Recension: The Social Reckoning

Aaron Sorkin skrev manus till David Finchers uppskattade The Social Network från 2010. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte minns mycket alls av filmen. Där fick vi följa med den unga Mark Zuckerberg i skapandet av fenomenet Facebook. Nu är det alltså dags för någon slags spirituell uppföljare, The Social Rekoning. Den här gången står Sorkin både för manus och regi och det är inte längre Jesse Eisenberg som axlar rollen som Zuckerberg – tydligen bland annat för att han inte längre ville bli associerad med techmiljardären. Fullt förståeligt, kan jag känna. Så. Först fick vi följa med från början – vad handlar Reckoning om?

The Social Reckoning berättar den sanna berättelser om hur journalisten Jeff Horwitz får i uppdrag av Wall Street Journal att skriva en artikelserie om Facebooks mindre trevliga sidor. Han försöker få kontakt med någon på insidan som är villig att dela information och den som till slut nappar är Frances Haugen, en ung Facebook-ingenjör. Till en början motvilligt, men ju mer som sker på insidan, desto mer öppnar hon upp sig. Ingen på utsidan har egentligen fått någon insikt i vad som egentligen sker och hur Facebook drivs – och på vilket sätt de påverkar människor.

Ett väldigt intressant och viktigt ämne. Grundtanken bakom sociala medier, att koppla ihop folk och kanske främst för de som inte är så bra på, eller ens kan, ta kontakt i verkliga livet, får en plattform att umgås. Det är ju fint. Men att det är skadligt, främst för våra unga, är knappast någon hemlighet. Hur pass aktivt man faktiskt jobbar på olika plan för att behålla aktivitet och tjäna pengar överraskar knappast, även om mycket av det som nämns är ny information för mig. Jag tänker inte gå in mer på den faktiska manipulationen, men det är skrämmande.

Skådespelarna då? Vi har Mikey Madison i rollen som Frances Haugen. Mikey slog igenom stort i snackisen Anora häromåret, en film jag själv inte alls tyckte var särskilt bra. Hon är riktigt bra som den socialt missanpassade datanörden med klara autistiska drag. Och celiaki. Journalisten Jeff spelas av Jeremy Allen White, ni vet, från The Bear. Men jag följde hans arbete flera år innan i och med suveräna serien Shameless. Jag gillar White även om jag kan hålla med de kritiker som i sina Reckoning-recensioner skrivit saker som att ”Jeremy Allen White är Jeremy Allen White”, för det finns något i det. Han spelar egentligen rollen precis som han brukar göra. Han är i princip en mindre skrikig version av Carmen i The Bear. Och det för mig vidare till Jeremy Strong, som axlar Zuckerberg. Han är betydligt mer porträttlik än Eisenberg. Tydligen ska Strong vara en rätt jobbig method actor som befinner sig kvar i rollen hela tiden. Med tanke på hur stel, rak och kylig Zuckerberg verkar vara så förstår jag att det inte är skitkul. Han får egentligen inte jättemycket utrymme, för sanningen är att Strong inte är med jättemycket. Men det blir lite samma situation här – det sticker inte ut särskilt mycket. Han känns ungefär som sin karaktär Roy Cohn i Succession fast med ännu en pinne upp i arslet. Fast å andra sidan tror jag att han levererar en version som är väldigt nära sanningen, så kudos! Och komikern Bill Burr gör ett inhopp som Charlie, en av Zuckerbergs rådgivare. Han gör rollen riktigt bra. Det gör faktiskt alla birollsinnehavare.

Social Reckoning är intressant och underhållande, något annat vore en lögn att säga. Jag väntar mig kanske inga stordåd och får det inte heller. Men Sorkins manus skaver tyvärr en hel del. Rent tonmässigt dansar den runt som en salongsberusad affärsman på silent disco. Det känns som att Sorkin inte riktigt kan bestämma sig för vilken typ av historia han vill berätta. De ämnen som tas upp är allvarliga och det finns några scener som är lite mörkare, främst i slutet när stormningen av Kapitolium används som virke till elden. Men däremellan är den oftast på tok för lättsam, bitvis nästan som att den inte kan ta sig själv på allvar. Detsamma gäller en hel del av dialogen. Det finns replikskiften som är riktigt snygga, några citatvänliga. Men det finns också en hel del dialog som verkligen faller platt och rent ut sagt känns märklig. Folk klämmer fram ovidkommande information på ett sätt som ibland används för komisk effekt och fungerar en gång av fem, men de andra gångerna blir det mest konstigt. Det blir också mycket techbabbel som man inte förstår om man inte är jätteinsatt. Jag ska inte heller glömma att nämna det extremt onödiga behovet av att låta Mikey Madison visa hud. Det kanske är ett försök att säga något om hennes karaktärs tidigare nämnda klart autistiska drag, men framstår mest som ett sätt att sexualisera – även om vi inte pratar nakenscener. Det blir bara fånigt.

Det absolut bästa exemplet på en scen som funkar är faktiskt prologen. En vit berusad kvinna som fått motorstopp hamnar i luven på två poliser med utländskt påbrå. Den säger väldigt mycket om samtiden och jag älskar hur den urartar – och följer med på ett snyggt sätt för att belysa en del av problematiken med plattformen genom filmen. Här visar sig Sorkin från sin bästa sida. Och det finns ett par liknande scener strösslade under speltiden, men det är synd att ingen satt ned foten när han tenderar att balla ur med frejdig och återkommande rätt menlös dialog som snarare förvirrar än underhållder. Det tar udden av helheten ganska rejält och även om det är tydligt vad man försöker säga så tar det bort en hel del tyngd och allvar. The Social Reckoning är i slutändan intressant, på sina håll välgjord och välspelad men samtidigt lite vilsen. Se den när den kommer på streaming men spara biljettpengarna till något som är värt det.

This post is also available in English: Review: The Social Reckoning.