Recension: Stormen

Stormen är titeln på höstens stora svenska Netflix-komedi. Här snackar vi en ensemble som består av flera av de största namnen på den svenska filmkartan. Den damp ned som en förfrågan i min inbox som en ren överraskning. Jag hade inte hört talas om filmen innan, eller förträngt det. Bilderna jag såg på förhand drog genast tankarna till ett svenskt kostymdrama med Agatha Christie-vibbar, men vad är det egentligen?

Netflix sammanfattar intrigen som följer: Filip fyller 45 år och har bjudit in sina närmaste vänner till middag på den påkostade gård han och hans fru nyligen köpt uppe i norra Sverige. Vad de inte vet är att ett fruktansvärt oväder är på väg och att de kommer att bli fast tillsammans. Deras polerade fasader rämnar, och ett ofiltrerat sammanbrott tar sin början. När paniken börjar krypa sig på och de alla inser situationens allvar börjar gården kännas allt mindre, hemligheter sipprar fram, och oväntade känslor tar form.

Josephine Bornebusch står för både manus och regi. Här snackar vi en riktig framgångssaga. Bornebusch har varit med i allt från Rederiet och Vingar av glas till Hundtricket och Welcome To Sweden. Mest känd är hon dock som Mickan i Solsidan, en serie hon även regisserat några avsnitt av. Jag fick upp ögonen för henne på riktigt med Älska mig, en helt fantastisk serie som hon både skrev, regisserade och spelade en av huvudrollerna i. På senare år har hon även byggt en karriär utomlands, nu senast som regissör av serien Vladimir med bland annat Rachel Weisz. Hon regisserade också tre avsnitt av suveräna och suveränt obehagliga Baby Reindeer. Den senaste filmen hon skrev och regisserade var Släpp taget, en film som slog andan ur mig. Jag väntade mig en komedi (minns inte varför, kanske hade jag sett något klipp som var komedibetonat eller så var trailern vinklad åt det hållet?) men fick en riktigt vacker, känslosam och smart gråtfest. Stormen är däremot något helt annat. Mer om det snart.

Vi går vidare till rollistan. För här har man valt att både salta och peppra för maximal upplevelse. Bornebusch själv spelar Kina, gift med Filip Bergs Ossi, som är en av filmens huvudkaraktärer. I övriga roller ser vi Gustaf Skarsgård som den sammankallande Filip, Aliette Opheim som hans fru Caroline, Jonas Karlsson med läppstift och riktigt läskiga tandfasader, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm och Nicole Levin. Det är stjärnspäckat till den grad att man undrar hur alla ska hinna ta plats innan syret i rummet tar slut. Nej då. Det är alltid spännande när man lyckas samla så pass många namn i en och samma film. Nästan lika spännande som när man vågar gå åt motsatt håll och förlita sig mer på okända namn. Men en sån här laguppställning tillhör väl å andra sidan, i någon mån, ensembletänket. Och på det viset känns det lite som att bänka sig i en teatersalong för att ta del av ett spektakel.

Men. Ton och allt. Vad är Stormen egentligen för typ av film? Jag nämnde i början att jag fick vibbar av Agatha Christie baserat på bilder. Och sanningen är att jag varken såg trailern eller läste på om handlingen utan satte mig förväntansfullt ovetande med den här förhandsvisningen. Och nej. Stormen är inget mordmysterium även om jag kan avslöja utan någon spoiler att det blir – lite – blodigt på ett par ställen. Stormen är tvärtom en förvecklingskomedi, som dock lånar lite attribut från något som hade kunnat utvecklas till ett spelfilms-Cluedo – Vi samlar en brokig skara på en plats. Det börjar som en fest men plötsligt slår stormen till på riktigt och de kan inte lämna lämna gården. Ett klassiskt scenario och något av en mardröm i sig för en snubbe som helst vill dra sig undan för att ladda batterier och skriva böcker efter avslutat socialt umgänge. Jag gillar den här typen av filmer. Det kan bli både dråpligt och psykologiskt intressant när människor blir pressade och tvingas närmre varandra och hemligheter och gamla känslor bubblar upp till ytan.

Så. Hur håller det? Stormen är som sagt en komedi och det är en svår genre. Jag älskar komedigenren, men det är väldigt sällan det faktiskt funkar fullt ut. Vissa skämt funkar suveränt på papper men går inte alls hem när de iscensätts eller uttalas. Det handlar om allt från faktiska repliker och regi till leverans och klippning. Jag kan börja med att säga så mycket som att Stormen är underhållande. Åtminstone till en början. Jag börjar titta på den under en lunch hemma då jag egentligen bara tänkt att dra igenom första kvarten innan jag återgår till pågående manusprojekt. Det slutar med att jag tittar på första halvan. Dels för att jag inte har en aning om vad det egentligen är jag satt igång och dels för att både introduktionen till karaktärer och intrig fångar. Jag dras in i det och tycker att det är underhållande, om än inte mycket mer än så. De komiska inslagen fungerar okej men en del känns krystat. Den flummiga kocken Petter är kul och man fattar snabbt att han kommer stå för åtminstone en viss procent av alla missöden.

