Hem Film & TVBlu-ray Recension: West Side Story
©20th Century Studios/Disney 2022

Recension: West Side Story

av Henric Brandt

Den klassiska musikalen West Side Story hade scenpremiär 1957 och fem år senare kom filmatiseringen på bio. Jag har aldrig sett originalet, men har såklart hört låtarna och sett homager och parodier på massor av scener från filmen från 1961. Bland annat har Michael Jackson plockat sekvenser rakt av från West Side Story i musikvideon till låten Beat it. Som jag har nämt ett antal gånger så är Steven Spielberg (Hajen, Ready Player One, Indiana Jones-quadrilogin) en av mina absoluta favoritregissörer och han är en av få som har lyckats vara relevant från 70-talet och ända fram till nutid. En över 50 år lång karriär och även om alla hans filmer kanske inte är mästerverk så är de alltid välgjorda och intressanta. Så när det utannonserades att Spielberg skulle hoppa av Indiana Jones 5 och istället göra en remake på just West Side Story så blev jag intresserad och väldigt nyfiken på vad hans version av denna legendariska musikal skulle innebära.

Tony (Ansel Elgort) och Maria (Rachel Zegler) finner varandra på en skoldans och det är kärlek vid första ögonkastet. Problemet är bara att de är med i rivaliserande gäng och därmed blir deras kärlek omöjlig. De måste nu försöka fly för att kunna vara med varandra för evigt … men ödet vill annorlunda.

Foto: Niko Tavernise - © 2020 Twentieth Century Fox Film Corporation. All Rights Reserved. - West side story - Tony and Maria.
Foto: Niko Tavernise – © 2020 Twentieth Century Fox Film Corporation. All Rights Reserved.

Jag har som sagt inte sett hela originalfilmen från 1961 med Natalie Wood i huvudrollen som Maria, men jag har sett tillräckligt mycket för att inse att den nya versionen är ytterst trogen originalet när det gäller uppbyggnad och story – även om vissa saker har flyttats runt och är därmed mer trogen föreställningen från 1957. Det här är ett av problemen med nya West Side Story: det som fungerade för 60 år sedan funkar inte lika bra idag. För det första att vi ska köpa att Tony och Maria blir himlastormande förälskade vid första ögonkastet. Det fungerar inte alls för mig. Ansel Elgort som Tony är en habil skådespelare och jag gillade honom i Edgar Wrights underskattade epos Baby Driver, men hans samspel med Rachel Zegler blir bara stelt och obekvämt. Sen det faktum att han är nästan 40 centimeter längre än sin motspelerska gör inte saken bättre. I verkligheten så är det inget konstigt, men på film ser det absurt ut och dynamiken dem emellan blir lidande. Rachel Zegler, som debuterar på film i rollen som Maria, är duktig men hon lyckas inte att få mig att känna för hennes karaktär. När kemin inte fungerar så faller hela korthuset och snabbt börjar andra brister visa sig.

Spielberg är en extremt duktig regissör, men i West Side Story blir det extremt tydligt att han har varit mer noggrann att följa originalmanuset än att se om det verkligen håller. Filmen går bara igenom sekvenserna i en ”kommer du ihåg den här scenen”-känsla, istället för att verkligen vrida upp det emotionella spelet som faktiskt finns i den här musikalversionen av Romeo och Julia. När rollsättningen inte sitter och när scenerna inte får den schvung som de behöver så blir filmen väldigt snabbt kall och tråkig. Sen det faktum att de hårda och ”coola” gängmedlemmarna dansar runt och ser allmänt fåniga ut när de ska föreställa tuffa gör inte saken bättre. Som jag nämnde har det gjorts så många versioner och parodier av West Side Story att det är svårt att inte hamna i det träsket. Valet att låta filmen utspela sig på 50-talet var kanske inte det bästa heller, utan det hade kanske varit bättre att göra det i en modern värld? Uppdatera språket och göra något som ingen sett förut. Istället för att göra det man sett förut fast lite snyggare.

Foto: Niko Tavernise - © 2020 Twentieth Century Fox Film Corporation. All Rights Reserved. - West side story - Bernando in action.
Foto: Niko Tavernise – © 2020 Twentieth Century Fox Film Corporation. All Rights Reserved.

För om det är något som West Side Story faktiskt är så är den snygg. Fotot är fullkomlig perfektion, miljöerna är praktiska och detaljrika, scenografin är makalös och kläderna kan inte bli snyggare än så här. Men tyvärr så räcker inte yta för att göra West Side Story särskilt relevant 2022 och den gnagande känslan av ”varför göra en remake överhuvudtaget?” försvinner aldrig.

Blu-ray-utgåvan uppvisar fin bild. Detaljer och färger är tydliga och färgstarka. Skoldanssekvensen är ett tydligt exempel på detta och även slutscenen, med dess svärta och snygga ljussättning står ut. Ljudet är ganska lågt mixat, i vanlig ordning, men efter att jag har dragit upp volymen lite så är det fullgott och musiken fyller rummet på ett väldigt behagligt sätt. West Side Story finns att streama på Disney+ och jag anser att bilden där är något mjukare, men att ljudet är bättre. Det som verkligen får mig att föredra Blu-ray -versionen är den över en och en halv timme långa dokumentären som finns med. Den går igenom varje aspekt av filmskapandet och går även in mer i detalj om vilket personligt projekt det här var för Spielberg och varför.

West Side Story blir som sagt sanslöst välgjord och snygg film, men tyvärr extremt kall på känslor och inte en gnutta spännande. Den fina Blu-ray-utgåvan och dokumentären petar upp betyget ett snäpp.

Disney skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

Missa inte detta

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.