Recension: Below

Får det lov att vara lite småstadsterror? Eller havsterror kanske är ett tydligare begrepp. Below är här och den ligger just nu, föga förvånande, etta på Netflix. Jag hörde talas om den för första gången för några veckor sedan när Alexander Karim, en favorit bland svenska skådisar, la upp trailern med texten ”blink and you’ll miss it” eller något, för det var just så – Han skymtar förbi i trailern i ungefär ett ögonblick. Lite mer i själva serien. Jag gillar ju den här typen av filmer och serier. Lite mystik, lite familjemys, utsatthet i form av en liten kuststad en bra bit från civilisationen – och lite monster på det. Inte att blanda ihop med David Twohys ubåtsfilm Below från 2002. Det de har gemensamt är väl just – vatten. Och genredrag. Jag blev också nyfiken för att Josh Hartnett spelar huvudrollen. Jag har alltid gillat honom och blev just nu, i skrivande stund, sugen på att se om 30 Days of Night. En underskattad, men kanske lite väl utdragen, skräckpärla – Hett tips till er som, liksom jag, normalt sett inte är något jättefan av vampyrfilmer. Men. Let’s stick to the subject – Vi ska prata om Below. Vad är det för något?

Calvin Penney är en godhjärtad men envis fiskare som bor i en liten stad på Newfoundland. Han hemsöks fortfarande av sin fars mystiska död för flera decennier sedan. När en oidentifierad havsvarelse börjar terrorisera hans hemstad måste Calvin kämpa för att hålla ihop det sammansvetsade samhället. Fast besluten att skydda sin son Wade och resten av familjen slår han sig ihop med en gästande havsforskare för att ställa sig mot varelsen och avslöja öns begravda hemligheter innan det är för sent. Below är en miniserie i sex delar på runt fyrtio minuter vardera.

Hartnett spelar, som ni förstår, Calvin Penney. I andra roller ser vi bland annat Mackenzie Davis (Speak No Evil), Charlie Heaton (Stranger Things), Rohan Campbell (Halloween Ends), Natasha Henstridge (Species), David Wenham (Lord of the Rings: The Two Towers) och tidigare nämnda Alexander Karim (Gladiator II). En hel del kända namn och många ansikten man känner igen med andra ord. Serien är skapad och delvis skriven av Jesse McKeown, en kanadensisk manusförfattare och producent som bland annat varit involverad i The Umbrella Academy, en superhjälteserie jag aldrig fastnade för.

Vi börjar med det positiva: Below bygger upp stämningen rätt bra. De första två avsnitten lyckas balansera lite obehag med utsatthet och lite familjegull. Det tänder aldrig riktigt till men det är ändå tillräckligt intressant för att jag ska hålla mig kvar. Jag tycker om hur livet i den Newfoundlandska staden Snooks Arm porträtteras med splittringen hos befolkningen till följd av statens erbjudande om att betala rätt fina pengar för att omlokalisera dem eftersom det kostar att hålla ett litet avklippt samhälle i drift och arbetstillfällen finns det tydligen inte så gott om. Calvin åker exempelvis runt och samlar in is att sälja till den lokala vodkaproducenten. Is, liksom. Men så börjar det ju hända märkliga saker. Och nu kommer vi fram till sektionen jag kallar SSIF. Skit som inte funkar. Eller vänta. Jag kan nämna att Below är ganska snygg, tack vare vackra miljöer. Om vi bortsett från att CGI-effekterna lämnar en del att önska.