Jag sätter mig och ser andra halvan sent på kvällen med en viss förhoppning. Jag har faktiskt sett fram emot att se klart Stormen som, trots vissa förbehåll, känns som att den skulle kunna, ursäkta ordvalet, fucka ur rejält och bjuda på en riktigt galen sista halva. Och det gör den. Men inte helt lyckat. Som så ofta när det kommer till Netflix-produktioner så känns Stormen bitvis som ett hafsverk. Jag får känslan av att man haft alldeles för bråttom med både manus och inspelning och inte hunnit stanna upp och finputsa, eller fråga sig själva ”Är det här verkligen roligt?”. Som att Bornebusch, som vanligtvis är väldigt träffsäker både vad gäller komiska inslag och känslor (Älska mig, återigen, en helt magnifik serie som är både känslosam och bitvis jävligt rolig) fått frågan och pressat in den här filmen i ett redan väldigt pressat schema. För det är mycket som inte funkar. Det är underhållande, återigen, men mest av den anledningen att man inte vet varthän det barkar. Och ja. Petter står för en stor del av att saker flippar. Även det en kul idé, men det fungerar inte hela vägen. Och här är det stora problemet: Många av de komiska inslagen landar inte. Det är något med tajming och leverans som skaver. Dorsins taxichaffis står för mycket av det som faktiskt är småkul, mest för att han spelar en Ove Sundbergskt skitjobbig karaktär som man hatälskar och det är kul att han råkar göra sig illa hela tiden, som en modern Papphammar. Jag skrattar också till när Ossi ska gå på hundpromenad.

Nästa grej är just karaktärerna. Den ena tänkt att vara mer karismatisk än den andra. Det är kul på papperet, men min kanske största invändning är att käbblet börjar direkt. Innan de blivit instängda. Det står i beskrivningen att Filip samlat sina närmsta vänner – men jag får aldrig känslan av att någon av de sammankallade är vänner på riktigt. Tvärtom känns det som att nästan alla egentligen avskyr varandra. Jag förstår att det delvis är tanken, men för mig blir det lite svårt att köpa konceptet helt ut. Jag hade gärna sett att det skavde mellan några och att det sakta drogs upp till ytan, men i Stormen känns det som att för mycket slängs upp på bordet direkt. Karaktärerna och deras relationer känns helt enkelt ogenomtänkta och grovt förenklade. De är dessutom på tok för ytligt beskrivna för att man ska få någon direkt känsla för någon. Uppmärksamhetskåta Ninni exempelvis, som försökt förföra sin man ända sedan filmens inledande minuter, hade gått att göra något riktigt roligt – och tragiskt – av. Det sjabblas tyvärr bort och strapatserna lutar mer åt buskis, precis som mycket annat. Gustaf Skarsgård står kanske för den mest samlade och intressanta karaktären. Han träder fram lite och lyfter det bitvis. Scenen i bastun är småkul, med potential att vara riktigt rolig. Det finns heller inget som sticker ut vad gäller skådespelarnas insatser utöver Skarsgård. Kanske på grund av just för tunna karaktärer. Och manus.

Nu ska jag också adressera ett återkommande problem med svenska produktioner: Ljudmixen. Jag brukar nästan alltid dra igång undertexter även på svenska filmer för att dialogen tenderar att ligga så jäkla lågt att många repliker förvandlas till mummel. Det är något bättre här, åtminstone om man har volymen på relativt högt, men det straffar sig, för musiken ligger på en irriterande hög nivå och drar igång som ett pistolskott mot trumhinnorna så fort något dråpligt inträffar. Det är ett återkommande inslag, främst under sista halvan. För här barkar det ju såklart åt skogen. Förvecklingarna är många. Irritationsnivån hög. Hemligheter avslöjas. Men. Det blir inte särskilt roligt. Ett par skämt flyger, annat gör det definitivt inte. Musiken dånar på, någon skriker, en annan får psykbryt och gastar och häller bensin i korridoren. Det blir mest flamsigt, stressat och extremt högljutt. Bitvis rent av jobbigt.

Sammanfattningsvis är det alldeles för mycket i Stormen som inte fungerar. Det är synd. För vi har ingredienserna: Duktiga, erfarna skådespelare, en manusförfattare och regissör som är riktigt träffsäker, en bra idé och potentialen till en riktigt rolig film. Det får mig att tänka på den där gången då jag hade lagt väldigt mycket tid på att få ihop smeten till en, för mig, avancerad och men botten på formen gav vika och allt tappades på golvet. Däremot tror jag att man haft en riktigt rolig inspelning.

This post is also available in English: Review: Stormen.