Recension: Clayface

Den första trailern till Clayface blev något av en snackis när den kom – av uppenbara anledningar. Batman-skurken som försetts med en egen originfilm som dessutom såg ut att bli något väldigt annorlunda. Jag är redigt less på superhjältefilmer (och serier) men följer utvecklingen med intresse och ser fortfarande mycket av det som släpps. Jag gillar Spider-Man-filmerna och jag är alltid intresserad av Batmans del av DC-universumet. Jag har alltid gillat honom som hjälte och han har många intressanta fiender. Clayface är en jag faktiskt hade väldigt dålig koll på. Jag hade faktiskt inget minne av honom, trots att han säkert är med i några avsnitt av den tecknade Batman-serien jag växte upp med. Kanske beror det på att jag också blandar ihop honom med Spider-Man-fienden Sandman. Nog om det. Här visade DC Studios upp ett nytt trick – Vi bjuder den vuxna publiken på en originfilm som i själva verket är en body horror.

Handlingen: Matt Hagens raketkarriär, från gatubarn i Gotham till Hollywoods främste stjärnskott, får ett tragiskt slut när en maffiaboss brutala gärningar lämnar honom svårt vanställd. Övergiven av sitt team och utan något kvar att förlora söker Matt upp en banbrytande behandling som mirakulöst återställer honom till sitt forna jag. Men behandlingen påverkar också oväntat hans verklighetsuppfattning och driver honom in på en destruktiv väg, driven av en besatthet av hämnd. Frågan är – Håller det, eller är Clayface den DC-bodyhorror ingen bett om och som egentligen borde undvikits? Det ska vi bena ut i recensionen som följer.

Vi börjar med folket bakom kameran och redan här blir det intressant. James Watkins står för regi. Hans debut är den mörka, ångestframkallande skräckfilmen Eden Lake. Sen har det blivit skräck med Daniel Radcliffe – The Woman in Black som jag inte minns så mycket av, dussinaction med Idris Elba i Bastille Day, som jag har för mig var ganska underhållande. Nu senast regisserade han Speak No Evil, remaken av den danska filmen som imponerade stort på mig – även remaken var faktiskt överraskande bra, även fast den hamnade långt ifrån originalet. Jag gillar verkligen att man väljer en regissör med erfarenhet av genren. Och för manus står ingen mindre än superhajpade Mike Flanagan, som just nu är aktuell med nya Carrie-serien och snart The Exorcist: Martyrs och hela Hollywood verkar känna lite ”take my money, sir”, så fort han öppnar käften. Jag kan tycka att Flanagan är lite överskattad på sina sätt, samtidigt som skräckfantasten i mig älskar att han får utrymme att leka med King-böcker och annat och trots allt gör det mycket bättre än många andra. Manuset till Clayface har han skrivit ihop med Hossein Amini, som skrivit allt ifrån Drive till 47 Ronin och den menlösa Harry Hole-filmen The Snowman där Michael Fassbender ser kroniskt uttråkad eller skitnödig ut i två timmar. Intressant val även här.

I huvudrollen ser vi Tom Rhys Harries, som varit med i bland annat Kandahar och Britannia. Jag tror inte jag sett honom i något mer än den förstnämnda. Jag tycker att han gör rollen som Matt Hagen riktigt bra även om det, till skillnad från filmens stackars skådespelare, inte lär leda till någon Oscarsnominering. I rollen som den tveksamma injektionsläkaren Caitlyn Corr ser vi Naomi Ackie från Mickey 17 och Shelter. Hon är också bra även om vissa saker i kemin med Rhys Harries kan kännas lite off, men mer om det sen. Många andra intressanta skådespelare dyker också upp. Vår egen David Dencik spelar antagonisten, maffiabossen Markos Szabo. Det är en ganska endimensionell roll, men Dencik är alltid bra. Eddie Marsan (går inte att se namnet utan att tänka på marsansås), Joshua James, Max Minghella. Och ett antal skådespelare du garanterat sett men inte kommer ihåg namnet på. En jag tycker sticker ut lite extra är Corey Johnson som Cadillac Sal. Corey har vi sett i småroller i Captain Phillips, United 93 och Morbius (men den glömmer vi helst, sorry Daniel Espinosa). Han har en liten roll och jag vet egentligen inte om det handlar så mycket om skådespeleri som smink. Det är något med hans stripiga hår och kanske det faktum att han påminner lite om Oswald Cobb a.k.a Penguin. Han känns som en karaktär jag hade velat lära känna bättre – inte privat, då.

