Recension: Mortal Kombat II

I Mortal Kombat II får vi möta Kitana (Adeline Rudolph) som slits mellan sin egen vilja och Shao Kahns (Martyn Ford) järngrepp över hennes värld. Samtidigt förbereder sig Earthrealms försvarare inför en turnering som kan krossa flera världar. Lord Raiden (Tadanobu Asano) och Sonya Blade (Jessica McNamee) samlar en brokig skara kämpar med den dryge skådespelaren Johnny Cage (Karl Urban) i spetsen för att stå emot Outworlds växande dominans. Allt står på spel när turneringen startar och lojaliteter förändras, skapas och bryts på löpande band.

Johnny Cage som filmens främsta styrka

Mortal Kombat II har egentligen en enda styrka över första Mortal Kombat, som hade premiär för sex år sedan, och det är den oefterhärmlige Karl Urban som Johnny Cage. Urban har visat var skåpet ska stå med dryga antihjältar genom sitt porträtt av Judge Dredd och Butcher i The Boys, och likaså här. Resten av filmen är en ganska trött upprepning av den första. Miljöerna är animerade så till den milda grad att det som faktiskt är praktiskt ser animerat ut. Striderna är absolut blodiga, men det finns något konstigt och klumpigt med dem som gör att det inte riktigt landar. Mortal Kombat-spelen är otroligt brutala och blodiga, och jag tror att filmskaparna hade vunnit på att göra mer praktiskt och inte bara förlita sig på datorns hjälp.

Minnet av första filmen och Coles roll

Jag måste även erkänna att jag inte hade mycket minne av den första filmen när jag såg uppföljaren och hade då till och med glömt bort att det är Lewis Tan i rollen som Cole som är första filmens huvudperson. Jag ska inte avslöja exakt vad som sker i uppföljaren, men det är ytterst tydligt att filmskaparna hade samma tankar som jag hade när jag recenserade första filmen: att han är en extremt lättglömd skådespelare och karaktär.

Kitana, potentialen och regin

Adeline Rudolph spelar fanfavoriten Kitana, och här finns alla möjligheter att göra sekvenser och scener som faktiskt betyder något. Men den, i min mening, väldigt oerfarne regissören Simon McQuoid (han har endast gjort två långfilmer efter sina reklamfilmsdagar) tappar bollen, och det blir varken spännande eller emotionellt.

UHD‑utgåvan och bildkvaliteten

Det som höjer betyget något är den välutrustade UHD‑utgåvan, för Mortal Kombat II levereras i 2160p HEVC/H.265 med både Dolby Vision och HDR10. Svärtan är felfri och filmens delvis färgglada palett kommer fram på bästa sätt. Filmen är inspelad i native 4K och HDR‑graderingen förstärker verkligen de element som Mortal Kombat bygger på såsom eld, energiattacker, neonljus och metalliska ytor.

Atmos‑spåret och ljudupplevelsen

Dolby Atmos‑ljudspåret är riktigt imponerande med rejäl tyngd i basen, och mixen använder höjdkanalerna effektivt. Särskilt i turneringsmiljöerna där slag, projektiler och effekter rör sig vertikalt. Atmos‑spåret har en TrueHD 7.1‑kärna, vilket ger renhet och separation i de mest intensiva striderna utan att dialogen för den skull försvinner.

Extramaterialet

Skivan innehåller även en hel del extramaterial, men tyvärr är dokumentärerna till största delen utvecklade som promotion och spenderar därmed onödig tid på att berätta vad filmen handlar om.

Sammanfattningsvis blev jag tyvärr inte så imponerad av Mortal Kombat II, men tack vare en evigt underhållande Johnny Cage och några andra sekvenser i filmen blir betyget ändå godkänt. Den fantastiska UHD‑utgåvan petar även upp betyget ett snäpp, för det här är en film du vill använda när du ska skryta med ditt hemmabiosystem.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Mortal Kombat II.