Recension: Whalefall

En film om en snubbe som sitter fast inuti en val och kämpar mot klockan för att ta sig ut innan luften tar slut, kan det vara något? Det låter på papperet som en helt galen idé och när trailern till Whalefall landade i somras var det många som uppmärksammade den. Själv blev jag väldigt nyfiken men visste inte om jag tyckte att idén var genialisk eller riktigt, riktigt dålig. Och tankarna på slutresultat pendlade någonstans däremellan också. Nu är den här, jag har sett den och kan äntligen ge svaret på huruvida det håller eller ej.

Handlingen, som vi redan varit inne på: På jakt efter sin avlidne fars kvarlevor blir den unge dykaren Jay uppslukad av en kaskelot och instängd i valens inre med bara en timmes syre kvar. Medan tiden rinner ut tvingas han konfrontera minnena av sin far och finna styrkan att kämpa vidare mot alla odds. Mer avancerat än så är det alltså inte.

Brian Duffield står för regi. Det här är hans tredje film. Debuten Spontaneous har jag inte sett, men däremot nästkommande, No One Will Save You, om en tjej som måste slåss mot en alien som tar sig in i huset. Den stack ut och hade några riktigt effektiva scener, men jag vill minnas att den drogs med en del problem. Duffield har skrivit manuset tillsammans med Daniel Kraus, som ligger bakom den litterära förlagan baserad på en idé han fick efter att ha sett den virala videon där en man ute på kajaktur hamnade i munnen på en kaskelot men spottades ut. The stuff of nightmares, om ni frågar mig. Jag hade aldrig doppat foten i annat än en plaskdamm efter en sådan incident.

I rollerna ser vi Austin Abrams, just nu även aktuell som huvudrollen i Resident Evil (se den!), i rollen som den uppslukade Jay och Josh Brolin (No Country For Old Men, The Dog Stars), som spelar hans farsa. I mindre roller ser vi blanda andra Elisabeth Shue (The Boys, Leaving Las Vegas) och John Ortiz (Ad Astra, The Cloverfield Paradox). Det här är en typ av film som verkligen står och faller med sin huvudrollsinnehavare. Det är så mycket nerv och känslor som ska förmedlas och det fungerar bara om skådespelaren har förmågan att få oss i publiken att känna något – fast det är klart – irritation över dåligt skådespeleri är också en känsla. Tack och lov är Austin Abrams verkligen rätt man för jobbet. Han imponerade på mig i Weapons, han imponerade igen i Resident Evil – och i och med Whalefall är jag villig att påstå att han är en av våra just nu mest intressanta skådespelare. Han har verkligen förmågan att förmedla stora känslor med små medel. Med om det senare. Tydligen utför han även merparten av filmens stunts själv.

Intrigen i sig behöver vi inte säga mer om. Den är superenkel. Och miljöerna – Vi får magnifika miljöbilder av vad som enligt IMDB kan vara Monterey och sedan blir det väldigt mycket magsäck för pengarna. Jokes aside. Det jag verkligen, på riktigt, gillar med Whalefall är det faktum att man inte bara förlitat sig på en massa CGI-effekter inifrån den litterära belly of the whale. Det är praktiska effekter och kulisser. Men funkar det, undrar ni? Är det spännande, underhållande? Svaret är tack och lov ett rungande ja. Riktigt bra, till och med. Det är fartfyllt och nervigt rakt igenom. De flashbacks som emellanåt tar oss ifrån Jays pressade (hö hö) situation är effektiva och ger en ibland nödvändig andningspaus. Jag kan tycka att storyn med hans extremt hårda machoman till farsa känns lite väl överdriven, även om jag kan tänka mig att den här typen av fantastisk barnuppfostran faktiskt förekommer. Men det känns lite too much ibland.

Detsamma gäller upplösningen. Jag tänker inte gå in i detalj, det blir för mycket spoilers. På vissa sätt fungerar det och är riktigt snyggt, sett utifrån perspektivet att vår huvudkaraktär drabbas av dykarsjuka och nervsammanbrott. Mitt största problem är nog att det känns lite för konstruerat. Men inte så pass att jag stör mig onödigt mycket på det. Jag har läst vissa recensioner där man kritiserat den för att bli lite väl sentimental, och det hänger ihop med just det här konstruerade. Jag kan bitvis hålla med. Samtidigt så överraskas jag av hur pass hårt Whalefall ändå drabbar mig känslomässigt någonstans runt det sista tjugo minuterna. Det var länge sedan jag satt och grät i en biosalong, men det fanns något här som träffade mig rakt i pappahjärtat, och det är väl det som är så jäkla fint? När en film får oss att reflektera och se situationen utifrån våra egna livsval.

Sammanfattningsvis är jag överraskad av flera olika anledningar. Dels hur pass hårt den träffade mig känslomässigt, det konstruerade, bitvis flummiga till trots. Och det faktum att den fungerar på alla plan. Jag gick in med en förväntan om att få se en underhållande, bitvis spännande och troligen rätt tekniskt snygg film. Men jag gick också in med en farhåga om risken att den skulle kännas fånig eller helt enkelt inte fungera. I slutändan visar sig Whalefall vara oväntat jäkla bra. Oerhört snygg, spännande, känslosam och bitvis lite underfundig. Faktiskt en av de trevligaste bioupplevelser jag haft i år. Och det berodde inte enbart på sällskapet.

This post is also available in English: Review: Whalefall.