Recension: Hope

Jag hörde talas om Hope för första gången för kanske något år sedan. En weird blandning mellan monsterfilm och action med lite westernvibbar? Den var Sydkoreas bidrag till Cannes i år där den tävlade om Palme d’Or. På förhand han den sett väldigt intressant ut, men jag har känt mig kluven inför den från start. Dels på grund av längden – en film som klockan in på nästan 160 minuter har väldigt mycket att bevisa. Och farhågan är att den innehåller en hel del kvarvarande darlings to kill. Dessutom har informationen om filmens monster gjort mig orolig. De få bilder jag råkat se har varit rätt fula och när man fick reda på vilka skådespelare som stod bakom dem har jag mest känt – varför? Mer om det senare. Jag har ändå haft en viss förhoppning. Dels för att den sett rätt galen ut, på ett bra sätt, och dels för att Sydkorea är rätt säkra i sin leverans. Jag har hittat många favoriter här och pratar vi om just genren monsterfilm så är The Host, eller Gwoemul som den heter på originalspråk, en gammal favorit. Jag har inte sett den på säkert femton år, men jag kommer aldrig glömma euforin över främst den där kaotiska scenen i början när monstret löper amok. Det var snyggt och nervigt som fasen och Bong Joon Ho har ju inte direkt legat på latsidan med intressant film sedan dess. Hört talas om Parasit? Men, nu är det regissören Na Hong-Jin och hans Hope vi ska rikta strålkastarljuset mot.

Vi drar handlingen lite fort, för den som inte redan vet: I utkanten av en avlägsen hamnstad görs ett mystiskt fynd. Plötsligt tvingas invånarna in i en desperat kamp för överlevnad mot något de aldrig tidigare har stött på. Intrigen är ganska enkel och det är, ska det visa sig, filmen i sig på vissa sätt också. Hope ska med en budget på motsvarade cirka 74 miljoner dollar vara den hittills absolut dyraste koreanska produktionen. Sug på den en stund, för innan den faktiska recensionen kommer igång måste jag säga att jag, med facit i hand, har svårt att se hur folket bakom Hope lyckats övertyga finansiärerna att skjuta till en sådan summa. Hur har pitchen sett ut? Det är imponerande i sig. Jag har på förhand läst väldigt mycket om hur fullständigt galen och nervig den här filmen ska vara. Samtidigt har jag följt betygen på inte minst IMDB, som skyltar med ganska blygsamma siffror. Efter att ha sett filmen kan jag meddela att jag förstår det. Betydligt mer än jag förstår de kritiker som faktiskt höjt den till skyarna.

Men vi börjar i rätt ände: Regissören. Na Hong-jin vann en del priser för sin debutlångfilm The Chaser från 2008. Jag vill minnas att jag sett den men har däremot inget klart minne av filmen i sig. Jag minns däremot en del av hans, även den väldigt hajpade, skräckfilm The Wailing som kom 2016. Den var snygg och hade några intensiva scener, men jag var inte helt såld. En annan sak jag noterar när jag går igenom Hong-jins CV är att även tidigare filmer har en, ska vi säga, generös speltid. Något som långt ifrån alltid är en fördel. Huvudkaraktären, snuten, Beom Seok spelas av Hwang Jung-Min, från exempelvis suveräna A Bittersweet Life. Han framställs som ganska ignorant, korkad och feg. Papperstunn, för han utvecklas aldrig åt något håll. Hans kvinnliga kollega Sung Ae, spelad av f.d modellen Hoyeon som slog igenom i Squid Game, är betydligt mer färgstark, även om hon inte heller genomgår någon utvecklingskurva. Jag ska inte spoila, men det finns faktiskt några karaktärer som, överraskande nog, blir mer kött och blod efter sisådär 120 minuter. Bra eller dåligt? Döm själva. Skådespeleriet är svårt att betygsätta, för det är en extrem skillnad mellan asiatisk, europeisk och amerikansk film. I det här fallet handlar det inte om så kallat k-drama, utan snarare komedi. För det här är ingen regelrätt monster- eller skräckfilm. Jag skulle kategorisera det som en monsteractionbuskis. Ja. Du läste rätt.

Och med det närmar vi oss de jobbiga passagerna. Men jag ska börja med något positivt: Filmen är väldigt snygg. Bra bildkvalité, stor detaljrikedom i förstörelse och några snygga, kreativa dödsscener. Faktum är att nästan allt i Hope är väldigt snyggt. Bortsett från monstren. Det ser ut som om man klippt in dem direkt från en mellansekvens i ett tio år gammalt tevespel. Att man med historiens största budget inte lyckas göra det snyggare är faktiskt häpnadsväckande. För det är inte bara det att det ser plastigt och inklippt ut – animationerna känns ibland ryckiga, som om man nöjt sig med en tidig rendering. Det dröjer för övrigt nästan en timme innan vi faktiskt får se ett i bild – och här börjar faktiskt också problemen. Jag gillar att man håller på det och det finns filmer som iscensätter just hemlighållandet av antagonisterna på ett riktigt snyggt och effektfullt sätt. I Hope känns det dessvärre oftast snarare konstlat och förvandlas stundvis nästan till logiska luckor. Vid något tillfälle då vår klumpige polis rent logiskt borde se ett monster men inte gör det. Vid ett tillfälle står han utanför ett stort förråd av något slag tillsammans med en annan karaktär. De tittar in genom fönsterrutorna och karaktären drar en replik som får det att låta som att han inte har en aning om hur monstret ser ut trots att det redan etablerats att han både jagat och sett med egna ögon.

