Recension: Heart of the Beast

Människans bästa vän. Hur många fina filmer finns det inte om relationen mellan hund och människa? Eller, som det oftast är – Relationen mellan hund och snubbe. Turner & Hooch med Tom Hanks såg jag hur många gånger som helst som barn. För ett par år sedan fick vi Arthur the King. Marley & Me, Max, K-9 (En snut på hugget), Dog (övertydlig titel men rätt trevligt film). Jag noterar också att vår export Lasse Hallström regisserat två hundfilmer: Hachi – A Dog’s Tale och A Dog’s Purpose. Han måste verkligen älska jyckar. Nu har det alltså blivit dags för Brad Pitt att ge sig ut i vildmarken tillsammans med en pensionerad tjänstehund med PTSD. Jag såg trailern på bio för ett par månader sedan och tänkte inte så mycket mer på den, men så tog jag chansen att se förhandsvisningen under Filmstadens Stora Biodagen.

Filmen heter Heart of the Beast och intrigen är som följer: Efter en våldsam flygolycka blir en pensionerad officer från specialstyrkorna och hans tjänstehund strandsatta djupt inne i Alaskas vildmark. Tillsammans tvingas de till en brutal kamp för att överleva mot naturens krafter. Människan mot naturen (med eller utan mänskliga antagonister) är ju också en välbeprövad genre. Deliverance (kan man tänka på den utan att höra banjomusik?), The Edge, River Wild, Cast Away, Into The Wild, Alive, The Revenant. Listan kan göras hur lång som helst. Det är en genre jag uppskattar, även om den kanske är i lite behov av förnyelse.

Heart of the Beast är regisserad av David Ayer. Han har ett lite ojämnt CV. Han slog igenom med Harsh Times, en hård crimehistoria med Christian Bale från 2005. Jag såg den, men minns inget av den så här i efterhand. Bra eller dåligt? Svårt att säga. End of Watch och Fury är de två som fått bäst betyg. Den senare, en rätt skitig WWII-action, såg jag på bio och gillade skarpt. Sedan fick han en hel del skit för sin take på Suicide Squad och jag vill minnas att Ayer själv menat att han var hårt hållen av studion och inte fick igenom sina egna grejor och skulle vilja släppa en nyklippt version. Den var hur som helst allt annat än bra. Netflix-rullen Bright med Will Smith, Joel Edgerton och Noomi Rapace vill jag dock minnas var underhållande, om än allt ifrån helgjuten. Där blandades snutaction och gängkriminalitet med fantasyelement på ett sätt som kändes lite fräscht men kanske inte alltid funkade hela vägen. Han har också hunnit med två Jason Statham-rullar där Statham gör det han i princip alltid gör – ser sammanbiten ut och delar ut stryk. Oftast med relativt underhållande resultat, ska tilläggas. Med det sagt sticker Heart of the Beast ut lite och det är alltid kul. För manus står Cameron Alexander och det är tydligen hans första långfilm. Intressant.

Skådespelarmässigt är det av förklarliga skäl rätt kargt. Brad Pitt i huvudrollen som pensionerade soldaten James Belmont. Ett tryggt val, för Pitt är alltid bra – Det är dessutom andra gången Pitt axlar huvudroll åt Ayer. Senast i tidigare nämnda Fury. Hunden Odin spelas av Uber, en tysk schäferhund. Och här har vi ju såklart filmens riktiga huvudkaraktär – och som ni förstår – filmens hjärta. Pitt fick frågan om hur högt han rankade Ubers rollprestation jämfört med andra han spelat mot och svaret var tredje plats, direkt efter Morgan Freeman och Anthony Hopkins. Ett rätt bra betyg, får sägas. Suveräna J.K. Simmons dyker upp i en liten roll som den mystiska men godhjärtade Watkins som slår läger bredvid Belmont och hund innan olyckan. Belmont är naturligtvis avvaktande och vem hade inte varit det om man blir uppsökt av en skäggig gubbe i skogen x antal mil från civilisationen. Watkins blir en metafor för – vad? Kan ni er grekiska mytologi så fattar ni.

Heart of the Beast är en välgjord film. Flygkraschen är snygg och miljöerna slår andan ur en. CGI-djuren antagonisterna ställs inför ser okej ut även om de såklart väldigt tydligt är animerade. Musiken av Jared Michael Fry, ett okänt namn för mig men han har tydligen gjort musiken till Ayer-regisserade Statham-rullarna Beekeeper och A Working Man, gör sitt. Men när det hettar till i tårkanalerna mot slutet är det en annan musikkompositörs verk jag hör. Jag har inte hittat någon info om det på nätet, men det låter väldigt mycket som ett av min husgud Max Richters verk. Eller möjligen Clint Mansell. Jag har återigen inget bevis på bordet, men mina öron och musikminne brukar inte luras. Det hör heller inte till ovanligheten. Max Richters fantastiska och fantastiskt sorgliga On the nature of daylight från albument The Blue Notebooks har trots allt använts i ett antal produktioner, bland annat Arrival, Shutter Island och ett extra sorgligt och vackert avsnitt i första säsongen av The Last of Us.

Hur håller filmen i sig då? Heart of the Beast är finstämd och spännande. Kemin mellan Pitt och Uber är finfin och hunden är, som tidigare nämnt, den riktiga huvudkaraktären i mina och mångas ögon. Tempot är högt så gott som hela tiden från det att katastrofen är ett faktum. Filmen bjuder dock inte på något vi inte tidigare sett. Det är ett välbeprövat koncept och här finns inga överraskningar. Men gott så, vi får en stabil film som väcker känslor, underhåller och är fin att se på. Ibland krävs det inte mer. Man behöver inte uppfinna hjulet hela tiden. Något som däremot uppskattats hade varit ”riktiga” flashbacks från deras tid som stridspar. Det vi bjuds på är bara väldigt korta glimtar i form av eldgivning och otydliga bilder. Det är lite synd. Jag hade faktiskt väntat mig att få se mer av backstoryn. Det hade definitivt gett en extra dimension och ökat nerven. Men nog med gnäll. Heart of the Beast är, som helhet, en stabil och fin film. Absolut inget som behöver ses på bio. Direkt efter Fury är det här den bästa Ayer-filmen, på delad plats med underhållande Bright. Åtminstone av de jag faktiskt har färskt i minnet.

This post is also available in English: Review: Heart of the Beast.