Men nog om det. Vi börjar med det som kanske inte riktigt funkar. Det är något med kemin mellan Matt Hagen och Caitlyn Corr som är lite off. Jag vet inte om det beror på små saker som ansiktsuttryck som känns märkliga eller om det beror på att delar av dialogen blir fånig eller påklistrad. Det stör inte jättemycket, men nog för att jag ska stanna upp och tänka på det, uppenbarligen. Dialogen skaver för övrigt av och till rakt igenom. Den känns för enkel och gör bitvis att saker blir onödigt övertydliga, vilket i och för sig kan höra genren till. Men det får mig ändå att tänka tillbaka på det faktum att Flanagans filmer och serier alltid innehåller passager med dialog som jag tycker blir riktigt corny, för att använda ett slitet uttryck. Vi går vidare till förvandlingen, som vi kommer in närmre på i nästa del av recensionen. Hagens väg från rising star till utdömd och vidare till ett ordagrant monster – här kommer jag att tänka på Harvey Dent-repliken från Dark Knight – You either die a hero or you live long enough to see yourself become the villain – Även om vi känner sympati och förstår vad hatet kommer ifrån, samt att det han fått i sig naturligtvis käkar på personligheten, så går det kanske lite fort från att Hagen undrar vad som händer till att Hagen går loss på både uppenbara fiender och – no spoilers – ett par andra. Men samma sak här som med skavig dialog – jag kan ha överseende med det, och transformationen fungerar. Jag hade kanske bara gärna sett ett par twister till innan den slutgiltiga, så att säga.

Men nu har jag gnällt klart. Vi har skådespelare som sköter sig bra. Vi har en kul premiss, en genre-mash-up jag fullkomligt älskar på papperet – och det visar sig att känslorna håller i sig någorlunda till det slutgiltiga resultatet. För det är mycket i Clayface som fungerar. Matt Hagen byggs upp på ett snyggt sätt – och bryts ned lika snyggt. Tempot är högt rakt igenom och karaktärerna intressanta. Och det är rätt groteskt. Jag är extremt avtrubbad och kan nästan önska att jag tillhörde de mer kräsmagade för att verkligen få chansen att känna det riktiga obehaget här, för jag vill vara tydlig just där – det är mig det är fel på, inte effekterna. Scenen när Hagen står i flygplanstoaletten med nagelsax är ju verkligen nasty på riktigt. För min del hade man dock, faktiskt, gärna fått fläska på ännu mer när man ändå har en strikt åldersgräns och alla möjligheter. Det finns ett par dödsscener som gärna fått bli slafsigare. Det säger återigen mer om mig än filmen i sig. Clayface är underhållande, spännande och bjuder på saker vi inte sett i superhjältegenren. Mer såna här vågade satsningar åt folket. Jag vill betydligt hellre se mer vuxna originberättelser än tråkiga filmer där Avengers eller Superman slåss mot andra super humans som också är mer eller mindre odödliga. Och effekterna. Hela grejen med leran och att kunna transformera ansiktet – och när allt börjar hänga som om Hagen fått en stroke. Jag vet inte hur mycket som är praktiska effekter kontra CGI, men det är jäkligt snyggt.

Så, sammanfattningsvis. Clayface är inte en fullpoängare, men den gör något både för den lilla pojken i mig som växte upp med superhjältar och alltid älskat såväl Spider-Man som Batman och alla roliga skurkar – Green Goblin, Sandman, Joker, Scarecrow och så vidare. Den gör dessutom något för skräckälskare Westberg, som alltid är på jakt efter nästa trevliga skräckupplevelse. För det är en mash-up som verkligen fungerar. Och i det här fallet – Levererar. Clayface underhåller från början till slut och man har karvat bort många fallgropar. Med det sagt, för att återknyta till början av recensionen: Är Clayface den DC-bodyhorror ingen bett om och som egentligen borde undvikits. Nej. Det är det inte. Gillar du skräck, body horror, originberättelser, superhjälteuniversum – och inte är alltför kräsmagad – då är Clayface nästan garanterat något för dig.

This post is also available in English: Review: Clayface.