Mycket skaver. Det finns några riktigt snygga och spännande scener i Hope. Problemet är att sjuttiofem procent av de scener som hade kunnat vara rejält nerviga, kanske rent av obehagliga, dras ned i skiten av obefogad humor. Till skillnad från exempelvis Resident Evil, där åtminstone delar av humorn var rolig och avväpnande, så blir den i de allra flesta fall bara ett irritationsmoment här. Det gör att man får lite svårt att ta hotet på allvar trots alla blodiga kroppar. Och sedan ska jag vara ärlig – Det här med monster som är svåra, nästan omöjliga att döda – är i slutändan nästan lika intressant som superhjältar eller superskurkar som är omöjliga att döda. Det kan vara effektivt eller obehagligt en stund när karaktärerna inser hur otillräckliga de är. Men sedan blir det oftast mest tjatigt. Spoiler alert: I Hope blir det mest tjatigt.

På tal om skav så kan vi gå in lite på det här med längden. Jag har läst recensioner som hyllar Hope som en 150+ minuter ren adrenalinkick och andlös spänning. Jag håller inte med. Visst, några av jaktscenerna är riktigt snygga och tempot är högt nästan rakt igenom, men problemet är att det mitt i allt är repetitivt och förenklat. Det är i grund och botten en enda lång jakt. Däremot fungerar det någorlunda snyggt när storyn i staden växeldras med jägarna som rör sig i skogen. Till en början, i alla fall. Dessutom känns manuset som om det skrivits av en hormonstinn tonåring som vaknat med en cool idé om en monsterfilm men noll erfarenhet av hur riktiga människor pratar. Merparten av dialogen består av ”Vad fan är det som händer”, ”Helvete” och ”Dö din jävel!”. Och när man faktiskt försöker sig på riktig dialog så blir det mest styltigt och övertydligt. Och åter det här med humorn som ploppar frampå helt fel ställen. Vi har exempelvis ett, åtminstone för huvudkaraktärerna, stort avslöjande som kommer från en skadad gammal man. Här drar man till med fem nivåer av bajshumor. Ni som läst min recension av Vi är Metal Dragon vet att jag också kan uppskatta sådant. Ibland. Här hade kunnat vara kul om det begränsats till en enkel, plump kommentar, men istället gör det scenen nästan plågsamt fånig – och onödigt lång. Man hade utan problem kunnat kapa bort minst fyrtiofem minuter av utdragna klipp och onödiga scener utan att förlora något av värde.

Karaktärerna är mest skrikiga även om den kvinnliga polisen kliver in med ball pondus. Och på tal om skrik så är filmens avslutande tjugo minuter nästan öronbedövande. Det är hög, pampig filmmusik blandat med fyra karaktärer som sitter i en bil och skriker nästan oavbrutet i mun på varandra. Jag låter extremt negativ, och det är jag också. Jag gillar ju den här typen av film och tanken på ett litet sömnigt samhälle som attackeras och massakrerar av monster är såklart tilltalande. Inte minst tidigare nämnd snudd på westernkänsla. Just det. Jag har helt glömt att nämna Alicia Vikander och Michael Fassbender, som lånat sina ansikten och kroppar till fula monster. Jag vill egentligen inte säga något mer än så. Ett skumt grepp, men det finns någon form av förklaring som jag inte vill gå in djupare på. Det finns en hel del lösryckta saker som fungerar i Hope. Snygga scener. Rejält med kaos. Men det funkar liksom inte som helhet. Och det blir på tok för mycket repetition. Och slutet. Ja, vad ska man säga? Jag ska inte spoila något, men här ändras tonen och riktningen för att klämma in öppningen till en uppföljare. Inte bara genom hintar utan genom att vrida om allt på ett sätt jag inte sett det göras förut. Det är överraskande och hade kanske kunnat kallas nytänkande och snyggt men resultatet blir mest klumpigt.

Hope är sammanfattningsvis ett sammelsurium av bra och dåliga idéer sammanfogade med Karlssons klister och envishet. För att citera mig själv efter att ha sågat The Odyssey i somras för Gamereactors räkning – Det finns en bra film begraven här någonstans under alla onödigt utdragna scener och öronbedövande oljud. Och den där uppföljaren, som garanterat kommer om Hope spelar in nog med pengar? Jag är inte överdrivet nyfiken på den.

This post is also available in English: Review: Hope.