Recension: Bara till jul

Julkänsla. Feelgood. Romantik. Tänk om man skulle ta och pressa ihop de här tre i en och samma film. Så tänker många som sitter med pengapåsarna i filmbranschen och av en anledning – Det säljer. Av någon anledning kommer jag att tänka på Charlton Hestons trevliga stämma i inledningen av Armageddon: It happened before. It will happen again. It’s just a question of when. Nu låter jag initialt negativ. Det är inte meningen. Jag tycker att julfilmer kan vara riktigt mysiga – Det finns trots allt några som är riktigt bra. The Holiday, till exempel. Och Die Hard, som oemotsagt (och jag tänker inte lyssna på Grinchar som säger annorlunda) är världens bästa julfilm. Men nog om det. Netflix har släppt årets stora svenska julfilm som går under titeln Bara till jul. Eller The Christmas Switch, som den heter internationellt.

I den här romantiska komedin tvingas två systrar med helt olika personligheter byta liv med varandra under veckorna fram till jul. I respektive ny tillvaro konfronteras de med sina livsval och finner kärleken där de minst anar det. Berättelsen bygger på ljudbokssuccén Jul i Sankt Anna av Eleonor Sager, en ljudboksjulkalender från 2021. Det är med andra ord en förvecklingskomedi med, ska vi säga, vissa romantiska inslag. En typ av berättelse vi hört och sett många gånger, men som, rätt utförd, fortsätter att intressera. Ett välfungerande koncept, helt enkelt.

För regi står, lite överraskande, skådespelaren Adam Pålsson, som fick sitt stora genombrott i serien Torka aldrig tårar utan handskar och även, bland annat, fått porträttera Ted Gärdestad i Ted – För kärlekens skull. En suverän skådespelare. Men nu är det inte hans skådespelarkarriär som ska betygsättas. Manuset är som sagt baserat på Eleonor Sagers framgångsrika ljudboksserie, som tre dagar innan filmen släpptes på nytt under titeln Bara till jul. Filmmanuset är skrivet av Mikael Syrén, som bland annat skrivit några Beck-filmer och Barna Hedenhös-julkalendern, och Christin Magdu, som varit med och skrivit Vi dör i natt, Ute och cyklar och filmen med världens längsta titel: Året jag slutade prestera och började onanera (för folkhälsans skull är jag glad att man inte vände på titeln) och som dessutom romandebutade med underhållande Miss Lyckad förra hösten. Det är inga nybörjare vi har att göra med.

I rollerna ser vi bland annat Felice Jankell, Happy Jankell, Christian Fandango, Celie Sparre och Anastasious Soulis. Många andra kända namn rusar förbi i småroller också. Vi håller oss kvar vid skådespelarna en stund. Det är stjärnspäckat och trevligt och mycket fint att vila ögonen på oavsett vilken korg man lägger sina äpplen i. Och det kanske tillhör julromcommen på något vis, för de unga människorna som blir kära och sårade till höger och vänster är så där bildsköna att man nästan blir lite, lite arg. Och skådespeleriet håller riktigt hög klass från alla inblandade, ska tilläggas. Dels är det erfaret folk vi har att göra med, men jag tror även att det kan göra viss skillnad att regissören själv är en välbeprövad teaterapa.

Manuset håller bra klass det också. Nu vet jag inte hur mycket frihet man tagit sig i relation till ursprungsmaterialet, men man sätter känslan väldigt bra. Det ska åter sägas att det här är en berättelse vi nästan kan innan och utan. Vi vet i princip exakt hur händelseutvecklingen kommer att se ut, vem som får vem och vem som lär sig vad. Där förekommer inga överraskningar, men vet ni vad? Det gör mig inget. Lika lite som när jag sätter mig och kollar på en standardaction: Man vet vad man får och finns något trevligt i det. Däremot bjuder manuset på bra dialog och en del underfundigheter. Scenen där Mathilda och Oliver träffas för första gången exempelvis, där mötet avslutas med överraskande, generade ”Heja Bajen”, får mig att skratta till i mörkret. Det finns vissa saker som skaver litegrann. Exempelvis ägaren av NK-blomhandeln och hans burdusa, initialt överdrivet otrevliga sätt samt relationen till partnern som känns lite forcerat – Jag vet inte om det handlar om manuset i sig, regi och skådespel eller en kombination. Men samtidigt förekommer liknande karaktärer och dynamik i många amerikanska filmer, så jag förstår grundtanken med piska och morot och extravagans. Det finns också ett par saker i utvecklingen som känns lite väl snabba och enkla. Kanske främst en reaktion precis framåt slutet som inte blir trovärdig. Jag vill – och får – inte spoila mer än så. Det förstör dock inte helheten på något sätt.

Överlag är ändå karaktärerna lätta att ta till sig och sympatisera med och det finns ett bra driv genom hela berättelsen. Även om jag förstår hur det kommer att sluta så följer jag det med stort intresse. Bara till jul är underhållande rakt igenom och faller i förvånansvärt få av de gropar svenska filmer – främst komedier – brukar göra. Det är inte en typ av komedi som man garvar åt mer än på några ställen, men jag sitter ändå och myser från början till slut – en kombination av bra ursprungsmaterial och regissör, skådisar och manusförfattare som vet hur man gör för att fånga in publiken och hålla dem kvar. Det känns också som att alla inblandade verkligen haft riktigt roligt med den här produktionen. Något som smittar av sig. Så även om Bara till jul inte är helgjuten eller gör något för att förnya sig så är det sammanfattningsvis en riktigt trevlig liten julgranskula. Jag vet inte om det är en framtida högtidsklassiker, men det är definitivt en av de bättre svenska julfilmer jag sett.

This post is also available in English: Review: Bara till jul.