plockat mellan banorna kan användas till att smida nya vapen och tillbehör, exempelvis den klassiska, tomma flaskan som är så användbar.

Tekniskt sett är Hyrule Warriors riktigt bra. Zelda-världen har aldrig sett så här levande ut, med snygga miljöer, ljuseffekter och enormt mycket som händer på en gång i striderna. Ibland sackar allt ned, när det flyger riktigt mycket fiender omkring på skärmen och några av de enorma bossarna pushar verkligen Wii U:n till max. Här känns också att maskinen har något år extra på nacken och saknar lite av krämen i next-gen konkurrenterna. Ljudet består av bekanta Zela-samplingar, såsom Links utrop när han kör sin snurrande svärd-attack, men även otaliga versioner på det klassiska Zelda-musiktemat, i mer eller mindre stressande J-Pop-versioner.

hyrule warriors spinattack

Det uppfriskande med Hyrule Warriors är att det är ett actionfyllt hack’n-slash som passar för lagom långa sittningar (en bana är 20-40 minuter, lite beroende på hur bra och noggrann du är). Du kan också välja figur och vara kreativ med hur du smider nya vapen. Smolket i bägaren är att du som väntar dig ett klassiskt Zelda-äventyr, med problemlösning och poetiska stunder, kan bli lite besviken. Hyrule Warriors lägger ingen större tid på karaktärsutveckling (annat än i mellansekvenserna) och problemlösningen består ofta i att banka ned rätt fiende på diverse platser på kartan, oftast på tid, vilket inte blir världens djupaste eller mest omväxlande spelupplägg i längden.

Det finns också speciallägen och utmaningar, som att till exempel klara en bana på kort tid, eller ett adventure mode som ger oss lite skön 8-bitsnostalgi, blandad med specifika uppdrag och spelkort som du kan samla. Här finns saker att låsa upp och många bonusar att spela fram, vilket borgar för att du kan ha kul med spelet långt efter att du klarat huvudläget (Legend mode).

hyrule warriors boss fight

Vi hade kul med Hyrule Warriors, men det känns ändå lite som ett ”mellanspel”, i väntan på nästa, ”riktiga” Zelda-äventyr. Fram till dess så är detta lätt att roa sig med och underhållande, särskilt om du är bekant med Zelda-universumet. Nintendo ska ha en eloge för att man vågar pusha konceptet och testa något helt nytt och fördelen är att en mer action-orienterad publik, som kan vara nya till Zelda-konceptet, kan upptäcka den magiska världen av Link, Zelda och deras vänner. Men för oss gamla Zelda-äventyrs-hard core fans så blir detta mest som en förrätt. En riktigt god förrätt, men ändå en förrätt i väntan på den sprudlande varmrätten.

hyrule warriors preview