Hem » Film & TV » Bio » Recension: The Hunger Games – Sunrise on the reaping
The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Recension: The Hunger Games – Sunrise on the reaping

av Peter Westberg

TL;DR

The Hunger Games: Sunrise on the Reaping är en prequel regisserad av Francis Lawrence om en ung Haymitch Abernathy. Skådespeleriet är överlag bra, tempot är högt och filmens nästan två timmar och fyrtio minuter underhåller medryckande. Konceptet återanvänds dock nästan helt från tidigare filmer, CGI-effekterna brister och flera figurer överspelas. Den passar trogna fans av serien men bjuder inte på något nytt för mer skeptiska tittare.

Hunger Games. Detta fenomen baserat på böckerna av Suzanne Collins. Jag minns att jag gillade första filmen när den kom 2012. Men något saknades. Dels var skådespeleriet halvdant och jag stördes nog av att den var mörk och brutal – men ändå censurerad, för åldersgränsens skull. Jag säger inte att det måste vara superblodigt, men det kan ta bort en viss edge. Gary Ross regisserade den första. Francis Lawrence, som bland annat ligget bakom Constantine (som ju ska få en uppföljare!) har regisserat nästkommande fem. Den nya, Hunger Games: Sunshine on the Reaping är, precis som förra filmen The Ballad of Songbirds & Snakes (som jag minns ytterst lite av), en prequel.

Handling: Vi följer den sextonårige Haymitch Abernathy från Distrikt 12 – Katniss och Peetas framtida mentor. Berättelsen börjar på morgonen till skördedagen inför de 50:e Hungerspelen, även kända som det andra Quarter Quell: de största spelen hittills, med dubbelt så många tributer. Handlingen utspelar sig i Panem 24 år före händelserna i Katniss Everdeens ursprungliga trilogi. Vi följer Haymitch in på arenan, där han bildar en oväntad allians med Maysilee Donner, den andra tributen från Distrikt 12, och ansluter sig till en grupp som är fast besluten att utmana huvudstadens makt under president Snow. Allteftersom tävlingen fortskrider riskerar Haymitch allt för att störta spelen inifrån arenan, och sår därmed fröet till det uppror som för alltid kommer att förändra Panem.

Jag nämnde att Lawrence regisserat de senaste fem, alltså alla utom originalet. Jag har pendlat lite i mitt tycke. Jag gillar grundidén, de är välgjorda och har många bra ingredienser, ändå har jag tyckt att något saknats i samtliga. Möjligen var någon av Mockingjay snäppet bättre än de tidigare. Dels har jag, återigen, inte riktigt kunnat släppa det här med att de är väl nedtonade, även om jag vet och förstår anledningen. Det gör liksom att det känns lite för snällt. Som att se en slasherdär allt brutalt sker off screen. Nä, inte riktigt, men jag tror ni förstår. Men det är något med tempot också. Jag vill minnas att första filmen bitvis kändes en aning för utdragen. Så är fallet här också, även om tempot för det mesta är högt. Men vi kommer tillbaka till det.

I rollistan har vi bland annat Joseph Zada, Ralph Fiennes, Jesse Plemons, Elle Fanning, Glenn Close, Kieran Culkin – och vår egen Edvin Ryding i en liten, halvfjantig roll. Det är min första bekantskapd med Joseph Zada. Han gör rollen som den unge Haymitch väldigt bra. Men ska han verkligen föreställa sexton? Han ser mer ut som tjugo, men det är en detalj jag kan leva med. Skådespeleriet är överlag bra. Men jag kan störa mig på alla extravaganta, färgstarka karaktärer vi stöter på bakom produktionen. Jag förstår tanken bakom det, men det blir så överspelat och fånigt att jag nästan sitter och småskäms. I det här fallet rör det sig främst om Glenn Close och Billy Porters karaktärer där det känns som man tar i från tårna med precis allt. Vissa kanske gillar det. Jag? För tjurig.

The Hunger Games: Sunrise on the Reaping
Foto: Ralph Fiennes. The Hunger Games: Sunrise on the Reaping. Photo Credit: Courtesy of Lionsgate

Intrigen och allt runt omkring då? Jag ska börja med att säga att det inte är något fel på tempot även om jag aldrig tycker att det blir direkt superspännande. Men anledningen till det är enkel. Hade jag varit yngre, eller om det här varit min första Hunger Games-film, så hade jag sannolikt tyckt väldigt annorlunda. Problemet här är att man återanvänder konceptet nästan till punkt och pricka. Uppbyggnaden med valet av deltagare, tårfyllda farväl, förberedelserna, presentationen av uppenbara antagonister – och kampen. Okej. Här gör man vissa avsteg som jag inte går in på för att undvika spoilers, men det blir ändå på tok för mycket som känns igen. Snudd på generiskt. Det är ändå medryckande och intressant – och den känns inte riktigt så lång som den är – nästan två timmar och fyrtio minuter, så till stor del fungerar den ändå underhållningsmässigt. Vissa karaktärer som vi förväntas känna för hinner vi egentligen inte riktigt lära känna. Samtidigt gillar jag kaoset och det faktum att vem som helst faktiskt kan dö. Vissa av dödsscenerna känns däremot lite väl liknande.

Men som sagt. Det är inte mycket nytt under solen och även om man får till vissa skillnader så är det lite tråkigt att det blir – så – mycket copy paste. Men Haymitch öde är allt annat än glatt. Det är mörkt och sorgligt och funkar ändå bra som prequel. Ett litet minus, vilket jag vill minnas att jag känner igen från tidigare filmer, är bitvis usel CGI. Jag förvånas av hur man i vissa dyra produktioner lyckas få till det riktigt bra medan andra, som här, inte alls gör det. Det rör sig både om vissa miljöer som känns plastiga – men främst är det djuren som förekommer i spelet. Kaniner, fåglar, rådjur – det borde inte vara jättesvårt att få dem att kännas lite mer realistiska. Men nog gnällt om det. Även om mycket känns igen så fungerar det relativt bra. Jag skulle vilja sammanfatta det så här: Älskar du Hunger Games så kommer du nästan garanterat älska Sunrise on the Reaping. Om du, som jag, tycker att filmerna i serien pendlar mellan okej och bra så är det antagligen där du kommer att landa.

 


This post is also available in English: Review: The Hunger Games – Sunrise on the reaping.

Så här sätter vi betyg på Senses
Annons

Vanliga frågor och svar

Vad handlar The Hunger Games: Sunrise on the Reaping om?

The Hunger Games: Sunrise on the Reaping utspelar sig 24 år före Katniss Everdeens trilogi och följer den sextonårige Haymitch Abernathy under de 50:e Hungerspelen där han försöker störta spelen inifrån arenan.

Hur presterar skådespelarna i filmen?

Skådespeleriet är överlag bra och Joseph Zada gör rollen som den unge Haymitch mycket bra. Däremot blir extravaganta karaktärer spelade av Glenn Close och Billy Porter fåniga och överspelade.

Hur är filmens visuella effekter och CGI?

Specialeffekterna är bitvis usla med plastiga miljöer och dåligt datoranimerade djur som kaniner, fåglar och rådjur.

Känns speltiden på nästan två timmar och fyrtio minuter för lång?

Filmen har för det mesta ett högt tempo och känns inte så lång som sin speltid på nästan två timmar och fyrtio minuter, även om delar bitvis känns utdragna.

Missa inte detta

Lämna en kommentar

* Genom att använda detta fält så godkänner du hantering av dina data på denna webbsida.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.