Recension: Arkipelag

Sveriges Oscarsbidrag har landat. Till mångas förtret. För vem fan är Alex Schulman att lämna poddstudion eller skrivlyan för att kliva in i filmbranschen som regidebutant och åka räkmacka till en potentiell Oscar för bästa utländska film? Så har tongångarna tydligen varit bland etablerade människor i branschen. Jag kan kanske förstå det till viss del, samtidigt som det också säger en hel del om den här tråkiga, svenska Jante-inställningen. Alla är debutanter någon gång, eller hur? Jag romandebuterade för snart åtta år sedan och hade jag valt att lyssna på kritiska röster kring att följa drömmar eller försörja sig som tangentbordsryttare så hade jag upp och stannat kvar i en bransch som aldrig var min. Men visst, det är klart att ett stort namn som Schulman får en stor budget, kända namn och en massa chanser. Om filmbolaget trodde mest på idén eller hoppade på för att det skulle bli en given succé, ett event med hans namn som dragplåster, kan jag inte uttala mig om, men skit samma. Det är säkert många som förväntat sig en flopp, ett dyk på grunt vatten som slutar med benbrott eller något. Men nu är den här. Kritikerkåren har börjat säga sitt och – Arkipelag verkar trots allt ganska lovande, eller?

Så, vad handlar den om? I Arkipelag blandas enligt beskrivningen laddat drama med mörk humor. Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren spelar tre pappor som följer med sina döttrar på en skolresa till helvetet. Strandsatta med en stökig högstadieklass på en idyllisk skärgårdsö påminns de om egna tonårstrauman. Precis som ungdomarna tvingas de snart också inse hur svårt det är att dra gränsen mellan lek och farlig maktkamp, och att skilja offer från förövare. Där har ni intrigen sammanfattad. Det första jag vill påtala är det här med humorn. Det finns ett par ställen där man skrattar. Framförallt under föräldramötet i den inledande scenen. Ginger-skämtet är perfekt tajmat och får mig att garva rakt ut. Ni fattar när ni ser den. I övrigt är den här en film som i min värld är extremt avskalad på humor. Det är mest mörker, stora känslor och både vuxen- och tonårsångest för hela pengen. Eller så missar jag något. Inget negativt menat med det. Jag väntade mig ingen regelrätt dramakomedi och det är långt ifrån vad vi serveras här.

Skådespeleriet fungerar överlag bra. Rollerna är tydligt utmejslade. Gustaf Skarsgårds karaktär Bill som försöker bättra anknytningen till sin dotter på ett nästan desperat sätt samtidigt som han misslyckas med att hålla pli på ungdomarna. Han bär på en skörhet – och ett mörker – som märks av tidigt och är filmens känslomässiga puls. Skarsgård gör det bra, som alltid. Fares Bobo som är machopappan, alfahannen, bjuder på den kanske bästa prestationen, åtminstone av de vuxna. Linus Wahlgrens Pontus, den vältränade pappan som har ett lite väl gott öga för en av de unga ledarna och inte drar sig för att prata opassande om barns sexualitet är också härligt obekväm. Han är bra, men inte riktigt lika säker som sina motspelare. Ungdomarna gör också väldigt bra ifrån sig. Några prestationer sticker ut lite extra. Kanske främst Olof Olingdahl som Kenneth, mobbingoffret som bär på ett alldeles eget mörker.

Ett återkommande problem med många svenska filmer, för mig personligen, är dialogen. Och leveransen av den. Det blir ofta styltigt och konstigt och många filmer innehåller repliker som helt enkelt inte känns naturliga. Där tycker jag att Arkipelag sticker ut. Det finns några scener som kanske funkar bättre på papper än i färdig produktion, några replikskiften som svajar. Bland annat dialogen om soluppgången som Bill har med sin dotter Ester, som känns både lite påklistrad och feltajmad, och Pontus gubbslemmiga snack om pubishår där både leveransen och meningarna i sig skaver. Och Olivias lilla nostalgitripp till en före detta ledare vid namn Manne som säger något om både hennes situation och en viss karaktär, men nästan blir ofrivilligt komisk. Men bortsett från de här exemplen så tycker jag att merparten av dialogen är väldigt välskriven – och leveransen sitter för det mesta riktigt bra. Det är väldigt få ögonblick med skämskuddevarning.