Så. Åter till SSIF. För det är mycket som inte funkar här. Jag hade sett fram emot Below och var, som tidigare nämnt, inte frälst men ändå någorlunda tillfreds efter två avsnitt. Det fanns något. Den gjorde vissa saker rätt och jag tänkte att nu jävlar, avsnitt tre och framåt, då lär de ju pressa plattan i mattan och det blir spänning och terror för hela slanten? Nja. Tempot kanske ökar lite, men det gör också problemen. Manuset haltar rejält. Regin likaså. Jag kan inte bestämma mig för om den newfoundländska dialekten funkar eller inte. Ibland är det charmigt, men ofta känns det överdrivet, vissa skådespelare får det nästan att låta som om de gör en South Park och driver med kanadensarna. Främst handlar det nog om brittiska Charlie Heaton, vars karaktär i och för sig kanske är lite av en yokel, men bitvis nästan känns som lillbrorsan till någon av sydstatsborna i Deliverance (och nu hör ni också banjoplinkande i bakhuvudet, erkänn). Det för mig vidare till skådespeleriet, för det haltar en del. Ofta känns det som att skådespelarna inte riktigt vet hur deras karaktärer förväntas reagera i vissa situationer. Det blir styltigt och lite märkligt. Ett av de tydligaste exemplen kommer framåt slutet när Heatons karaktär ska lämna över en ring till sin syster (nej, jag pratar inte om incest, det här är inte Game of Thrones) och något i reaktionerna från båda får mig att vilja pausa och sy en skämskudde. Samma gäller faktiskt Hartnett, som också ser lite lost ut i vissa situationer. Det roligaste exemplet står faktiskt Mackenzie Davis för precis i slutet av serien. Jag tänker inte avslöja vad som sägs, för det blir kanske lite av en spoiler, men hon levererar dialog som jag tror är menad att låta lite sorglig, med mörka undertoner, men hon ler och får det att låta som ”Shit happens och kolla, jag hittade en påse Gott och blandat, så varför tjura?”

Jag nämnde att manuset haltar rejält. Det gäller både vissa delar av dialogen och det dramaturgiska. För att inte nämna logiska luckor som bitvis är lika stora som det där isberget som flutit in i viken. Exempelvis det faktum att Calvin, som sett vad undervattensvarelsen är kapabel till. Just det, tänker ni, det skulle ju vara en monsterserie, men du har knappt nämnt det. Han har sett den slita ned en älg i vattnet. Han har sett det slita ned en båt. Han har sett den sänka ett hus på pråm. Och ändå låter han sig övertalas – väldigt enkelt, ska tilläggas – till att sätta sig i en liten jäkla båt med utombordare. Det finns många tillfällen under de här sex avsnitten där jag sitter och undrar hur manusförfattarna tänker, för det är mycket som känns så urbota korkat. Ett annat exempel är när han befinner sig på fartyget där vi träffar Alexander Karims karaktär, någon stjäl motorbåten Calvin åkt ut till den i – och det visar sig att det är fartygets kapten och förstestyrman och jag måste nästan lägga band på mig för att inte skrika ”Really?” mot teven med risk för att väcka min son som sover i rummet intill. Som att man faktiskt haft en rätt okej idé som man byggt ut till ett halvfungerande skelett, men när det blev dags att bygga muskler och vitala organ så fick man väldigt bråttom. Eller totalt hjärnsläpp.

Och monstret ja. Vi fattar ju rätt tidigt vad för typ av monster det är. Det är inte med särskilt mycket i bild. Faktum är att det känns lite som om den gör en cameo. Nej, inte riktigt så, men man börjar bygga upp en mystik och ett litet obehag kring det som tappas fullständigt. Below blir i slutändan faktiskt varken obehaglig eller särskilt spännande. Det finns en twist, såklart, eller två eller tre. En av dem är ganska snygg, men det hjälper inte särskilt mycket. Framåt slutet, när staden ska evakueras – varför avslöjar jag inte – så blir det också nästan ofrivilligt komiskt. Och familjen lägger upp en plan för att flytta isberget ut från hamnen – här avslöjar jag heller inte varför – och planen är att ja – det är så dumt. Även här. Det mest intressanta med serien är nästan hur man porträtterar småstadslivet. Och så har vi de två snubbarna från fastlandet som åkt dit för att hota sonen Calvins son Jay, som är skyldig dem pengar. Och här förekommer också scener som är märkliga och bitvis ofrivilligt komiska. Som ni förstår så tycker jag inte att det här är särskilt bra. Och det är synd. För det finns, återigen, något intressant i grunden, om man gillar den här typen av filmer och serier.

Har ni sett norska monsterfilmen Kraken? Den som hajpades en del och tydligen ska ha kostat våra oljerika grannar en hel del pengar. Nej? Grattis. Gör inte det – och tacka mig gärna för det. Se katastroffilmen Vågen om du vill missat den och vill se något norskt. Att jag nämner Kraken beror på att den har väldigt mycket gemensamt med Below. Lite liknande känsla, ungefär lika vackra vyer – och den rusar runt på ett liknande minfält och lyckas trampa fel på nästan exakt samma ställen: Avsaknad spänning. Allt för lite monster för att få kallas monsterfilm. En dålig, extremt ogenomtänkt slutprodukt. Lägg er tid på något annat istället. Mike Flanagans nya Carrie-serie, kanske?

This post is also available in English: Review: Below.