Recension: Indiana Jones 4-Movie Collection (UHD)

Alla pratar om sin topp-tre-film-lista – men jag har faktiskt en topp-fyra-film-lista. I den så har alla fyra filmerna första platsen för de representerar olika genren och känslor. Listan är Hajen (1975), Superman – The Movie (1978), Star Wars Episode IV A New Hope (1977) och Jakten på den försvunna skatten (1981). Att Steven Spielberg dyker upp två gånger i min lista är ingen slump, då han är och förblir min absoluta favoritregissör.

Första gången jag såg Jakten på den försvunna skatten så kan jag inte ha varit mycket äldre än sex eller sju år och scenen när (Spoiler alert) Nazisterna smälter i slutet brändes för evigt in i mitt medvetna. Inte som något skrämmande, utan som något fascinerande. Här cementerades verkligen min passion för film. Nu såg jag filmen på en svajjig VHS inspelad från SVT och jag såg verkligen sönder den kopian. Under årens lopp har utrustningen att se filmerna på och kvalitet på mediumet blivit bättre och i år (på 40-års jubileumet) så håller jag alla fyra filmerna i min hand i en maxad UltraHD utgåva döpt: Indiana Jones 4-Movie Collection.

Jag ser filmerna i ordning och börjar med Jakten på den försvunna skatten (Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark). Redan vid första anblick så inser jag att det här kommer bli en upplevelse utöver det vanliga! Bilden är helt sanslöst vacker och transfern kan inte se bättre ut. Jag är villig att satsa en slant på att filmen aldrig har sett bättre ut än så här, nej inte ens på bio! Ljudet presenteras i Dolby Atmos och här märks den stora skillnaden. Ljudet har en helt annan klang, men utan att för den sakens skull bli distraherande och låta som en annan film. Ett litet problem med att bilden är att den nu är så perfekt att jag för första gången märker saker jag aldrig tänkt på förut: som till exempel så ser grottan inte så verklig ut längre och andra sekvenser ser jag tydligt är inspelade i studio. Det var lite av ett uppvaknande att se nya saker i en film som jag säkerligen sett, tja tvåhundra gånger.

Handlingen i filmen håller fortfarande även om det kan finnas en del fånigheter som inte riktigt passar in. Som när Marion springer runt med en stekpanna och slår i luften för att inte träffa stuntmännen. De praktiska effekterna och stuntscenerna är lika bra nu som då och filmen är verkligen ett äventyr från första sekvens till sista.

När Jakten på den försvunna skatten blev en hejdundrande succé så var det givet att det skulle komma en uppföljare och så blev det; tre år senare hade Indiana Jones och de Fördömdas Tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom) premiär. Här går Spielberg all-in på att överträffa sig själv från förra filmen. Även om film nummer två har en massa klassiska scener – som när översteprästen plockar ut hjärtat och den berömda (men numera inte särskilt politiskt korrekta) middagsscenen, så haltar uppföljaren in i mål. Den coola Marion är utbytt mot ett skrikande våp som inte klarar någonting (som sen blev Spielbergs fru), intressanta Salah är utbytt mot en irriterande unge. Humorn är tidvis infantil och fånig, som när Indy rusar in och tafsar på en staty för att hitta en hemlig gång. Uppföljaren blev också populär, men fick även en hel del kritik (senare även av Spielberg själv).

1989 var det dags igen och det är få film-serier som kan skryta med att del tre är den bästa filmen i serien. Indiana Jones och det sista Korståget (Indiana Jones and the Last Crusade) är en rakt igenom en perfekt film. Den har balansen mellan humor, action och emotionellt djup. Sean Connery är perfekt i rollen som Indiana Jones pappa och samspelet mellan honom och Harrison Ford är fullkomlig perfektion. Den tredje filmen slutar med att de rider iväg i solnedgången och här hade det verkligen kunnat sluta.

Men så blev det inte. Efter många rykten och spekulationer så blev det klart att det skulle komma en fjärde film i serien. 2008 hade den premiär och fick namnet Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull). Förhandssnacket var att filmen skulle filmas på samma sätt som de tidigare filmerna; det vill säga med praktiska effekter och stunts och inte med CGI. Jag minns hur jag satte mig i salongen och när Paramount-loggan tonas ut och en CGI-jordekorre dyker upp så sjönk hjärtat i bröstet… Ingenstans höll filmskaparna vad de lovade. Den fjärde filmen är proppad med riktigt ful CGI och greenscreen. Storyn känns ofärdig och haltande och filmen har ett extremt klent och uselt klimax. Nu när jag såg om filmen igen så var den inte riktigt lika katastrof-usel som jag minns den. Det finns ljuspunkter, såsom att Marion är tillbaka och en del sköna actionsekvenser.

Det mest otroliga i Indiana Jones 4-Movie Collection UHD-utgåvan är de vibrerande HDR-färgerna. Dessa filmer, som är som äldst 40 år och som yngst 13 år, ser ut som om de vore helt nyproducerade. Färgerna i solnedgången i slutet på Indiana Jones och det sista korståget ser till exempel helt otroligt ut och överlag har filmerna djup svärta och inga artefakter som stör bilden, så det kan inte bli mer än full pott. Ljudet i Dolby Atmos visar vart skåpet ska stå från film nummer ett till och med film nummer fyra. Här har det verkligen moderniserats, men utan att förlora själen i filmen.

Extramaterial finns det hur mycket som helst av; förutom över halvtimmen långa dokumentärer för varje film finns det minidokumentärer och klassiska dokumentärer från tiden då filmen släpptes. Här finns timmar av underhållning för den filmintresserade. Det ska dock noteras att Blu-ray-skivan med extramaterial är densamma som den som ingick till Indiana Jones-boxen på Blu-ray.

Sammanfattningsvis så kan det här inte bli annat än full pott, för även om jag personligen inte är så förtjust i den fjärde filmen drar inte den ner helheten så pass att betyget sjunker. Passa på och upplev Indiana Jones äventyr på bästa möjliga sätt! I 4K, ny-restaurerat med Dolby Atmos i hemmabion.

Fotnot: Vi har testat den CDON-exklusiva Indiana Jones-boxen. En tunnare box släpps den 25 juni hos alla återförsäljare.