Några av scenerna som utspelar sig kvälls- och nattetid är lite väl mörka, och då pratar jag inte om tonen utan den faktiska bilden. Men överlag är Arkipelag en riktigt snygg produktion. Ångesten ligger och guppar på ytan redan från början och den biter sig tag i mig som tittare. Man fattar ju att det kommer att gå käpprätt åt helvete och det gör att man sitter spänd och väntar på när vågskålen ska tippa. Man lyckas verkligen bygga upp obehaget genom en team effort av regi, skådespeleri, replikskiften, kameraarbete, klippning – och musiken som förstärker oroskänslan i magen. Det finns några scener här som är extra starka, en som rent av chockerar. Riktigt snyggt. Jag gillar att utsättas för chocker och det händer inte jätteofta. Jag tänker inte avslöja mer än så. En annan sak som jag tycker om med filmen är att det inte finns några protagonister. Inte egentligen. Alla är kapabla till både gott och ont, även om det såklart är överdrivet och och dramatiserat, men det visas effektivt att alla har flera sidor. Några är dock regelrätta svin. Man vrider på perspektiven och saker är inte nödvändigtvis som man först tror. Det känns lite osvenskt och saker är inte lika krystat och övertydligt som det ofta kan bli. För det mesta fungerar det riktigt bra och adderar en extra dimensionen till den redan cementerade ångesten. Vissa förvandlingar skaver dock lite. Bobo, exempelvis. Han är tydligt utmejslad. Vi förstår tidigt, egentligen så fort vi ser honom, vilken typ av karaktär han är. Det byggs upp genom små ansiktsuttryck och ord, ibland genom handling. Ändå sker hans förvandling från någorlunda kontrollerad till snudd på hot head, i princip från en scen till nästa. Det känns nästan som om man klippt bort någon liten psykologisk utvecklingskurva för att öka tempot.

Det finns mycket att gilla i Arkipelag. Som debut är den oerhört imponerande. Uppbyggnad, den obehagliga stämningen som byggs upp successivt och förstärks effektivt med små medel. Det var länge sedan jag såg en så här pass ångestladdad film. Åtminstone på bio. Man lämnar biomörkret, men mörkret bor kvar ett bra tag. Det är kanske en väl cynisk bild av samhället, men den säger mycket om samtiden och känns på många sätt realistisk. Det finns gränser som är svåra att passera, andra som är svåra att undvika. Mobbing är alltid jobbigt att se och jag pendlar mellan obehag, äckel och avsky inför vissa av karaktärerna och deras ageranden. Ibland vill man själv kliva in i filmen och läxa upp folk själv. Slutscenerna är återigen väldigt effektiva och bjuder på chock value. De lär lämna vissa delar av publiken med en rejäl klump i magen. Mig också. Jag har inget intresse av Alex Schulman som poddare, men har läst ett par av hans böcker, närmare bestämt Malma Station och Bränn alla mina brev (också filmatiserad, men jag har inte sett den). Två fantastiskt välskrivna och gripande berättelser. Nu visar han prov på att faktiskt kunna både skriva filmmanus och regissera och det imponerar stort. Jag ser fram emot att se vad han tar sig an härnäst i filmvärlden efter den succé som Arkipelag nästan garanterat kommer att bli. Men det kan väl inte bli mer ångestfyllt än det här? Eller? Med det sagt: Ge Arkipelag en chans när den släpps. Men förvänta er ingen lättsam klassresa.

This post is also available in English: Review: Arkipelag.